När jag mejlar Jerzy Sarnecki för att boka in en tid för intervju befinner han sig i Kalifornien. Som den framstående forskare han är har han säkert rest dit för en konferens, gissar jag lite fördomsfullt. Då vi några veckor senare sammanstrålar visar det sig att Jerzy inte alls har tillbringat USA-vistelsen omgiven av forskarkollegor. Hans resesällskap bestod i stället av två frigivna livstidsfångar, båda dömda för mord.
Jerzy Sarnecki
Ålder: 77 år.
Familj: Sambon Helena du Rées, gemensamma dottern Julia, 19, samt barnen Hannah, 43, och Simon, 33, från Jerzys första äktenskap.
Bor: På Lidingö strax utanför Stockholm.
Gör: Senior professor i kriminologi och författare.
Aktuell: Med självbiografin ”Brotten i mitt liv”, Mondial
Under sin gemensamma turné genom Kalifornien besökte de bland annat slumområdet där männen, som kallar sig ”Twin” och ”Happy”, växte upp samt det ökända säkerhetsfängelset San Quentin där de senare avtjänade sina straff. På 1990-talet medverkade ”Twin” och ”Happy” i en uppsättning av Samuel Becketts klassiska pjäs ”I väntan på Godot” som den svenska regissören Jan Jönsson iscensatte innanför fängelsemurarna. När de nu återvände till fängelset där de suttit frihetsberövade i över tre decennier var det för att visa den svenskproducerade dokumentärfilmen ”Waiting for life” som gjorts om dem. Jerzy var medbjuden för att diskutera skillnaderna mellan amerikansk och svensk kriminalvård.
– Så det var alltså det jag gjorde under mina två veckor i Kalifornien; åkte runt med två mördare. De är dömda för varsitt mord, men jag finner det troligt att de har mördat betydligt fler människor, inte minst i fängelset. Efter att ha suttit inspärrade större delen av sina liv var de kraftigt institutionsskadade. Men det gick ändå bra att umgås med dem, konstaterar Jerzy obekymrat.
Fick veta att han var jude som nioåring
Att träffa livstidsfångar och besöka fängelser med hög säkerhetsklassning är inget nytt för honom. Arbetet som kriminologiprofessor har genom året bjudit på många aparta upplevelser. Det som skiljer Jerzy från de flesta andra inom samma profession är att han själv mot alla odds föddes i efterdyningarna av ett massmord.
När Jerzy kom till världen i juli 1947 hade såväl mor- som farföräldrar liksom de flesta andra släktingar fallit offer för förintelsen. Mamma Masza och pappa Hilary, som tillbringat ett och ett halvt år sibiriskt arbetsläger, hade vid det laget återvänt till hemlandet Polen och bosatt sig i Warszawa som mer eller mindre låg i ruiner efter kriget. Hilary gjorde chefskarriär inom den polska handelsflottan, vilket tog familjen till olika platser, däribland Kina som var deras hemvist under ett drygt år.
Efter tillbakakomsten till Warszawa, där antisemitismens vindar alltjämt blåste hårt, degraderades Hilary från sina höga poster. I ett försök att beskydda sonen teg föräldrarna om familjens härkomst. Inte förrän han fyllt nio år fick Jerzy veta att han var av judisk börd. Beskedet var traumatiskt för honom.
– Min unga ålder till trots hade jag förstått att det där med att vara jude, det var inget bra. I min skola fanns det visserligen många andra judiska barn, men det visste jag inte då eftersom det var något som man inte pratade om. Att vara jude var ingen gruppidentitet, det var mer av en individuell hemlighet. Inte förrän 1968 då vi lämnade landet insåg jag till min oerhörda förvåning att en massa människor som vi kände var judar och av den anledningen liksom vi skulle resa därifrån.
Dyslexin har varit en plåga
Den judiska tillhörigheten var dock inte Jerzys största problem. Ett betydligt värre hinder i vardagen var de grava läs- och skrivsvårigheter som han kämpade med utan att ha en aning om att det fanns någonting som hette dyslexi. I avsaknad av en diagnos idiotförklarades han av sin omgivning.
– De lyckades övertyga mig om att jag var dum i huvudet. Jag fattade inte hur andra kunde skriva rätt och läsa högt utan problem. Dyslexin har präglat hela mitt liv. Jag skulle vilja säga att den har varit en jäkla plåga. Fortfarande läser jag fel, missuppfattar saker och glömmer bort hur ord stavas. Stup i kvarten måste jag kontrollera stavningen, fast jag egentligen inte har tid till det. Ändå går många korrekturfel mig förbi. Det retar mig till vansinne. På grund av hånen jag upplevde i min barndom vill jag inte skicka i väg mejl och texter utan att först ha korrigerat stavfelen.
