Lisa Ekdahl: ”Lika bra att köpa hund och hus medan jag hälsan i behåll”

Lisa Ekdahl hade avslutat dagens skrivpass och var på väg till en väns cocktailparty några kvarter bort. När hon tog på sig skorna dök det som från ingenstans upp en helt ny musikslinga i huvudet: ”Du är ute med pilen och bågen igen, bang bang i mitt hjärta bang bang. Du är ute med nätet och håven igen, bang bang i mitt hjärta bang bang.”

– Jag kunde inte tro det. Det är så enkla meningar. Varför har ingen satt ihop dem förut när de rimmar och allting? frågade jag mig. Det kändes helt otroligt. Jag blir väldigt uppspelt när jag hör någonting i huvudet på det sättet, förklarar Lisa.

Textraderna blev refrängen till titelspåret på Lisas nya album ”Bang bang i mitt hjärta”. Att hon skulle klämma ur sig en hel skiva var på intet sätt planerat. Löftet om ett nytt album var något som överilat hoppade ur Lisas mun under ett planeringsmöte med bokningsbolaget inför den kommande vårturnén. När hon hade sagt orden var det bara att leverera. Tre månader och drygt 600 arbetstimmar senare var uppdraget slutfört. Det blev ett romantiskt och lekfullt album. I den kärleksdoftande mixen finns även ett par allvarligare spår om svek. Svekfullhet har varit ett återkommande tema i Lisas låtskrivande under hela karriären.

– Det har nog att göra med att jag är en mycket långsint person. Jag har själv varit utsatt för svek, och det tror jag egentligen att alla har. Därför blir låtarna på det temat också väldigt omtyckta. Jag tycker att det är någonting fint i att stå för att man blir sårad. Det finns en läkning i det. 

Lisa Ekdahl jobbar med sin sambo

Den som har gett låtarna dess instrumentala skrud är Lisas sambo Mathias Blomdahl som producerat albumet och också spelar gitarr och körar bakom Lisa när hon är ute på turné. Hon benämner sin livskamrat som ”genialisk” i sin yrkesutövning.

– Han kan många olika saker. Utöver att han spelar nästan alla instrument är han även ljudtekniker. Precis som jag själv är han intresserad av helheten och av andra konstformer. Förr om åren ville jag inte spela upp någonting för ­Mathias förrän det var helt färdigskrivet, men på senare tid har jag blivit lite mer generös på det området. Om vi lyckas dra en skarp gräns mellan arbetsliv och familjeliv? Absolut inte! De går in i varandra och det är så jag vill ha det. 

Kanske inte så konstigt med tanke på att det bara är några trappsteg som skiljer familjehemmet och arbetslokalen där vi ses. Tills för några år sedan komponerades musiken främst hemma i lägenheten. Den äldre mannen som bodde under klagade aldrig över den stundtals höga ljudnivån, förutom en gång då han påpekade att pianot var ostämt, berättar Lisa med ett leende. Av oro för att hon skulle få någon mindre tolerant granne när han sålde sin lägenhet köpte hon den av honom och gjorde om den till skrivarlya och studio.

Slog igenom med ”Vem vet” 1994

Nästa år är det 30 år sedan Lisa med buller och brak slog igenom med megahiten ”Vem vet”. När jag frågar hur hon tycker att hon har utvecklats som artist under de gångna tre decennierna förväntar jag mig ett helt annat svar än det jag får.

– Tyvärr tycker jag att jag borde ha utvecklats mer än vad jag har gjort. Det finns en inneboende potential hos mig som jag känner att jag ännu inte har lyckats tappa ut. Samtidigt som jag beklagar detta är det nog också det som får mig att vilja fortsätta. Jag har fortfarande ett sådant brinn och driv för det jag gör. Om det finns en möjlighet för mig att växa och utvecklas som artist hoppas jag verkligen att jag tar chansen till det.

Lisa Ekdahl är stor i Frankrike

Men lite har hon väl ändå utvecklats artistiskt på 30 år? envisas jag. Jo, lite modigare har hon nog blivit, tillstår Lisa efter viss betänketid.

– I början av min karriär tyckte jag det var pinsamt att prata mellan låtarna. Jojje Wadenius som producerade min tredje skiva uppmuntrade mig att ändå göra det. ”Det låter fint när du pratar”, sa han. Det var precis vad jag behövde höra. Idag vågar jag prata om vad helst som faller mig in i stunden när jag står på scenen.

