Vill du ha kaffe, säger han och rösten är så vänlig, blicken så varm att jag nästan säger ja fast jag precis druckit. Peter Jöback ler, hela han utstrålar värme.
Man vill liksom hänga med honom, världsstjärnan som sett till att uppfylla dröm efter dröm, som den största drömmen av dem alla, att få stå på Broadway, det gjorde han 2013 i Phantom of the Opera (“det var som att vinna OS-guld”).
Nu får biopubliken kliva in i en julafton hemma hos honom. I årets julfilm Jag kommer hem igen till jul spelar Peter en framgångsrik artist som återvänder på den mest förväntansfulla högtiden av dem alla. Bland julkulor och granbarr tvingas familjehemligheter upp till ytan, sanningar ses i vitögat.
– Det handlar inte rakt av om mig men det mesta är hämtat från mitt liv. Att få spela den rollen var väldigt speciellt. Det var som att jag fick chans att säga vissa saker som jag alltid velat säga till min familj. Det blev ett sätt att läka.
Ett liv före och efter
Att möta sin egen historia, människorna som präglat honom, hur de påverkat honom och hur han som vuxen kan förhålla sig till det. Det var vad Peter bestämde sig för, då för sjutton år sedan när livet delade sig i ett före och ett efter, året när han gjorde julskivan skulle dra igång allt. Det var 2002 och det första fröet föddes till ett filmmanus om livet, familjen, kärleken och försoning. Peter var 31 år. Livet rasade samman, musiken utmanade, och räddade honom, som så många gånger förr.
Men vi tar det från början, Peter som föddes i Farsta och sedan flyttade runt med sin bror Mikael, mamma och pappa i olika städer eftersom pappa var entreprenör och startade olika företag. Det blev en familj som trasades sönder av pappans sjukdom, alkoholismen. Peter flydde in i en annan värld, en vackrare gladare värld. Det var hans mamma, tidigare sångerska och skådespelare, som visade Peter filmvärldens glimrande värld.
– Efter stökiga nätter när pappa röjt var mamma uppe tidigt och skulle städa i ordning allt. Hon satte mig framför tv:n, där satt jag och tittade på gamla musikaler med Judy Garland, Fred Astaire och Gene Kelly. Det var så starkt, att få se allt det som var fint till skillnad från vardagen. Jag minns så väl att jag då bestämde att jag skulle bli artist, att livet där var mycket vackrare.
Teatern, den magiska cirkeln han kunde kliva in i, musiken som gav kraft och bekräftelse.
Flyttade hemifrån som 15-åring
Redan som tioåring stod han på scen i Sound of music på Folkan i Stockholm. Under repetitionerna hängde han med de äldre skådisarna. Favoriten var Ulla Sallert, som berättade om sin Broadwaytid – dit ville Peter! Femton år gammal flyttade han hemifrån, 1990 sjöng han i Melodifestivalen, och så blev han flickidolen när han ett år senare spelade i musikalen Grease och sedan Fame på Chinateatern 1993. Flickidol? Peter förstod ingenting.
– Jag var lite förvånad, jag var ju inte riktigt klassens charmör i skolan så att säga, jag var tjock och blyg. Så det där med flickidol stämde inte alls med min självbild.
Sedan fick Abba-Björn och Benny upp ögonen för honom. Genombrottet kom med musikalen Kristina från Duvemåla. Sedan Miss Saigon och Häxorna i Eastwick i London och Cabaret i Danmark och Sverige. Och så släppte han plattor i olika genrer.
– Jag gick från känd till erkänd. Det var lite känslan att “I nailed it”. Men jag blev inte förvånad, det låter kanske konstigt, men jag visste att jag var bra, säger Peter vänligt.
Han dricker sitt kaffe, jag mitt vatten. Runtom oss rör sig kollegorna från Häxorna-ensemblen, efter intervjun ska Peter spela Jack Nicholsons gamla roll i Häxorna i Eastwick som nu går på Cirkus.
I rollen plockar han fram de allra mörkaste sidorna inom sig själv. Och han gillar det.
– Jag har aldrig varit så ful i mun, nja, alltså privat har jag väl sagt och gjort en hel del… men på scen. Men det är väldigt kul. Det här är nog den roll som ligger längst bort från mig själv, säger Peter och ler.
