Att Gloria Ray Karlmark en dag skulle stå staty i födelsestaden Little Rock i Arkansas hade hon aldrig kunnat föreställa sig när hon växte upp där. På den tiden behandlades Gloria och stadens övriga svarta invånare som andra klassens medborgare. När Gloria gick på bio tvingades hon sitta på biografens balkong eftersom parketten var reserverad för de vita. Och när hon rörde sig ute på stan såg hon nogsamt till att gå på de toaletter och dricka ur de dricksvattenfontäner som den svarta befolkningen hänvisades till.
– Man följde reglerna för att slippa få problem. Att det var farligt att bryta mot förordningarna fick vi ständiga bevis på. Folk som inte följde dem lynchades eller arresterades. Det var alltid det de vita sa som gällde. Mina föräldrar förklarade för mig att det var en orättvis samhällsordning men uppmanade mig att vara försiktig så länge samhället fungerade som det gjorde. De menade att orättvisorna berodde på okunskap och att det enda sättet för oss svarta att åstadkomma förändring var att utbilda oss och visa framfötterna. Det var vår skyldighet.
Gloria Ray Karlmark
Ålder: 82 år.
Familj: Maken Krister, barnen Mats, 52, och Elin, 50, samt tre barnbarn.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Pensionerad patentingenjör.
Bästa karaktärsdrag: Att jag har lätt att förlåta människor.
Saknar från USA: Chokladgodiset Turtles med pekannötter i. Jag har alltid ett lager med mig hem när jag varit i USA.
Uppskattar mest med Sverige: De flesta svenskars välkomnande och toleranta attityd.
Favoritcitat: ”Dare to object to prejudice and injustice” (våga protestera mot fördomar och orättvisor). De orden står ingraverade på bronsplaketten vid min staty i Little Rock. Jag har själv valt inskriptionen.
Beundrar: Mina föräldrar. Och alla kvinnor, speciellt de som tar hand om sina familjer under krig och andra fruktansvärda förhållanden.
Aktuell: Med boken ”Gloria – I rasismens skugga”, skriven i samarbete med Elisabeth Åsbrink, Bokförlaget Polaris.
Segregation i allmänna skolor förbjöds
Förfädernas historia förpliktigade. Glorias farfar föddes som slav men befriades som femåring då slaveriet förbjöds. Fast besluten att bryta sig loss ur fattigdomen bekostade hennes pappa H.C. Ray på egen hand sina universitetsstudier genom flera parallella jobb. Han utbildade sig till agronom och träffade med tiden Glorias mamma Julia som var socialarbetare. Själv drömde Gloria som liten om att bli atomfysiker. Hennes stora studiebegåvning lät tidigt tala om sig i lokalpressen. Under hennes sista år i grundskolan öppnade sig för första gången möjligheten att få studera på samma villkor som vita ungdomar. Efter ett beslut i USA:s högsta domstol om att förbjuda segregation i allmänna skolor erbjöds Gloria och de andra eleverna på den svarta skola där hon gick att studera vidare på Little Rock Central High School som var rankad som en av Amerikas 200 bästa skolor. För Gloria var valet enkelt.
– Jag gick ofta förbi skolan som låg centralt i stan. Den vackra byggnaden var enorm och inrymde verkstäder, laboratorier och idrottshall. Det var så självklart för mig att jag ville gå på skolan när möjligheten infann sig att jag inte ens diskuterade saken med mina föräldrar. Jag bara skrev på intresseblanketten som delades ut i klassen, förklarar hon.
Alla var inte lika glada över integrationens framsteg. När den snart 15-åriga Gloria den 4 september 1957 förväntansfull anlände till sin första skoldag på Central High School möttes hon och de åtta andra svarta förstagångseleverna av ett hav av upprörda demonstranter och ett stort journalistuppbåd. I strid med lagstiftningen hade Arkansas guvernör Orval Faubus beordrat ut militären för att stoppa de svarta eleverna.
– Soldaterna stod skuldra mot skuldra och hindrade oss från att komma in i skolan. Jag försökte ta rygg på de vita tjejerna. De släpptes in, men för mig spärrade soldaterna vägen. Jag blev jättebesviken. Jag hade inte förstått att människor hade så starka känslor gentemot oss att man var beredd att trotsa Högsta domstolens beslut. Det var ju vår lagliga rätt att gå i skolan.
LÄS ÄVEN: Maxida Märak: ”Folk spottade på mig på stan”
”Little Rock Nine” eskorterades till skolan av elittrupper
I väntan på ett nytt domstolsbeslut var Gloria och de övriga åtta afroamerikanska studenterna som skulle komma att kallas ”Little Rock Nine” tvungna att stanna hemma från skolan i tre veckor.
