Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Vi hade tänkt oss att stilla glida längs Franska Rivieran, stanna till där en gång Evert Taube stannade till, dra in lavendeldofterna, känna nattbrisen från bergen i Provence spela en kadens i ett träd nånstans.
Innan jag fortsätter ska jag varna den skräpmagade. Det dök upp något virus längs vägen. Jag låg utslagen ett dygn i vårt hyrda kyffe i Nice. På andra dagen meddelar jag övriga sällskapet, med darrig stämma, att jag är tillräckligt återställd för att cruisa längs Medelhavet. Vi hämtar ut hyrbilen och ställer kosan mot Antibes. Vad ingen tänker på just då är att virus smittar.
I höjd med Juan-le-Pins, en knapp halvtimme från utgångspunkten, meddelar pojke 1 från baksätet att pojke 2 verkar må illa. I panik styr hon som kör in på en parkeringsplats, där pojke 2 försöker få ur sig det som gäckar honom. Efter en kvart signalerar han falskt alarm. Vi äntrar bilen igen. Då kommer det. Utan pardon. Och utan påse.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Förtröstansfullt att se sin son röra sig så självklart i världen
Vi måste stanna en stund i Juan-le-Pins. Bara ett kort stärkande stopp. Vi sätter oss på stranden, där pojke 3 strax upptäcker att det där viruset drabbat även honom. Vilket inspirerar pojke 2 att fortsätta vad han börjat med i bilen. Vilket väcker upp krafter inom mig som jag trodde mig ha besegrat.
Efter en timme ger vi oss. Vi kör tillbaka mot utgångspunkten. Jag sitter bak med de pojkar som drabbats. Den friske pojke 1 sitter på passagerarplatsen, bredvid hon som kör, den nya familjemedlemmen. Det är första gången den här konstellationen semestrar tillsammans. Kanske också den sista.
Vi är inte ute ur Juan-le-Pins då hon som kör säger: ”Oj! Nu känner jag det också!” Hon sträcker sig efter den medhavda påsen, men hinner inte öppna den. ”Det här är så ovärdigt”, säger hon när allt kommer över henne och sätet. Ingen säger emot.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: ”Grannfejden är i full gång – nu ruvas det på hämnd”
Nytt stopp, vid en trottoarkant. Vi städar ur det värsta. Jag tar ratten. Färden påbörjas på nytt. Påsen är redo för de tre akutfallen i baksätet. Den kommer snart till användning. Pojke 3 vill dock inte dela påse med sin bror och nya bonusmamma. Han öppnar fönstret istället och försöker verkligen att träffa vägen och inte bilen. Det går sådär.
Bilen är hyrd i tre dagar. Vi använder den sammanlagt tre timmar och lämnar tillbaka den i besudlat skick. Vi rengör den förstås så gott vi kan, men är inte helt säkra på att en näve våtservetter räcker för att avlägsna alla spår.
Under hela bilfärden har pojke 1 stolt konstaterat att han minsann är den friske av oss. Det får han äta upp – eller tvärtom – när alla fem har landat i vår lilla lägenhet med en, säger en, toalett.
Vi kom aldrig till Antibes, men det ligger väl kvar. Liksom en gång Taube fick vi i alla fall med oss en god historia hem.