Dags att skriva en bok
Han ler mycket, pratar snabbt, gestikulerar mycket och intensivt, rösten håller sig hela tiden mjuk, vänlig. Han pausar, tittar på mig med de intensivt bruna och säger att mitt liv är så mycket, jag vill inte att det ska bli fel, klyschigt, vi skulle behöva mer tid. Kanske är dags att jag skriver en bok.
Och han säger att om han skulle sammanfatta livet, alla val, alla steg han tagit skulle mod vara det ord som sammanfattar bäst.
– Musiken är inte bara ett jobb, den är mitt liv. När jag tittar tillbaka på min karriär tycker jag det är så tydligt, hur min personliga resa och karriären går hand i hand. Det tydligaste exemplet är julskivan, säger han.
Vattendelaren, julskivan Jag kommer hem till jul som ledde till uppgörelsen med barndomen. Det var under en period när Peter inte mådde bra, han hade precis brutit upp från ett långt förhållande och så fick han erbjudandet som han såg som riktigt oförskämt, ville han inte göra en julskiva?
– Jag tänkte verkligen: en julskiva, nu är jag alltså slut som artist? Julskiva är ju något man gör när karriären börjar dala.
Men när musikproducenten Lars Halapi och Peter testade en av de gamla julklassikerna, Jul, jul, gick den rakt in i hjärtat, rev hål i skölden av försvar. Peter började gråta.
– Jag såg hela min barndom, mig själv. Det var som ett gummiband som stretchat sig själv så länge och så hårt som bara brast. Innan dess hade jag inte tänkt så mycket bakåt, på vem jag var, vad som format mig, min uppväxt. Jag hade bara kört på. Fullt fokus på karriären.
Sexuellt utnyttjad
Peter blev inlagd på rehab i London och fick hjälp att möta det han tidigare blundat för, uppväxten i en dysfunktionell familj. Under terapin förstod han också att han som tonåring blivit utsatt för sexuella övergrepp och hur mycket kraft han lagt ner för att inte tänka på det.
– Det var en äldre man på teatern som jag såg mycket upp till som utnyttjade mig. Jag hade sådant stort behov av bekräftelse, vuxna som såg mig. Jag var 13 år och förstod inte att det var sexuella övergrepp.
Att omfamna det mörka innebar också att det ljusa fick träda fram. Peter fick tillgång till minnen och bilder från barndomen som var ljusa.
– Jag hade i så många år bara sett och tänkt på den dåliga sidan av min pappa. Under terapin kunde jag se andra saker, fina stunder, som när han sydde teaterkläder till mig, där fanns närvaro och goda stunder. Kärleken till mina föräldrar kom tillbaka.
Någon uppgörelse och samtal med mamma och pappa blev det inte. Peters pappa dog tidigt och mamma fick alzheimer.
– Försoningen har varit ett eget arbete jag gjort men det har räckt för att kunna komma vidare. Jag är ingen dömande människa. Och det har varit mycket hjälpsamt att tänka att alkoholism faktiskt är en sjukdom.
Efter terapin flyttade Peter till New York. Det var viktigt att få komma bort från den offentliga bilden av honom, att få vara ifred, utforska sin identitet. Och det var där och då tanken på att skriva något om uppväxten växte fram, som drömmen om en perfekt jul och hur det ofta blir tvärtom. Men att den också kan vara ett tillfälle när allt kommer upp till ytan, att faktiskt prata om det som inte är bra. Det är vad filmen som nu har premiär handlar om. Och om bröder, som levt i skuggan av en pappa.
– Det är min sex år äldre storebror som jag vuxit upp med. Vi spelade ihop som små, åkte på talangjakter tillsammans, kallade oss Jöback & Co.
Foto: Josef Persson (c) Miso Film
Rehaben blev en dörröppnare
Och helt lätt har det inte varit; att växa upp i en dysfunktionell familj snedvrider alla relationer.
– Det har funnits konkurrens mellan oss. När vi var små, vi kunde inte stötta varandra, vi försökte bara överleva, förhålla oss på olika sätt till pappa.
Han visade Mikael manuset till filmen.
– Då sa han: “Nu har du fått berätta din version, när ska jag få berätta min?” Jag förstår vad han menar, vi har olika bilder av vår uppväxt. Och jag ändrade flera saker utifrån hans tankar. Det kändes bra.
Ja, många nycklar fick Peter under terapisamtalen. På rehab var det en person som gav honom en viktig dörröppnare. Som sa att det finns ett bästföredatum för hur länge man kan klandra sina föräldrar för hur en taskig barndom påverkat en som vuxen.
