Koreografen Mats Ek: ”Jag har känt press – mest från mig själv”

Mats Ek rör sig som den dansare han en gång har varit. Värdigt. Rak hållning. Om några år fyller han åttio, men han har fortfarande kontroll över sin kropp. Rösten är djup och bottnad. Rösten, kroppen och psyket – allt hänger ju ihop, påpekar Mats Ek. Och vi börjar omedelbart att prata kropp. Mats Ek betraktar kroppen som en egen värld. 

– Det är den vi människor har tillgång till, och därmed inberäknar jag hjärnan. Kroppen är vårt eget universum skulle jag säga. Hur begränsat det är… det är ju individuellt. Min upplevelse av existensen har med kroppen att göra, men kroppen spelar också roll i hur jag uppfattar andra. 

Jag sträcker på mig lite diskret. Jag tänker på dansarens rena kropp, på det gracila sättet hen rör sig. Många av oss andra är liksom tyngda av livet. År bakom skrivbord eller ett slitigt liv som hantverkare har gjort avtryck. Men dansarens kropp bär också på spår, påpekar Mats Ek. 

– En klassiskt skolad dansare kan man avläsa rätt lätt. Uppåtsträckningen är grunden för en klassisk dansare. Att signalera lätthet. Den moderna dansen har satsat mer på tyngd. Det är en väldigt viktig skillnad mellan klassiskt och modernt. Jag avvisar inget sätt, alla tekniker är bra att ha kunskap om. 

När du möter en ny person – registrerar du kroppen?

– Absolut, omedelbart. Nästan tvångsmässigt. Jag ser kroppen och registrerar ohjälpligt. Men det handlar inte bara om det fysiska. Den mentala biten är ju djupt integrerad med det fysiska. Rösten. Låsningar i muskulatur. Behov av skydd. Eller att vara synlig. Behov av att ta för sig. Gömma sig. Det finns en massa signaler som är mentalt grundade, men som uttrycks i kroppen utan att man tänker på det. 

Det syns i alla fall att du inte spenderat livet på kontor. Och att du inte varit hantverkare.

– Jag ser mig som en hantverkare. 

Men du har väl inte jobbat på det där monotona sättet?

– Dans kan vara väldigt monotont. Vi tränar i stort sett under hela vår verksamma tid som dansare – tio år i skola och tjugo år vid scenen – nästan på samma sätt. Ofta upprepar vi samma mönster. Det är slitigt. I grund och botten ser jag mig som en kroppsarbetare. 

Mats Ek är en ikon i dansvärlden

Mats Ek är en internationell stjärna, en av dansvärldens självklara ikoner. Först var han dansare, senare blev han koreograf. Under ett par decennier var han knuten till Cullbergbaletten, hälften av tiden som konstnärlig ledare. Han har koreograferat ett sextiotal föreställningar som har satts upp över hela världen. Kanske kan Mats Ek beskrivas som en slags dansens motsvarighet till Ingmar Bergman? Han rör sig med en självklarhet i Operans lokaler, hejar på någon, resonenerar med låg röst med en annan. Det här är hans hemmaarena, här är han bokstavligen uppvuxen. Han har blivit dödad åtskilliga gånger på Operans stora scen, när han som liten pojke medverkade i mammas föreställning. Han föddes inte på Operan, men han föddes onekligen rätt in i kulturens värld. 

Mamma Birgit Cullberg startade Cullbergbaletten

Mamma Birgit Cullberg var koreograf och startade Cullbergbaletten. Pappa Anders Ek var skådespelare och jobbade med Ingmar Bergman. Så småningom blev Mats bror Niklas Ek dansare och tvillingsystern Malin Ek skådespelare. Birgit och Anders gick skilda vägar när Mats bara var något år gammal. De första tio åren var Birgit ensamstående mamma, och Mats och syskonen fick hänga med på repetitioner och föreställningar. 

Hur mycket har mamma påverkat honom i yrkeslivet? Vad har ”Birgit” som han kallar henne, i alla fall i yrkesmässiga sammanhang, betytt för hans egen karriär?  

– Min relation till henne är på så många olika plan. Jag var barn till henne, jag har kommit ur hennes kropp, och jag såg henne dö. Men hon var också min medarbetare. Under hela barndomen försökte hon för sitt liv få oss barn att dansa. Men hennes iver hade en negativ påverkan på mig, jag ville inte ansluta mig till hennes ambition. Först när jag var 27 år gammal började jag träna på allvar. Då hade jag kommit på att det var dans jag ville jobba med. Birgit påverkade att det blev så försenat, samtidigt erbjöd hon en möjlighet när hon lät mig ta plats i hennes kompani efter bara ett års träning. Ren nepotism alltså. Som 28-åring fick jag ett engagemang i Cullbergbaletten. I mitt koreografiska utövande har hon däremot aldrig försökt utöva någon påverkan. Hon gav mig stora möjligheter utan att utöva påtryckning därvidlag. Jag är henne djupt tacksam för det. 

Ändå har Mats Ek alltid känt press. Den inte nödvändigtvis kommit utifrån, utan främst från honom själv. Hans egen blick har alltid varit den hårdaste. Men har det mest varit lustfyllt eller kravfyllt?, funderar jag. Varken det ena eller andra, menar Mats. Utan det har varit – en nödvändighet. 

