Gängexperten Diamant Salihu: ”Vanliga Svenssons säljer knark för att ha råd med ny altan”

Det första Diamant Salihu gör när han vaknar på morgonen är att scrolla nyhetssajterna på mobilen. Vad har hänt sedan han gick och lade sig? Har det skett någon ny skjutning? Sprängning?

– I natt var det en skjutning i Vårby och en ung kille skadades svårt. I ett sådant läge försöker jag att ta reda på mer. Vem har drabbats? Vilka kan vara inblandade? 

Vid det här laget har Diamant Salihu besökt åtskilliga mordplatser och bevittnat otaliga rättegångar och visst kan det vara tungt ibland, men det är det här som är hans jobb, konstaterar han. 

– Jag tror att läkare, psykologer, ambulansförare och poliser kan känna igen sig. Man drar på sig arbetsglasögonen. Det är klart att jag blir påverkad av det jag ser, men jag tänker att det hör till min yrkesroll. Ibland känner jag mig som en präst, jag får förtroenden att förvalta och som jag vill göra något bra av. Om jag börjar suga åt mig av all information så att det påverkar mig på ett negativt sätt, då gör jag ju inte någon en tjänst. 

Den kriminella världen är närmre än vad vi vill tro

Diamant talar långsamt, då och då bryter dalmålet fram. Han kom från Kosovo till Borlänge som sjuåring och växte upp i Tjärna Ängar, en stadsdel som idag finns med på polisens lista över särskilt utsatta områden. Tiderna förändras, konstaterar Diamant Salihu. Inställningen att gängvåldet inte rör majoriteten som bor i Sverige, utan är något som är förknippat med vissa storstadsförorter, håller inte längre. Våldet finns numera över stora delar av landet och berör alla. 

– Vi är många som är en del i näringskedjan. Som konsumenter av narkotika, som förälder eller morförälder till ett barn som far illa, som granne till ett brottsoffer… Flera som jag har intervjuat i boken är vanliga Svenssons som lever småbarnsliv, men som extraknäcker med att sälja narkotika för att ha råd med en ny altan eller ett nykaklat badrum. Den sidan av kriminaliteten pratar vi inte så ofta om, men faktum är att det inte är så långa avstånd till den kriminella världen som vi kanske vill tro. 

Hackandet av Encro-chat ledde till många fällande domar

Det är inga actionböcker han skriver, poängterar han. Det är inte ”Snabba cash”, utan en skildring av verkligheten, som ibland är mycket mer brutal än fiktionen. Förra året gav Diamant Salihu ut den omskrivna och prisade boken ”Tills alla dör” om konflikterna i Järvaområdet. Nu kommer bok nummer två där vi får vi följa den dramatiska berättelsen om när fransk polis lyckas hacka den krypterade mobiltjänsten Encro-chat och svensk polis får ta del av innehållet. Plötsligt är det möjligt att ta upp kampen mot Sveriges mest kriminella. 

– Polisen beskriver det som att Pandoras ask öppnade sig. Från att i många år ha jobbat mer eller mindre i blindo kunde de nu i realtid se hur kriminella kommunicerade med varandra om olika brott – allt från narkotikaleveranser till planer på mord och kidnappningar. 

Tack vare de krypterade chattarna har svenskt rättsväsende kunnat sätta dit kriminella i en aldrig tidigare skådad omfattning. Chattarna, tillsammans med stödbevisning, ledde till en rad fällande domar och runt fyra hundra personer hamnade i fängelse. Då blev det förstås lugnare ute i samhället? Nja, till en början kanske, men så småningom ledde alla fängelsedomar paradoxalt nog till en ökad kriminalitet. Då uppstod nämligen ett maktvakuum, förklarar Diamant Salihu. 

– Det här är en bild som också de kriminella delar. Jag har intervjuat flera personer som säger ungefär: ”Titta vad som händer när ni burar in oss, det blir totalt kaos där ute.” De menar att de lyckades hålla strukturerna, och det gjorde att yngre barn inte drogs in i samma utsträckning. 

Fånga upp barn i riskzonen för kriminalitet

I boken intervjuar Diamant Salihu en chef på Noa, polisens operativa avdelning, som är självkritisk. Hade rättsväsendet kunnat agera på något annat sätt? Hade det kunnat förbereda kommuner, skolor och andra nyckelaktörer på vad som riskerar att hända när så många tongivande kriminella hamnar i fängelse?

