Serpentinvägarna slingrar sig in i den förtrollade dalens hjärta. Ojai, Kaliforniens andliga fristad, har i årtionden lockat drömmare, mystiker, konstnärer och sökare. Här lever människor i harmoni med naturen – de odlar sin egen mat och låter stjärnhimlen vara nattens enda ljus. Stora kedjor är bannlysta; i stället flödar små boklådor, farmers markets och hemliga trädgårdar som doftar citrus och lavendel. Detta är ett jordiskt paradis för den som längtar efter frihet, stillhet och mening. Här rör sig tiden i sitt eget tempo och hjärtat kan höra sitt eget eko.
Den indiska filosofen Krishnamurti kom hit på 1920-talet och bodde här resten av livet. I denna stillsamma dal, omfamnad av berg, formade han sin filosofi om frihet och sanning. Idag är platsen en tillflyktsort för Hollywoods stjärnor som Anne Hathaway, Natalie Portman och andra förmögna förmågor som har råd att vända världen ryggen.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”
Ett medelålders par bjuder in mig till sitt skandinaviskt minimalistiska hem. De dricker handmalet svampkaffe vid sin runda pool och berättar andäktigt om Pink Moments, de magiska ögonblick när bergen glöder i solnedgångens sista ljus. De har sex varenda dag, de stänger av elen för att slippa strålning och somnar vid nio för att möta gryningen med solhälsningar. De njuter av syrsors sång och den mjuka brisen som smeker sig fram genom olivlundarna, de vandrar i bergen, spelar golf, undviker nyheter, vaccin och ”bäst av allt – vi låser aldrig våra dörrar,” säger de.
Deras tioåriga son, som är hemskolad, tränar olika sporter varje dag och har ingen mobiltelefon. Vi plockar apelsiner från trädgården, äter en ekologisk, närodlad lunch och de citerar Krishnamurti: ”Den verkliga friheten ligger bortom rädslan.”
”En mild vind sveper in i den andliga fristaden där Krishnamurti lärde att frihet aldrig kan finnas i rädsla, aldrig kan försvaras med våld.”
Maken kallar in mig i sovrummet och räcker mig något som ser ut som en leksak. När jag lyfter leksaken inser jag att det är ett automatvapen likt dem jag sett i Rambofilmer. Min tappade haka verkar roa honom och han säger: ”Öppna min frus nattduksbord”. När jag tvekar insisterar han. Och där, i stället för väntade vibratorer, ligger handeldvapen prydligt staplade. ”Barnen har sina egna. Vi tränar på skjutbanan varje vecka,” säger han medan jag stumt ser den idylliska fasaden krackelera.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: ”Mäns röster värderas alltid högre”
Bakom de mjuka orden och den exklusiva boho-chic-fernissan i det feng shui-inredda sovrummet döljer sig en vapenarsenal som överträffar den sömniga stadens lilla polisstation, tillräcklig för en mindre milis. Där de flesta söker stillhet och inre frid har det paradoxala paret beväpnat sig mot det okända.
”Varför?” frågar jag.
”Om någon hotar vår frihet måste vi ta till vapen. Trump backar vår yttrandefrihet men politiker kan man aldrig lita på.”
Frihet och säkerhet. Kärlek och beredskap. Paradoxer i en dal som samtidigt hyllar öppenhet och avskildhet. Kanske är det just här, i Ojai – där världen känns nära och avlägsen – som motsägelsefulla ord och handlingar uppenbaras och kolliderar.
Jag ser på honom. På vapnet i hans hand. På det öppna fönstret bakom honom där en mild vind sveper in i den andliga fristaden där Krishnamurti lärde att frihet aldrig kan finnas i rädsla, aldrig kan försvaras med våld. Och jag inser att de har missat guruns viktigaste budskap.