Mats Ek har en lång karriär att titta tillbaka på. Vad sticker ut? Vad är han mest stolt över? Nja, Mats vill helst inte tala i sådana termer. Scenkonst handlar om nuet. 

– Visst finns det föreställningar som har varit mer betydelsefulla än andra, allt räknas, också de misslyckade. De bidrar till dynamiken i den samlade erfarenheten.

Träffade Ana Laguna

Den viktigaste följeslagaren under karriären har varit dansaren Ana Laguna, som också är Mats hustru. Hon, som kommer från Spanien, såg Cullbergbaletten i Madrid i mitten av sjuttiotalet. Hon kände direkt att hon ville dansa med dem, och gjorde en audition.

– Wow vad tekniskt skicklig hon är, tänkte vi. Hennes nivå, i klassisk teknik, var ojämförligt mycket högre än alla andras. Hon var skolad av en av de stora, spanska dansöserna. Men Ana var inte intresserad av det traditionellt klassiska, hon ville till den dramatiska dansen, och där kunde Birgit hjälpa henne. Ana kom alltså inte till Cullbergbaletten för min skull, utan för den värld som öppnades för henne via Birgit och Cullbergbaletten. 

”Julia & Romeo” på Kungliga Operan

Mats Ek har satt upp många föreställningar på Kungliga Operan under åren, och i vår är det alltså återigen dags för ”Julia & Romeo”. Mats Ek är kanske mest känd just för sina omtolkningar av balettklassiker. Efter fyrahundra år med ”Romeo & Julia” tyckte Mats Ek att det var dags att vända på steken och han skapade ”Julia & Romeo”. Men hur skulle han själv beskriva sin stil? Vad är typiskt Mats Ek? Han skruvar på sig, det är svårt att sätta ord på.

– Jag försöker läsa klassikerna som om det var första gången. Jag fokuserar på grundverket, på sagan och musiken. Den klassiska baletten är ofta invävd i sin egen historia, i sina egna föreställningar om sig själv. Det finns ramar för hur ett klassiskt verk ska se ut, och hur en klassisk prins ska bete sig. Det finns en rad konventioner och klichéer som i alldeles för hög grad tas för givna. Jag vill komplettera den klassiska tekniken med ett modernt förhållningssätt. Det raka är inte finare än det böjda, det höga är inte bättre än det låga. Bredden är lika mycket värd som lättheten och elegansen. 

Birgit Cullberg behandlades illa på Kungliga Operan

De största rollerna som Mats Ek har skapat har varit för kvinnor. 

– Att ta ett kvinnoperspektiv har inte varit en medveten strategi, men det har hjälpt mig att se på saken från ett annat håll än mitt eget. Den andras perspektiv. Utanförskapet. 

Men medvetenheten om kvinnans roll handlar också om vad han sett sin mamma utsättas för, bland annat på Kungliga Operan. 

– Hon var en utifrån kommande kvinna och hon blev otroligt dåligt behandlad. De kallade henne ”sandalpadda”. Hon bemöttes inte respektfullt av den dåvarande ledningen på Operan. Alla hennes stora, internationella succéer hade premiär utanför Operan, först när de visat sig framgångsrika plockades de in. För sitt liv bad hon om att få ett fast kontrakt som gruppdansare för att kunna försörja sina tre barn, men det fick hon inte. 

Metoo i dansvärlden

Det för oss in på Metoo. Liksom Dramaten har också Kungliga Operan varit satt under lupp. Båda är traditionstyngda och hierarkiska institutioner, som har tampats med en genikult som har innefattat dirigenter, regissörer och koreografer. I dag tycker dock Mats Ek att Operan inte kan betraktas som en sexistisk arbetsplats. 

– Metoo var nödvändigt som utlopp och uttryck av ett tusenårigt förtryck. Och det är ju inte över än. Diskussionen måste fortsätta. Men på sätt och vis har dansen varit förskonad från det värsta. Dansen har haft en fördel i och med att många dansare och koreografer är kvinnor. I den klassiska, traditionella dansen är det förstås annorlunda. 

– De klassiska baletterna är skapade av män, och där framställs kvinnorna som fragila och sköra, de måste bäras runt och om de måste gå så går de högt på tå. Och helst ska kvinnan vara död – ett vackert svävande lik. Men i och med den moderna dansens genombrott har de kvinnliga koreografiska pionjärerna varit avgörande. 

Kroppen en identitet

Vi är tillbaka där vi började. I kroppen. Som alla andra måste Mats Ek förhålla sig till en kropp som åldras. 

– Vissa dagar känner jag mig stark, andra inte. Jag behöver upprätthålla en noggrann disciplin för att kunna ha min kropp tillgänglig i mitt arbete. Det är förresten inte bara för arbetets skull, det handlar också om min identitet. Jag gestaltar mina egna möjligheter, och de möjligheterna vill jag hålla öppna så länge jag kan. Jag har ett program som har visat sig vara ändamålsenligt. Jag jobbar med min egen tyngd, jag behöver inte gå på gym och lyfta vikter. 

Visst kan han känna sig gammal ibland, men det är inte nödvändigtvis något negativt. 

– Att vissa funktioner decimeras behöver inte alltid innebära en drawback. Det är ju när man tar ett steg tillbaka som man kan få syn på något nytt.