– Det är en lärdom inför framtiden. Du kan ha hur hemliga operationer som helst, men vad händer när du griper en person? Vad får det för konsekvenser för unga som är kvar ute i samhället? Och för personens anhöriga? Om inte föräldrarna klarar av det så har samhället ett stort ansvar att fånga upp barn som är i riskzonen. När det inte görs så plockas barnen istället upp av kriminella. 

Den svenska brottsligheten är ovanligt oorganiserad, enligt Diamant Salihu. Till skillnad från i till exempel Tyskland där olika klaner eller till exempel den albanska och nigerianska maffian styr importen av narkotika och är verksamma i olika städer. 

– I Sverige är det för tillfället bara i Göteborg som brottsligheten kan kallas organiserad. Där styr äldre grupperingar, de medlar om något går överstyr, och där är det heller inte lika många skjutningar. 

Många har en känsla av att våldet har blivit råare, är det så?

– En gräns passerades när man sköt ihjäl läkaren Karolin Hakim i Malmö. Hon hade sitt spädbarn i famnen. Till och med grovt kriminella undrade: Vad är det som händer? Den senaste tiden har man mer aktivt börjat ge sig på anhöriga för att sätta skräck i sina rivaler. Kriminella som jag har haft kontakt med beskriver det som smutsigt och tycker att det är ett ohederligt beteende. Ingen vill ha ett normaltillstånd där anhöriga dras in. Antagligen kommer mer mäktiga, kriminella aktörer att gå samman och slå ut personer som man tycker går över gränsen. På kort sikt riskerar vi att konflikterna trappas upp ytterligare, och på lite längre sikt riskerar brottsligheten i Sverige att börja likna den i Europa, och bli mer organiserad. 

Låter kriminella komma till tals

Diamant Salihu har intervjuat flera personer som dömts utifrån de krypterade chattarna och de betraktar alltihop som en enda stor rättsskandal. ”Jag är kriminell, jag förstår att samhället inte har sympatier för mig, men det här är över gränsen”, är en vanlig inställning. 

– Jag försöker kommunicera med alla olika sidor i en konflikt. Det är otroligt viktigt för mig att inte bara rapportera om polisens bild, utan att de kriminella själva och deras anhöriga kommer till tals. Jag säger inte att det är en helhetsbild, men det är så nära verkligheten som jag kan komma.

Han söker upp de kriminella på de sätt han kan. Skickar intervjuförfrågningar till fängelser. Besöker hembyar på olika håll i världen. Ställer frågor på sociala medier. Besöker rättegångar och fängelser. 

– Jag ligger på, det handlar om vanligt journalistiskt fotarbete. Det händer också att de hör av sig till mig. Jag är ju en av de i Sverige som pratar mycket om de här frågorna så det är ganska naturligt. 

Diamant Salihus förra bok har varit den mest utlånade boken på högriskfängelser som Hall och Kumla. Han har också blivit en efterfrågad föreläsare för poliser, socialarbetare, jurister, journalister och politiker. Han har sommarpratat och är expertkommentator i SVT:s nyhetsprogram. 

– Jag känner ett stort ansvar. Vi har ett kunskapsgap i vårt samhälle, mellan journalistkåren, politiker, men också allmänheten, och den kriminella världen. Det finns inga nerver emellan, ingenting som skickar signaler mellan de olika världarna. 

Familjen var bönder i Kosovo

Efter alla hundratals intervjuer inom den kriminella världen kan han ibland känna sig som en sociolog eller antropolog. Han har jobbat systematiskt i många år och börjar få en ganska gedigen överblick. Men han kan faktiskt tänka sig att jobba med något helt annat, varför inte utrikeskorrespondent?

– Det jag gör nu är otroligt viktigt, men jag vill inte hamna i ett läge där jag står still och berättar samma historia om och om igen. Jag vill att det jag gör ska skava och skapa debatt, att folk ska bli klokare och kanske fatta bättre beslut. Jag vill inte luta mig tillbaka för att jag har fått Stora Journalistpriset och Guldspaden och för att jag har skrivit två böcker. För mig är det dåtid, jag kan inte leva på det. Jag drivs av att ta mig an nya saker som är svåra och som jag knappt behärskar. 

När Diamant fick Stora journalistpriset för två år sedan rapporterades det om utmärkelsen i radio, tv och tidningar i både Kosovo och Albanien. 

