I den Augustprisnominerade boken ”Skogen i folktro, sagor och sägner” skildrar folkloristen Tora Wall hur vi i alla tider levt tillsammans med skogen, trollen och vittrorna och hur vår relation till både skogen och väsendena har förändrats. Tekniska museet i Stockholm öppnade i fjol den stora utställningen ”Skogen” där man kan uppleva, reflektera och bara vara. Och varje lördagsmorgon ställer tusentals svenskar väckarklockan för att inte missa radions ”Naturmorgon” klockan 06.10 (Programmet har 465 000 lyssnare per vecka, även om en del morgonsömniga väljer podden).
68 procent av Sverige är skogsmark. Förr bodde vi nära skogen, numera bor de flesta av oss i vad som statistiskt kallas ”bebyggd och anlagd mark” som utgör tre procent av Sverige.
Och när vi flyttade till stan så ändrade både skogen och sagorna karaktär. Förr var skogen hotande och väsendena skrämmande. Men i slutet av 1800-talet började nationalromantiska konstnärer måla vackra skogar och skira små älvor som dansade på ängarna. I Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” som kom ut 1910 traskade glada barn i prickiga mössor runt i skogen och mötte både älvor, fladdermöss, huggormar och troll i all vänskaplighet.

Det börjar med Skogsmulle
Och ungefär vid samma tid målade konstnären John Bauer för alltid in den vackra, tysta magiska skogen med snälla troll i vår folksjäl. Ser man efter så är det inte den svenska urskogen han målar utan småländska kolarskogar med sekelgamla furor utan omgivande växtlighet. Träkolsproduktionen påverkade vår syn på trollskogen helt enkelt. Så där har det varit. Skogen har troget följt oss generation efter generation och i våra berättelser flätas uråldrigt och nutida samman.

I moderna tv-serier som ”Jordskott” är skogens väsen de goda som skyddar naturen och människorna som är hotet.
Så vad är det med oss och skogen?
Jo, det börjar redan med Skogsmulle.
– Om man har växt upp i Sverige och har läst svenska barnböcker och Astrid Lindgren då har man har lärt sig att skogen är en vacker, skyddsvärd, rogivande plats, säger David Thurfjell, professor, religionshistoriker och författare till boken ”Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion”.

I forskningsarbetet som ligger till grund för boken, intervjuade han människor om deras relation till skogen. Först talade alla om hur nyttigt det är att röra på sig i naturen, sedan om hur lugn och avstressad man blir bland träd och mossor.
Men när han väntade i tystnad kom svaren om vad skogen betyder ner på livsfrågenivån. Det är här i tystnaden vi frågar oss: Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vilka är mina största sorger?
Skogen är som en religion
Han och hans forskarkolleger i Norge, Danmark, Finland och Estland blev lite förvånade av resultaten av alla intervjuer de gjorde.
– När vi började förväntade vi oss att hitta det där om att skogen är läskig och skrämmande. Men i intervjuerna som vi har gjort finns det nästan ingenting av det. Där finns inte heller att skogen är dramatisk och mäktig utan det som möter oss är väldigt hemtrevliga skogar, säger David Thurfjell.
Det är Skogsmulle som tagit över helt enkelt.

Men jämsides med Skogsmulle lever mystiken.
– Om man med religion menar en plats där man kommer åt livets djup. Då kan man säga att skogen är som en religion, säger David.
LÄS ÄVEN: Markus bodde ensam i tält i fyra år – nu har han byggt stuga till hela familjen
Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi vid högskolan i Gävle, använder nästan samma ord när hon beskriver skogen.
– Jag tror att naturen är något av en helig plats för svenskarna. Perspektivet vidgas, man känner gemenskap med det här varifrån man kommer och dit man en gång ska återvända.

Själv gick hon i förskola i Teheran och där fanns ingen Skogsmulle.
– Vi barn fick åka på utflykter till olika fabriker – bilfabriker, sockerfabriker. Men jag kan inte minnas att de tog oss med ut i skogen en enda gång.
Hämtar styrka i naturen
Nu, efter fyrtio år i Sverige älskar Fereshteh själv att vandra i skogen.
Men hon blev först lite förvånad över resultatet av en av hennes forskningsstudier, om hur svenskar hanterar svåra livskriser, som att få ett cancerbesked:
– Nästan alla hade nämnt naturen som ett sätt att hämta styrka.
Hon skrattar när hon berättar om hur hon, maken och lille sonen på 80-talet kom till Ljungsbro utanför Linköping.
– Våra grannar bjöd med oss ut på picknick en helg. Och nästa helg också. Men när de frågade oss tredje gången ”Vill ni följa med på picknick i helgen” tackade min man nej med orden ”Vi har redan sett naturen”.
– Det var då det gick upp för oss att svenskarna hade en helt annan inställning till naturen än vi. För oss var det som att gå på bio, hade man sett filmen så ville man inte se den igen. Men svenskarna var inte åskådare som såg en film, de var skådespelare som deltog i själva filmen och tog in allt, säger Fereshteh.
LÄS ÄVEN: Grönt är skönt – och avgörande för hälsan
Att känna doften av höst, att höra fågelkvitter och porlande bäckar som en tröstande musik och att högutbildade akademiker kunde välja att dra på sig gummistövlar och åka ut i skogen och plocka bär istället för att sitta på café och diskutera senaste samhällsutvecklingen. Allt detta var främmande för storstadsborna från Teheran.
– Jag har både utifrån- och inifrånperspektivet, säger Fereshteh som just den här dagen när vi samtalar har lite ont i knäna efter en väldigt trevlig, men kanske för lång skogspromenad.
Markus Torgeby flyttade ut i skogen
Markus Torgeby är långdistanslöparen som krisade och valde att flytta ut och bo ensam i en koja i den jämtländska skogen i fyra och ett halvt år.
– Jag skulle inte levt idag, om det inte var för skogen, säger Markus som numera är författare, snickare, föreläsare och trebarnspappa.

