Johan Croneman om fängelsetiden: ”Jag lärde mig hämta hem minnen”

”Jag fick snabbt ett städjobb, var ensam hela dagarna när de andra intagna var och spikade lastpall – tiden kröp fram. Att minnas var det som återstod”, skriver Johan.

Häromdagen sade en gammal god vän, som jag särskilt i unga år haft mycket roligt med: ”Jag minns ingenting.”

Vi träffades när vi var tjugofyra, fyrtiotre svindlande år har passerat, ”jo, jag minns en del såklart, men det är först när någon börjar berätta om det som hände, eller det vi gjorde, som jag verkligen kan fånga upp en del lösa trådar”, fortsatte han.

”Det är ju bara lösa trådar”, sade jag, ”miljoner lösa trådar i form av ögonblick.”

Jag minns inte heller allt, men betydligt mer än ”inget”, och jag vet numera hur man nystar i trådarna, och hur man hämtar hem minnen. Det lärde jag mig under tre månader i fängelse. Det är inte så farligt som det låter, jag totalvägrade militärtjänst, och eftersom det inte finns något så hjärndött och meningslöst som att bli inlåst, och få hela sitt liv inrutat in i minsta detalj (och då satt jag ändå på en hyggligt öppen anstalt), så försökte jag minnas. Jag fick snabbt ett städjobb, var ensam hela dagarna när de andra intagna var och spikade lastpall – tiden kröp fram.

Att minnas var det som återstod.


LÄS ÄVEN: ”Alla som vill tillbaka till 1800-talet räcker upp en hand”


Jag var trettio vid tillfället, och det började med att jag försökte komma ihåg alla tjejer jag varit tillsammans med. Från den första till den senaste. Jag gick igenom månad för månad, var jag befann mig, vilka jobb jag hade, vilka krogar vi var på och så alla dessa tjejer.

Det är inget barnsligt manligt pittmätande, jag blev ung man i mitten av 70-talet, fram till aids-epidemin i mitten/slutet av 80-talet hade jag dubbelboende i både Sodom & Gomorra, varje natt skulle liksom bli den sista.

Nåväl, jag upptäckte att det var möjligt att minnas, och att minnas mycket. Började dra i tråden när jag ryckte in i det militära den 31 maj 1974 (jag hoppade av efter sex månader), plötsligt minns jag nattfärjan över till Gotland, proppfull båt med nyinryckta, hittade en ny kompis på nolltid, vi pratade hela natten och rökte minst ett paket cigg var.

Jag nystade och drog och håvade in minnen, gick igenom år efter år, månad för månad. Det blev nästan för mycket.


LÄS ÄVEN: Utdrag ur Johan Cronemans dagbok


Nu glömmer jag, inte utan viss vånda, vilken dag det är, möten, lämningstider, födelsedagar etc. Ju äldre jag blir, ju längre in i framtiden som kroppen tar mig, närmar jag mig samtidigt det förflutna. Det låter ju som en hemsökelse, denna gamla klyscha om att det förflutna alltid kommer ikapp en människa – ja, Gud ske pris för det. Att äntligen få tid att stanna upp och vända sig om.

Alla älskar kanske inte att höra mina gamla skrönor (för fjärde gången), vem bryr sig, och då sparar jag ändå mina vackraste och mina värsta minnen för mig själv. Än så länge.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top