Med ett nödrop klarade Jerzy grundskolan med godkända betyg. Det var emellertid inte tillräckligt för att bli antagen till gymnasiet. För det krävdes även ett godkänt inträdesprov. Klädd i sina finaste söndagskläder slog Jerzy följde med klasskamraterna till gymnasieskolan han valt för att vara på plats när listorna över de antagna hängdes upp. Hans namn var det enda som inte fanns med i rullorna.
– Det var en total katastrof! Jag minns hur jag kom hem och kastade mig på soffan och bara grät. Det kändes som att allt tog slut och att jag aldrig någonsin skulle få göra roliga saker i mitt liv. Jag hade varit så inställd på att utbilda mig, och nu gick inte det.
LÄS ÄVEN: Gloria Ray trotsade rasismen: ”Vi var bara nio barn som ville gå till skolan”
Räddad av lärare
Förtjänsten för att hans nattsvarta framtidsscenario aldrig besannades tillskriver Jerzy sina föräldrar.
– De var vana vid att livet jävlades och hade lärt sig hur man löser problem. Tack vare sin kunskap och sitt kontaktnät kunde de även fixa den här situationen. Genom en vän som var chef för det polska lantmäteriet fick de in mig på en gymnasielinje där man utbildades till lantmätare, som jag inte ens visste vad det var.
När gymnasiets slutprov skulle göras fick Jerzy handräckning från oväntat håll. Under provets gång ändrade en lärare diskret felaktigheterna i hans uppsatsskrivning. Med studentexamen i hamn låg framtiden för hans fötter. Men dörren till sociologyrket som Jerzy i hemlighet drömde om var obönhörligen stängd för någon med hans blygsamma betyg. Med föräldrarnas välsignelse sökte han i stället till Tekniska högskolan i Warszawa och började studera väg- och brobyggnation.
Ånger över sin feghet vid ny antisemitisk våg
Han hade inte hunnit långt i studierna innan en ny antisemitisk våg briserade i Polen. I mars 1968 gick universitetsstudenter i Warszawa till motattack mot censur och förföljelser mot oliktänkare i en rad studentprotester. När man formerade ett demonstrationståg som skulle gå genom staden valde den våldsföraktande Jerzy att inte ansluta sig till demonstranterna utan bege sig hemåt. Ett blixtbeslut som han har ångrat ända sedan dess.
– Det var ett ögonblick i mitt liv där jag blev alldeles för förnuftig och återhållsam. Mina föräldrar övertygade mig om att det var en meningslös demonstration, vilket det i och för sig också var. Men ibland behöver man göra oförnuftiga saker. Ångern över min feghet i samband med demonstrationen fick mig att bli desto modigare i mitt fortsatte liv där jag har varit kontroversiell och sagt vad jag tycker. Med min självbiografi gör jag mig ovän med ytterligare ett antal mäktiga personer i vårt samhälle som helt säkert kommer att bli skitförbannade över det jag skriver om dem, vilket inte gör mig särskilt orolig.
Jerzy Sarneckis familj flydde från Polen
I november 1968 lämnade Jerzy tillsammans med sina föräldrar och lillasyster Margareta kommunismen och judehatet bakom sig och flydde från Polen, i vetskap om att de aldrig skulle kunna flytta tillbaka. Meningen var att familjen Sarnecki efter mellanspel i Wien och Rom skulle vidare till Australien där Jerzys farbror redan var bosatt. Men till deras stora förtvivlan förvägrade de australiska myndigheterna dem asyl. Vid samma tid beslutade Sverige att ta emot en grupp kvotflyktingar från Polen. I brist på andra alternativ tackade familjen Sarnecki ja till att emigrera till det okända landet i norr.
– Jag visste absolut ingenting om Sverige, bara att det fanns ett land som hette så och att det var kallt där, minns Jerzy leende.
Lyckligtvis var det ett grönskande, inbjudande ”Svedala” i sommarskrud som öppnade famnen för familjen när de anlände i juni 1969.
– Man kände sig verkligen välkommen här. Det var ett vänligt, tillitsfullt samhälle som bemötte oss på ett positivt sätt. Jag minns inte att jag träffade en enda person som var ovillig att tänja på ramarna för att det skulle fungera. Även om man inte direkt blev hembjuden till folk – svenskar är ju som de är – så var det lätt att komma in i samhället.
Professor i kriminologi 1993
Dörren till sociologin som i Polen varit tillbommad med sjutillhållarlås var i det nya hemlandet vidöppen även för en medelmåttig student som Jerzy. Plötsligt var dyslexin inte längre ett lika stort problem. Här förväntade sig ju ändå ingen att han som nyanländ invandrare skulle skriva och läsa felfritt. Med hjälp av envetet tragglande och ett stort omvärldsintresse avancerade han successivt i universitetshierarkin och blev 1993 utnämnd till professor i kriminologi.