Vid sidan av sina svenska framgångar har Lisa en blomstrande utlandskarriär. Särskilt stor är hon i Frankrike där hon vid flera tillfällen har intagit den legendariska Parisscenen Olympia. Då hon visar mig omslaget till ett album som hon häromåret spelade in för den franska marknaden är det knappt att jag känner igen henne. Den bohemiska stil som här hemma kommit att förknippas med henne är utbytt mot en strikt kostymlook.

– Det här är min franska persona, förklarar Lisa när hon ser min förvåning.

– I Sverige är jag folkkär, om man nu får säga det om sig själv. För den franska publiken är jag mer av en jazzstjärna och kulturpersonlighet. Fransmännen tycker om att sätta artister på piedestal. Där får jag skåla med borgmästaren. Och när jag kommer in på hotellrummet möts jag ofta av champagne på kylning, en massa rosor och någon present.

Växte upp i kollektiv

Jazzen har alltid legat Lisa varmt om hjärtat. Som barn använde hon en radioinspelning från en konsert med Monica Zetterlund som insomningspiller, ovetande om att hon många år senare skulle få göra en storbandskonsert med sin stora förebild på Konserthuset i Stockholm. Bob Dylan och Cornelis Vreeswijk fanns också bland influenserna. I kollektivet där Lisa växte upp stod visor och folkmusik högt i kurs. Mamman som till vardags arbetade som förskollärare sjöng kampsånger och spelade fiol. I kollektivet trakterades även diverse andra instrument. En av de vuxna lärde Lisa att spela gitarr. 16 år gammal kom hon in på musikgymnasiet i Södertälje. I staden fanns Musikteatergruppen Oktober där Lisa stötte ihop med singer-songwritern Toni Holgersson som var på väg mot sitt stora genombrott. 

– Toni spelade upp en låt för mig som var nästan färdig. Jag fick en djup, djup igenkänning av att aha, det är så här det går till. I det ögonblicket förstod jag att jag också skulle kunna göra det han gjorde, minns hon.

Fick skivkontrakt utan att jaga

Några år senare bjöd den då etablerade Toni Holgersson in Lisa till studion för att köra på några av hans låtar. Att hon med sin särpräglade röst inte var lämpad som bakgrundssångerska stod snart klart för dem båda två.

– ”Som ni hör blir det här jättedåligt”, sa jag till Toni och de andra i studion. De höll med. Toni började prata om att jag borde skriva egna låtar, vilket jag i lönndom redan hade gjort. När jag spelade ”Öppna upp ditt fönster” för honom sprang han och hämtade musikproducenten Kjell Andersson som erbjöd mig skivkontrakt. Ett skivkontrakt var inte någonting som jag hade jagat, men när jag fick chansen var jag beredd. 

Ett album spelades in. När Lisa hörde slutresultatet blev hon mäkta besviken. 

– Det var för kommersiellt och mainstream. Jag kände inte igen mina låtar. Hela mitt uttryck försvann i det albumet.

Ingen auktoritetsskräck

Halsstarrigt krävde hon att få börja om från scratch och spela in ett nytt album. Efter många hetsiga dispyter fick hon till sist sin vilja igenom. Vad var det som fick henne som ung nykomling att våga sätta sig upp mot tungviktarna i branschen?

– För det första är jag i total avsaknad av auktoritetsskräck, vilket är oerhört praktiskt. För det andra kände jag inte att jag till varje pris måste synas. För det tredje har jag en tydlig smak, och jag visste att albumet inte överensstämde med min smak, summerar Lisa.

Lisa Ekdahl fick tre grammisar för sitt debutalbum

Det nya albumet gjordes på en bråkdel av den budget som den kasserade produktionen hade tilldelats. Skivbolaget som försvarade den blygsamma budgeten med att det var en smal platta fick äta upp sina ord. Debutalbumet såldes i hisnande 450 000 exemplar och erövrade tre grammisar. Lisa gick från att ha varit en totalt okänd 22-åring till att bli ett hushållsnamn.

– Det var en ganska jobbig övergång. I tidningarna framställdes det som att Sverige var delat i två läger: De som älskade Lisa Ekdahl och de som hatade mig. Själv tyckte jag det kändes genant och lite fånigt.

Det var inte bara musiken som tilldrog sig medial uppmärksamhet utan även Lisas förhållande med den 28 år äldre musikern Bill Öhrström. 