– Allting kändes ovisst, på ett farligt sätt. En natt bankade FBI på vår ytterdörr. De ville ha mitt fingeravtryck så att de kunde identifiera mitt lik när de hittade det. Ja, de sa när, inte om, understryker Gloria.
Med en olycksbådande känsla i magen gick hon tillbaka till skolan i slutet av september efter att en domare slagit fast att guvernör Faubus inkallande av nationalgardet var olagligt. För att tämja det alltjämt kompakta motståndet mot integrationen satte president Eisenhower in beväpnade elittrupper som dagligen eskorterade Gloria och de andra svarta eleverna till skolan. Vakterna kunde dock inte skydda ungdomarna mot de trakasserier och hot som de fick utstå på lektionstid och under rasterna.
– Man fick anpassa sig för att klara av det. Exempelvis drack jag väldigt lite på morgonen så att jag inte skulle behöva gå på toaletten någon gång under skoldagen. Skolans toaletter låg i ett avskilt område där man inte kunde känna sig trygg.
Gloria Ray och hennes familj utsattes för trakasserier
Trots försiktighetsåtgärderna råkade Gloria ut för flera allvarliga incidenter. En gång knuffade en pojke henne nerför en brant trappa. En annan gång spetsades hon av en lång spik som någon hade placerat på hennes stol. Vad var det som fick henne att hålla ut i alla de 223 dagar som skolåret varade?
– Beslutsamhet! Man skulle minsann hävda sin rätt att vara där. Ett liv utan att få gå i skolan var inte värdigt. Man gick från att vara en individ till att bli en princip.
Det är med beundransvärd stoiskhet som Gloria berättar om förföljelserna som hon utsattes för. Men när vi kommer in på konsekvenserna som hennes beslut att fullfölja sin skolgång på Central High School fick för de övriga i hennes familj får hon något sårbart i blicken.
– Mina äldre syskon som studerade i Alabama fick inte komma hem till jul det året eftersom det var för farligt att vistas i vårt hus. Min far fick ta emot spottloskor när han satt och väntade på mig i sin bil utanför skolan. Och min mamma blev uppringd på jobbet av någon som påstod att jag var död. Det var nog hon som fick lida mest på grund av mig. När mamma vägrade ta mig ur skolan blev hon av med jobbet och svartlistad i hela staten Arkansas. Hon flyttade till Missouri där hon måste vara folkbokförd i sex månader för att kunna bli anställd som socialsekreterare. Under den tiden var hon tvungen att jobba som hushållerska för att försörja sig. Det är klart jag kände skuld över att vara den som hade orsakat alltihop.
Det blev bara ett års studier på Little Rock Central High School för Gloria. I ett försök att upprätthålla segregationen stängde guvernör Faubus Little Rocks fyra allmänna gymnasieskolor i ett helt år. Gloria flyttade till släktingar i Kansas City för att slutföra gymnasiet och började därefter studera på Illinois Institute of Technology i Chicago, som den enda svarta kvinnan på hela universitetet. Eftersom universitetets kvinnoföreningar inte accepterade svarta studenter placerades hon i stället i föreningen för utländska studenter. Där fanns Stockholmaren Krister Karlmark som studerade design. Kärlek uppstod och 1969 gick flytten till Sverige.
– Folk här var så trevliga och välkomnande. Jag kände att jag verkligen kunde pusta ut när jag kom till Sverige.
De två barnen som så småningom gjorde entré förskonades in i det längsta från Glorias mörka förflutna.
– Jag ville inte att de skulle veta att människor kunde tycka så illa om deras mamma. Länge tvekade jag också om jag skulle skriva en bok om mina upplevelser. Men så träffade jag Hédi Fried som överlevt förintelsen. När jag frågade henne hur hon klarade att gång på gång berätta sin historia förklarade hon för mig hur viktigt det var för henne att fortsätta med det så länge hon kunde. Då förstod jag att jag inte hade rätt att behålla min historia för mig själv längre.
LÄS ÄVEN: ”Min farfar överlevde dödslägret”
Hedrad med guldmedalj av Bill Clinton
Gloria är den sista i ”Little Rock Nine” att berätta om det speciella skolåret i bokform. Gruppen som numera är en medlem mindre känner fortfarande en stark samhörighet. 1999 fick de ta emot varsin guldmedalj av den dåvarande presidenten Bill Clinton som tidigare varit guvernör i Little Rock. Gloria och hennes vänner i ”Little Rock Nine” går till historien som några av den amerikanska medborgarrättsrörelsens största förkämpar.
– När jag är i USA kommer folk fram och tar min hand och tackar mig. Det är tydligt att det vi gjorde har påverkat väldigt många människor. Fast egentligen var vi ju bara nio barn som ville gå till skolan.
