Grundstenen i det socialdemokratiska välfärdsbygget byggde på en mild form av solidaritet. Ingen skulle få sina rikedomar konfiskerade, endast ett fåtal samhällsviktiga funktioner skulle ägas och kontrolleras av staten. Socialismen var en utopi – man kan nog kalla den för en socialdemokratisk papperstiger. Man kunde drömma om den, men man skulle alltid vakna upp i en marknadsekonomi som man ibland ville lura sig själva med var en blandekonomi. Ingen gick på det.
Den milda formen av solidaritet löd: De som tjänade mest, mycket, till och med massor, skulle fås att bidra med lite mera till det gemensamma. Till välfärden. De som tjänade lite mindre skulle bidra efter förmåga.
Progressiv skatt fick jag lära mig att det hette på 60-talet.
Det gnälldes på skatter, på finansminister Sträng – men de flesta kunde vara relativt nöjda med skolväsendet, universiteten, forskningen, sjukvården, äldrevården, förskoleverksamheten, jämställdheten, polisen, till och med militären.
Ordet solidaritet har väl ännu inte fått lämna Svenska Akademiens ordlista, men räkna med att det plockas bort som komplett omodernt och ur tiden inom en snar framtid.
Nej, det är knappast läge att nostalgiskt titta tillbaka och drömma om något som inte längre finns. Men vad ska du tror på? Vem kan man lita på? Det är hårda ord i den politiska debatten sägs det, jag upplever nog att det mestadels är samma ord.
Det borde givetvis vara hårda ord mellan ett rasistiskt parti med nazistiska rötter och liberaler, socialdemokrater och vänsterpartister. Det är inte taktiska hänsyn som gäller nu, man måste bygga breda allianser mot den största svenska politiska faran på 90 år – tror vi inte längre på demokratin?
Man kan inte helt lämna över de ideologiska frågorna till Sverigedemokraterna och själva stå kvar på station när tåget går och fundera över vem som är bäst på att förvalta Sverige AB. I flera decennier har man spått att de politiska ideologierna snart kommer att återuppstå, att någon har en riktig trovärdig idé om hur man ska bygga ett samhälle med plats för alla.
Ekonomerna konstaterar att de rikare är rikare än någonsin, klassmässigt ser det snart ut som på 1800-
talet igen. Alla som vill dit räcker upp en hand.