För honom var skogen inte främst snäll och tröstande. Utan en tuff tränare.
– Jag insåg att träden kommer inte att hjälpa mig. Det var så tydligt att jag själv måste ta ansvaret. För mig så var skogen en dörr in till hjärtat. Skogen var en vägvisare och mentor. Den visade mig med någon form av obehag om jag gjorde fel.
Han söker omsorgsfullt efter orden för att förklara det som egentligen inte är möjligt att förklara för andra.
– Det är andra sinnen som måste utvecklas. Det var som att efter ett tag kunde jag öppna upp.
Och han som var ung och vilsen och på gränsen att gå under i kaos, läkte där i skogen. Numera lever han inte i en ensam kåta i skogen, utan tillsammans med sin familj, snickrar och föreläser. Du har kanske sett honom bygga hus i tv. Men han tar gärna chansen att återvända till skogen.
– När jag är i Stockholm så sover jag alltid under granarna vid Fiskartorpet på Blockshusudden. Och det är bara tio minuter från Stureplan.
LÄS ÄVEN: Tigertränaren Lina blev utbränd – fann lugnet i Värmlandsskogen
Aha-upplevelse att man kunde jobba med skogen
För Anna Furness blev det en aha-upplevelse när hon som nioåring gick på Skansen i Stockholm och såg en man som demonstrerande lyfte isär en stubbe och visade på granbarkborren.
– Och han var jägmästare. Jag blev så lättad när jag insåg att det fanns ett sånt yrke och tänkte ”Det kan jag jobba med när jag blir stor”.

För hon var ett Skogsmulle-barn som samlade på blad och blommor.
Och jägmästare blev hon. Dessutom industriell ekonom och nu förvaltningschef för Mellanskog, som samlar 28 000 privata skogsägare.
– Ibland brukar jag fråga några av dem ”Var klappar ditt skogshjärta? Berätta något om din skog? Kan du visa mig något finställe?” Alltid får jag ju glada ögon som svar. Det finns så otroligt mycket känslor kring skogen.
LÄS ÄVEN: Människor lämnar tält i fjällen och fyller stränderna: Vem äger naturen?
Fast ofta döljer ägarna känslorna bland prat om kubik och virkesuttag och teknikaliteter.
– Vi har ett fint skogsbruk och skogen är en källa till välstånd, tack vare en avverkning kan man lägga om ladugårdstaket eller köpa en ny traktor. Men alla har idéer om sin skog. Man sparar den där fina höjden eller man tycker om fåglar och ser till att ha kvar just det där alkärret.
”Alla vill prata skog”
Framför allt finns det en känsla av ett kontrakt över generationer när det gäller skogen menar Anna Furness.
– Man är rädd om sin skog. Man inser: ”Det var någon före mig som tog hand om den här skogen och på samma sätt har jag ett kontrakt med kommande generationer”.
Och vad säger folk till dig när du berättar att du jobbar med skog?
– Alla vill börja prata om skog. Det är inte så långt till skogen för någon av oss. Jag tror att skogen är en del av vår folksjäl, säger Anna Furness.
Så mår den svenska skogen

Hur mår den svenska skogen?
– Tyvärr mår svenska skogen inte mår så bra just nu, säger Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.
Men det finns trots allt hopp.
– Sedan 1950-talet har mer än hälften av all skog kalavverkats, stora arealer naturskog har försvunnit, och nästan tusen skogslevande arter hotas idag, säger Beatrice.
Naturskyddsföreningen vill att all naturskog ska skyddas.
– En skog som består av träd i olika åldrar och olika arter är mer motståndskraftig och skogen klarar då klimatförändringarnas hotande bränder och stormar bättre, säger Beatrice Rindevall.
Det som är hoppfullt är att intresset för ett hållbart, naturnära skogsbruk har ökat.