LÄS ÄVEN: Diamant Salihu: ”Vanliga Svenssons säljer knark för att ha råd med ny altan”
En utredning av Stockholms stads fritidsgårdar hade lett honom vidare in på studier av gängkriminalitet. Hur det kommer sig att Sverige i dagsläget har fler skjutningar än andra, jämförbara länder förbryllar alltjämt Jerzy och hans forskarkollegor. Men vilken är hans prognos gällande de eskalerande skjutningarna? Tror han att vi med tiden kommer att få se en positiv vändning?
– Ja, att skjutningarna förr eller senare kommer att upphöra är ganska säkert. Det beror till viss del på samhällsåtgärder, så som att polisen blivit bättre på att gripa de som begår brotten. Därutöver påverkar inre mekanismer inom de kriminella kretsarna. Tidigare sköt man exempelvis inte mot anhöriga till gängmedlemmar. Nu gör man det. När inte bara de själva utan även andra i deras närhet riskerar att bli utsatta är det många gängkriminella som drar sig tillbaka. Hur länge vi får vänta på nedgången vågar jag däremot inte uttala mig om. Jag är inte alls säker på att jag fortfarande kommer att vara vid liv när den inträffar.
5 snabba frågor med Jerzy Sarnecki
Bästa karaktärsdrag: Min nyfikenhet på hur världen ser ut.
Sämsta karaktärsdrag: Min otålighet. Den har blivit värre med åren. Jag orkar inte vänta på saker.
Läser: Jag är en allätare som läser, eller snarare lyssnar, på det som faller mig in. På sistone har det blivit alltifrån Fjodor Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” till Karin Smirnoffs senaste Millenium-bok ”I lokattens klor” och ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” av Ruth Kvarnström-Jones.
Käraste ägodel: Min bil som just nu står i Hötorgsgaraget och tickar en förskräcklig massa pengar. Eftersom jag parkerar bilen i trånga utrymmen i stan är den ganska skrapig här och var.
Favoritplats: Australien, och i vårt sommarhus på Vindö i Stockholms skärgård.
Övriga brottsligheten går ner
Medan skjutningarna och sprängningarna ökar går den övriga brottsligheten generellt sett ner i Sverige. När Jerzy offentligt refererar till dessa siffror eller någon annan statistik som går stick i stäv med den folkliga uppfattningen får han ofta massivt mothugg. I de fall de kritiska mejlen som rasslar in är någorlunda civiliserade försöker han besvara dem.
– Jag tycker att det är min förbannade plikt. Som professor får jag ganska hyggligt betalt för att informera människor om vad forskningen säger.
I din bok nämns din kriminalprofessorkollega Leif GW Persson ett par gånger i förbifarten. Vad har du för relation till honom?
– Egentligen ingen alls. Leif har levt ett annorlunda liv än jag så till vida att han mer av en allmänkändis medan jag har hållit mig ganska strikt till kriminologin. Jag har läst en del av Leifs böcker. Han är en väldigt, väldigt duktig berättare. Några gånger har jag anlitat honom för att föreläsa för mina studenter. Det var lysande föreläsningar. En gång var jag också på besök på hans gård i Sörmland, men nu har vi inte pratat med varandra på förfärligt många år.
LÄS ÄVEN: Leif GW Persson: ”Jag dör gärna mitt i en mening”
Skulle du vilja sitta ned och diskutera ert gemensamma yrkesområde med honom oftare?
– Nej, jag tror att vi väldigt snabbt skulle bli oense och börja gräla om någon liten skitdetalj. Det brukar vara så med oss professorer, bekänner Jerzy med ett skratt.
Titeln på din självbiografi, ”Brotten i mitt liv”, syftar förvisso på andras brott, men vilket är det grövsta brottet som du själv har begått?
– Jag skulle tro att det går att hitta en del vårdslösheter i trafiken. Jag resonerar inte så ofta att jag måste vara extra laglydig på grund av mitt yrke. Fast någon gång ibland tänker jag på att jag kan bli illa åtgången i media om jag skulle bli påkommen med några dumheter. Om jag till exempel skulle åka fast för rattfylla skulle det bli stora rubriker. Men jag tror inte att det är därför jag inte kör rattfull. Jag undviker att köra rattfull för att jag tycker att man inte ska göra det.
Du skriver att dina föräldrars högsta önskan var att du och din syster skulle bli lyckliga. Betraktar du som en lycklig person?
– Nu börjar du ställa frågor som är omöjliga att besvara. Men ja… Det har blivit ett bra och roligt liv. Jag har fått uttrycka mig och förverkliga mig själv. Dessutom har jag fått en del beröm för det jag gjort. Jag hoppas att jag får fortsätta ha roligt ett tag till.