– Det var nog första gången mina släktingar fattade vad jag sysslar med. Jag kommer från en bondfamilj i Kosovo. Fram till att jag var sju år bodde jag på en gård i Kosovo, och den tiden tror jag absolut har format mig. Vi var tvungna att jobba hårt och jag hjälpte till med korna och skörden. Det har gett mig arbetsmoral, men också en slags moral i grunden. En känsla för vad som är rätt och fel. 

Han minns sin farmors begravning förra året. I princip hela byn var närvarande. Flera personer som han aldrig hade sett förut kom fram och berättade att de hade läst att han vunnit fina priser i Sverige. 

– Jag var väldigt stolt i den stunden. Att det skedde just på min farmors begravning – jag är ju en produkt av farmor. Min farmor som har gått fyra år i skola och jobbat med jordbruk i hela sitt liv. In i det sista vägrade hon att göra sig av med sina kor, hon tyckte att det var viktigt att vara självförsörjande. Tack vare henne har hennes barnbarn kunnat göra en resa i sitt liv. Jag ser det som ett stort erkännande – av henne. 

Snart ska han och familjen åka och hälsa på den 93-årige farfadern som fortfarande bor kvar i byn. För första gången ska han få träffa familjens nytillskott – lilla Agnes, Diamants ettåriga dotter. 

Vi hade mycket regler

Kanske är det hon som har fått honom att fundera ännu mer över hur viktiga relationer till släktingar, framför allt de äldre, är. 

– Min mamma har varit mycket hos oss den senaste tiden. Jag har ju varit inne i bokbubblan. Det är fantastiskt att se hur Agnes knyter an till min mamma. I Kosovo levde vi också i ett generationshem och mamma fick hjälp av släktingar. Trots att jag bara bodde i Kosovo tills att jag var sju år har jag ett otroligt starkt band till mina äldre släktingar. De har format mig och jag känner en stor tacksamhet mot dem. 

I jobbet som kriminalreporter har han ibland nytta av sin bakgrund. 

– I vissa kretsar kan den säkert vara en fördel. Det finns kanske saker med mig som människor kan relatera till. Jag kommer från ett samhälle där det finns mycket regler för hur man ska bete sig. Ta gästfrihet som exempel. Om någon kommer till ditt hem – det kan vara din värsta blodsfiende – så måste du visa den största respekt för den personen. Det finns också skrifter som reglerar hur man hämnas och hur man ska gå till väga om man skiljer sig. Det är gamla seder som praktiserades förr i tiden när det inte fanns något rättsväsende, och som kan leva kvar i människors mentalitet, i alla fall ute på landsbygden. Människor från Somalia har liknande seder. Kurder och afghaner likaså. Min bakgrund har lärt mig hur jag ska föra mig och hur jag visar respekt för människor. Men i grund och botten handlar det om att vara en bra journalist. Att professionalisera den information jag får.  

Intervjuar anhöriga till brottsoffer och kriminella

I boken intervjuar Diamant Salihu föräldrar till barn som har drabbats av våld och skjutningar, men också föräldrar till barn som är kriminella. 

– Alla föräldrar vill det bästa för sina barn. Att de ska gå i skolan, skaffa sig en utbildning, tjäna pengar och så småningom kunna hjälpa sina föräldrar. Om man kommer från ett annat land känner man ett särskilt ansvar att hjälpa sina föräldrar. 

– Känner du också så?

– Absolut. 

Nära relation till sin mamma

Han och mamman är ”otroligt tighta”, konstaterar han. 

– Varje morgon och kväll skickar hon kärleksfulla meddelanden till mig och min syster. Oavsett hur stressad jag är så skickar jag ett hjärta tillbaka eller skriver ”Jag älskar dig”. När jag gick i högstadiet och vi hade utvecklingssamtal och mamma kom till skolan så kramade jag om henne inför alla klasskompisar. Jag har aldrig skämts för att visa min kärlek för henne. Vissa tonårskillar kanske gör det? 

– Ja, det finns ju barn som vill gå tio meter före sina föräldrar. 

– Jag är raka motsatsen, jag går runt och håller om min mamma. Jag har henne att tacka för så mycket. Att jag känner mig trygg. Jag har aldrig känt någon press från mina föräldrar att jag ska bli något. För dem räcker det att vara en bra människa. Nu har jag ett eget barn och det har gett livet ytterligare en dimension. Det jag gör är inte längre bara för min egen skull, utan för att min dotter ska få de bästa förutsättningarna.