– Det blev en wake-up. Jag insåg att nu måste jag själv bestämma var jag ska lägga mitt fokus.
Peter tittar på mig, säger att vi måste hinna prata om Oscar också, hur viktig han är i livet, hur bra Peter mår av honom, att Oscar gör honom lugn. Och att det krävdes mod, då tidigt 2000-tal när Peter bestämde sig för att fullt ut stå för sin sexualitet.
– Jag tyckte först att jag inte hade någon skyldighet att berätta om min sexualitet, men sedan insåg jag att, jo, det har jag faktiskt. Inte för någon annan, men för mig själv.
Peter och hans Oscar gifte sig 2010, en vecka efter att Peter fått sjunga på kronprinsessan Victorias bröllop.
– Jag skojade med Victoria och Daniel och tackade för generalrepet.
Nöjd är han också med smygfilmningen Jonas Gardell upplyste honom om.
– Haha, jag och Oscar stod och hånglade vid slottet medan vi väntade, och då messade Jonas och sa att nu hånglar ni i direktsändning i SVT! Det var kul.
Lever eget familjeliv
Två barn har de tillsammans nu, Peter och hans Oscar. Peter pratar om döttrarna, att de förändrat prioriteringarna helt, att det han vill lägga mest tid på är att få vara med dem, följa deras utveckling, vara nära, stöttande, men inte styrande. När han nu lever eget familjeliv är han tacksam för att han gick in i krisen, förvaltade den, även om det var svårt.
– Jag kan äntligen leva livet som det är i nuet, utan att allt det svåra jag har varit med om står i vägen och stör. Livet är inte alltid lätt men hamnar jag i något jobbigt nu, så är det bara det aktuella det handlar om, inte en sörja av allt man bär med sig.
De har pratat en hel del om hur de vill vara som föräldrar. Peter tänker inte upprepa sina föräldrars misstag, det som Peter tyckte var värst: att de inte pratade om det svåra utan bara la locket på. Som ibland när Peter var tvungen att gå hemifrån för att undvika pappans utbrott, och sedan när han kom hem så låtsades föräldrarna som om inget hade hänt.
– Den där tystnaden, jag hatar verkligen den, tystnaden som står för att man inte får prata om det jobbiga som hänt.
Så när han själv blir ledsen säger han det.
– Det är viktigt att inte skyla över svåra känslor. Ibland blir man förbannad och besviken, det är en del av att leva i en relation. Konflikterna ska upp till ytan. Det är viktigt för mig. Att inte falla tillbaka och gå undan som jag lärde mig som liten utan att säga ifrån.
Ibland dyker bilder av den egna barndomen upp, som när han ser sina två döttrar leka tillsammans.
– Mina barn är så tajta, det är bara ett år mellan dem. Min bror var ju sex år äldre så det var mer som att leva som ensambarn, men jag kan tänka det ibland, att tänk att få vara så tajt med sitt syskon.
Foto: 2entertain
Brukar bli som Peter vill
Barnen, Vega Lee och Iggy Lou, det är med dem han hämtar kraft, fyller på energi, han älskar att hänga med dem. Sitta med dem och pyssla, bara vara där, ibland hänger de i trädgården. Fast just i trädgården är han mest själv: gräver, planterar och sköter om. Som nu när vildrosrabatten är klar. Det blir så fint.
– Haha, ja, jag är den som är absolut mest i trädgården, älskar verkligen växter, ute som inne. Oscar kan säga det ibland: “Nej, snälla Peter, inte en krukväxt till.”
Det är med familjen han vill spendera mer och mer tid, nu när barnen finns. Det var därför Häxorna i Eastwick hamnade i Sverige och inte i London. Peter lyckades övertyga producenten Cameron Mackintosh.
– Vi skulle ha spelat häxorna utanför London men så kände jag att det skulle bli så mycket tid hemifrån. Dessutom ville jag visa Cameron hur bra artister vi har här i Sverige.
Så det blev som Peter ville. Det brukar bli det. Fast målet han satte i sin tidigare karriär börjar han tvivla lite på.
– När jag slog igenom som tjugoåring sa jag att jag skulle toppa karriären vid femtio, och det jag menade var att jag skulle bygga min karriär långsiktigt. Nu ser drömmarna lite annorlunda ut, mer att få vara frisk, kanske få barnbarn.