– Jag kunde bli väldigt, väldigt trött och utmattad över att det skrevs så mycket om mitt privatliv. Det var otroligt svårt för journalister att koncentrera sig på mitt konstnärskap. Jag tror det hade att göra med att jag var en ung kvinna.

Fortsatte vara feminin och flickaktig trots motstånd

När Lisa i slutet av genombrottsåret födde sonen Milton valde hon att dra en järnridå mellan musikern och familje­kvinnan Lisa Ekdahl. Av rädsla för att hon på bekostnad av sin yrkesidentitetskulle reduceras till enbart mamma pratade hon aldrig offentligt om föräldraskapet och familjelivet. Sedan dess har det hunnit flyta mycket vatten under broarna. Från att länge ha känt sig en aning missförstådd och inte riktigt tagen på allvar är Lisa idag mer i samklang med sin tid än någonsin förr.

– Jag är glad att jag fortsatte att vara feminin och flickaktig trots att det verkligen inte gick hem. När jag skulle fotograferas blev jag alltid ombedd att se lite tuffare ut, men det tvärvägrade jag. Det är inte så att jag tycker att det feminina uttryckssättet är bättre eller viktigare än något annat, jag ville bara visa att det också finns på paletten. På 1990-talet när jag kom fram var det väldigt svårt att få något gensvar när man pratade om feminism och patriarkalt förtryck. Numera finns det en helt annan öppenhet för de frågorna. 

En konkret påminnelse om tidens gång har Lisa i sonen Milton som idag är 28 år och yrkesmusiker.

– Under många år spelade han piano i mitt band. Nu när han snart ska fylla 30 vill han inte göra det längre, men jag är tacksam för alla år som vi har musicerat ihop. Milton är den smartaste personen jag känner. Andra mammor tycker att de måste ringa och tjata på sina vuxna barn om olika saker, men så är det inte alls i vårt fall. När jag ringer Milton är det för att fråga: ”Vad tycker du om det här?” Vad jag än frågar känns det som att han är påläst till tänderna i just det ämnet. Han har blivit lite av min rådgivare.

Lisa Ekdahl har hus i Portugal

När Lisa behöver en paus från storstadslivet på Södermalm beger hon sig gärna till sitt hus i Portugal där hon skördar fikon, granatäpplen och druvor i trädgården eller promenerar kilometer efter kilometer på de folktomma stränderna i området. 

– Jag hade länge velat ha ett hus utomlands. Min tanke var att göra allvar av den planen när jag blev äldre. Men så dog min pappa i cancer när han bara var 66. Då tyckte jag det var bäst att passa på att köpa hus, skaffa hund och göra andra saker som jag ville göra medan jag fortfarande hade hälsan i behåll. 

Den portugisiska tillflyktsorten var en av anledningarna till att Lisa under pandemin lyckades med sin stora föresats: Att inte bli galen!

– Jag har aldrig betraktat mig själv som någon kramig och gosig person, men under pandemiuppehållet från turnerandet saknade jag att krama människor. Det var kul att upptäcka det om sig själv. Men det jag tyckte sämst om med pandemin var ovissheten om hur länge den skulle hålla i sig och vad det skulle innebära för min yrkesgrupp. Skulle folk vilja gå på konsert igen när pandemin var över? Jag började fundera över om jag var bra på något annat men kom fram till att det är jag inte.

Fast det där sista är förmodligen en sanning med modifikation, för det finns ännu obeträdd mark som Lisa skulle kunna tänka sig att utforska i framtiden. 

– Ja, exempelvis skådespeleri. Det ligger ju ganska nära det jag håller på med. Om jag fick jobba med en skicklig och tålmodig regissör som kunde ge mig rätt regi tror jag att jag skulle kunna vara bra på det. 

Vill vara hemlig

En självbiografi där Lisa oförtäckt berättar om sitt liv, då? Blir det någon sådan?  

– Ja, någon gång kanske. Emellanåt hör förlag av sig och undrar om jag vill skriva en självbiografi, men än så länge är jag absolut inte redo för det. Även om jag har blivit betydligt öppnare med åren kan jag förstå att många fortfarande uppfattar mig som hemlighetsfull och mystisk. Dels så ligger det för mig att vilja ha en lite hemlig värld, dels så medförde mitt plötsliga genombrott att jag gynnades av att ha en stor portion integritet. Självbiografin kommer när jag har slutat att vara hemlig.