Naturen är vår religion

Inte så många av oss går till kyrkan förutom vid dop, bröllop och begravning. I den vanliga vardagen tar vi hellre en promenad i skogen för att känna oss som en del av något större i tillvaron.

I boken Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion, resonerar David Thurfjell, religionshistoriker och för­fat­tare, kring hur en skogspromenad kan ha en djupare mening än att enbart komma ut och röra på sig och få lite frisk luft. Tankarna bygger på intervjuer.

– Religion handlar om att tillskriva verkligheten en osynlig mening. Att romantisera och tänka att det finns något bakom det som jag inte kan se med ögonen. Att “något ledde mig hit”.

I stadslivet där det myllrar av människor kan vi känna oss existentiellt ensamma – men inte i skogen fast det inte finns en kotte i närheten. Träden kan skapa ett tryggt rum där man även kan gråta en skvätt om andan faller på utan risk för att bli störd.

– Trädens kravlösa lyssnande blir som en omslutande famn, fylld av välvilja och acceptans. Andra berättar hur de upplever naturen som en bild av livets skönhet men också av dess skörhet.

Naturligt avvikande

I skog och mark är det kantstötta inte avvikande utan en naturlig del av naturens brokighet. En insikt som man kan spegla sig i och finna tröst i när livet utmanar.

– Naturen kan vara en kuliss för grubblerier. Det finns studier som visar att folk som mår väldigt dåligt, som har ångest, känner panik eller är djupt deprimerade, kan tycka om landskap som är ogästvänliga och kaotiska. Det speglar det inre landskapet.

Några av dem som David intervjuat talar om känslan av samhörighet med hela världen i naturen. Det handlar om mening och ett större sammanhang, men inte om vad vi kall­ar Gud.

För att få en uppfattning om hur naturen blev svenskarnas religion behöver vi förstå vår bakgrund, menar David.

– Kännetecknande för lutherdomen, som varit vår statsreligion, är att människor inte förväntas vara superreligiösa. Enligt Luther behövde man inte springa i kyrkan hela tiden, vi kunde ha religionen som en bakgrundsfaktor i våra liv som en förtröstan i tillvaron vid sidan av vår strävan efter att vara hederliga samhällsmedborgare.

En annan viktig komponent är att vi historiskt har sett på naturen som en besjälad plats, i vårt land. Här har vi haft asagudar, vättar och troll. Och länge var vi en nation som levde nära skog, mark och sjöar innan vi industrialiserades.

Ett arv av självhushåll

Det sitter kvar i en del av oss. När det är blåbärstider vill vi ut och ta vara på de härliga bären, sylta, safta och baka smulpaj.

– Det är arvet av en självhushållskultur. Tills för 200–300 år sedan levde nästan alla så, förklarar David Thurfjell.

Därefter flyttade allt fler in till städerna för att arbeta inom industrin. I den utvecklingen tog den svenska individualismen sitt avstamp.

– Svenskar har världsrekord i individualism. Det vill säga att betona vikten av att känna efter och ta reda på vad man själv tycker och vill och att ordna sitt liv efter sin inre kompass.

Bjuder in till umgänge

I naturen kan vi vältra oss i hur vi känner och mår, innerst inne. Och samtidigt få en skönhetsupplevelse som gör gott där vi sitter på vår favoritsten och hör träden susa och fåglar kvittra.

Ytterligare en betydelsefull faktor för naturens inflytande över oss är den estetiskt tilltalande inramningen av det som vi uppfattar som det goda med livet, funderar David Thurfjell vidare. Den bjuder in till umgänge: picknick, grillning, att solbada med nära och kära, segla med mera.

– Det handlar om aktiviteter som man ägnar sig åt för att de är mysiga eller trevliga. Skogen, fälten och sjöarna fungerar som ett ostört rum för fritid och semesterliv. Den sociala aspekten är central för mångas vistelse där.

På 1950-talet började vi besjäla platser genom att säga att vi hade “en relation till dem”. Det kunde vara en röd stuga med vita knutar eller en skärgårdsö där vi tillbringat mycket tid, till exempel.

– Ibland hör man från dem som är religiösa eller kommer utomlands ifrån att svenskar saknar en djupare dimension av livet för att vi inte pratar om tro eller inte har någon, beskriver David Thurfjell.

Den myten om “andefattighet” vill han gärna göra upp med:

– Jag vill visa att det finns ett existentiellt djup även hos sekulära, att religiösa inte
har monopol på det. Många sekulariserade svenskar skulle kunna skriva under på att “naturen eller skogen är min kyrka”. Det är på fjället ­eller i skogen som man känner att livets mening finns, och den djupaste aspekten av ens person.

Vad betyder skogen för dig?

Maud Olofsson

Ålder: 65 år.
Bor: Högbyn utanför Örnsköldsvik.
Gör: Företagare och ordförande i Visita. Tidigare partiledare för Centerpartiet samt näringsminister.

“Där samlar jag kraft”

– Jag skulle inte kunna leva om jag inte fick vara ute i naturen. I skogen plockar jag svamp och bär men samlar också kraft, rensar min hjärna och tänker nya tankar. Jag har löst många stora politiska problem under mina skogspromenader. Forskning visar att det bara är i naturen som vi vilar vår hjärna.

För mig innebär skogen också jobb och ett bra sätt att lösa klimatkrisen, eftersom den suger upp en del av den koldioxid vi människor släpper ut. Nästan varje dag är jag ute och promenerar. När det är svamp- och bärtider blir det långa turer och på vintern blir det skidåkning. Jag känner mig lugn och trygg i naturen och vill förvalta det fantastiska som skogen ger.

Jag brukar ibland sätta mig ner och titta på alla små detaljer som finns där, ja nästan konstverk, i form av lavar, svampar, torkade trädgrenar. Brukar ta vackra bilder som jag kan titta på när jag behöver lite vila.

Anders Lundin

Ålder: 61 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Programledare för Mitt i naturen, SVT.

“Skogen är lugn & lycka”

– Skogen är äventyret, möjligheterna, det spännande för mig. Jag har fantiserat om ändlösa skogar hela mitt liv. I slutet av 80-talet fick jag vara med om det, när jag fick åka med i ett litet flygplan som skulle åka in med medicin till en djungelby långt in i Borneos urskog och flög i timmar över vad som såg ut som ett vidsträckt, grönskande broccolifält.

Jag har spenderat en stor del av mitt liv med att söka äventyret i djungler, savanner, korallrev och träsk. Naturen är något jag längtar till och drömmer om. I skogen känner jag lugn och lycka. Och kanske lite irritation om det är monoton granskog och önskar att man haft vett att behålla lite andra träd också. Den tysta acceptans vi i Sverige har för hur skogsbolagen skapar sönderkörda kalhyggen borde ifrågasättas mer. Det finns i stort sett inga naturliga skogar kvar, det vi har är trädplantager.