Utrikesreportern Staffan Heimerson: ”Varit en dålig man och farsa”

Jag passar på att intervjua ­Staffan Heimerson när han är i Stockholm i några dagar. Han och hustrun Marianne har kört upp från Frankrike, och snart ska de köra ner till Göteborg för att jobba med lanseringen av Staffans nya bok. 

Marianne har rosa papiljotter i håret. Hon ska äta lunch på ”Stockholms enda bra restaurang”, enligt henne och ­Staffan: Sturehof. 

– Jag har ett tips, ta ur papiljotterna innan du går. Eller förresten sätt en ny standard på Sturehof. 

Säger Staffan, och båda skrattar. Paret har en varm och kärleksfull ton sinsemellan. 

Nu har det gått tjugo år sedan de flyttade till Frankrike, och där lever de ”ett jäkla bra liv”, enligt Staffan.

– Det kan man inte gissa va? säger han och klappar sig om magen. 

– Recept är min pornografi, men det är Marianne som står för den mesta av matlagningen. 

Varit journalist i över 70 år

Men Staffan ägnar sig inte bara åt mat, faktum är att han jobbar åtta timmar varje dag, sju dagar i veckan. Han är inne på sitt 72:a år som journalist. I decennium efter decennium har han räknats som en av Sveriges mest namnkunniga reportrar. Vilken är hans framgångsfaktor? 

– Jag har skrivit i imperfektum istället för presens. När något har hänt ska det berättas i dåtid. Jag var också den förste som rätt obesvärat började skriva i jag-form. Jag inleder alla artiklar med en scen, och jag börjar inte med att skrika. Jag startar i lågt tempo och sen målar jag fram artikeln. 

Så du menar att det är stilistiken som är nyckeln till framgång?

– Den är en viktig faktor. På Aftonbladet tyckte de att jag skrev bra, men jag tror inte att de förstod vilken möda jag faktiskt lade ner på skrivandet. Men visst har jag också haft nytta av bilden av mig som den äventyrlige korren som har varit överallt. 

Staffan Heimerson har rapporterat från 34 krig

Ja, Staffan Heimerson har varit i praktiskt taget jordens alla länder (utom Guyana och Bhutan). Han har rest oavbrutet. Han har rapporterat från 34 krig och hela tiden sökt sig till platser som andra flyr ifrån. Men vad har utrikeslivet kostat honom? 

– Jag har naturligtvis varit en dålig äkta man, och en dålig farsa. Ångrar jag detta? Nej. Men det är kanske för att jag bara är 87 år, nästa år kanske jag börjar ångra mig. Är jag så gullig mot mina barnbarn som jag skulle vilja vara? Nej, jag daddar inte så mycket, däremot är jag kanske lite stimulerande eftersom jag svär och säger fräcka grejer. Mitt intryck är ändå att barnen och barnbarnen tycker väldigt mycket om mig, men det är ju inte jag som ska säga det. Ett av mina barn höll tal när jag fyllde 80 år. ”Vi är glada för att du i alla fall inte har varit en överbeskyddande pappa”, sa han. Det tyckte jag var kul sagt. 

Många känner Staffan Heimerson från Aftonbladet, andra minns honom från Ekot i Sveriges Radio. Utrikeskollegor har berättat om Staffans framfart på fältet, han lär ha lämnat ett imponerande antal rapporter till Ekot varje dag.  

– Men jag var impopulär på Ekot. 

För att du hade en lite slängig stil?

– Kanske. Jag kom in fel. Jag var i USA på stipendium och läste filosofi när radiochefen ringde: ”Vill du bli radions Asienkorrespondent med placering i Hongkong?” Jag svarade: ”Ove, det finns situationer då en människa ska tänka sig noga för innan han svarar ja eller nej. Det har jag nu gjort och jag svarar ja.” Jag motarbetades ögonblickligen, de andra tyckte kanske att jag hade fått jobbet lite för lätt. 

Och hur reagerar du i sådana ­situationer?

– I love it. Ju jävligare folk är, desto mer går jag igång. 

Är han en tävlingsmänniska?, funderar jag. Inte alls, säger Staffan. Snarare tvärtom. Han känner inte igen sig i den där machobilden som många har av honom. Hela livet har han burit på en osäkerhet, han grubblar över hur han uppfattas och om det han presterar är tillräckligt bra.  

– Häromkvällen höll jag ett föredrag för Aftonbladets redaktion. En sådan kväll ger mig mardrömmar. På natten ligger jag och funderar: ”Jävla Staffan, du skulle inte sagt det där. Jävla Staffan du skulle ha visat mer respekt för den anständiga journalisten. Jävla Staffan du skulle ha varit trevligare mot den kollegan.” Osäkerheten har varit en viktig drivkraft för mig. Jag tar jobbet på ett jävla allvar. Jag tycker aldrig att jag själv eller det jag skriver är tillräckligt bra. 

Staffans fru Marianne följer ofta med på jobbresorna

Plötsligt sveper Marianne förbi med sina papiljotter. Hon håller hög fart, försvinner ut på gatan och kommer tillbaka med en gul lapp i näven. 

– Parkeringsböter. 1 300 kronor. Den tredje boten sedan vi kom till Sverige för tre dagar sedan. Det går inte att ha bil i Stockholms innerstad, säger hon. 

Båda suckar milt, men konstaterar att det är som det är. Marianne slår sig ner vid skrivbordet för att hjälpa Staffan att styra upp dagens schema. Kastrullen med mitt tevatten hinner koka torrt och Peter, fotografen, påpekar försynt att det luktar lite bränt. Jag undrar om brandvarnaren kommer att gå igång?

– Någon sådan tror jag inte ens att vi har, säger Marianne och skrattar förtjust.

Hon är ofta med på Staffans resor, även de i konfliktzoner. Hon brukar vara chaufför.

– Är du ovanligt äventyrlig?, undrar jag. 

– Nej, inte alls. Jag är bara nyfiken, säger hon. 

De roligaste länderna i världen

Båda älskar att resa och vi kommer in på ämnet ”trevliga länder”. Kan man verkligen säga så? undrar jag pk-ängsligt. Är inte alla länder trevliga på sitt sätt? 

– Äh, det är klart man kan, tycker Staffan. 

– Trevligaste landet på jorden är ­Filippinerna, för där bor filippinarna. De har alltid roligt, oavsett vilken tyfon som har drabbat landet. Näst roligaste landet är Argentina. Alla är panka hela tiden, ändå lyckas de roa sig. De spenderar dagen hos en psykiater eller med att få botox, och sen dansar de tango hela natten. På tredje plats kommer Italien, och det är inte så konstigt med så charmerande, stiliga, familjebundna människor och fantastisk mat. På fjärde plats kommer – och det här retar svenskar – Danmark. Danskarna är så olika de tråkiga svenskarna, de har ett helt annat sätt att tänka. De är i grunden syndiga, och lyckliga över att vara syndiga. Medan svensken alltid går omkring med skamkänslor. Svenskarna ligger mycket högt på tråklistan.

Lider av Parkinsons, högt blodtryck, diabetes, artros och högt kolesterol

Mitt i intervjun blir Staffan uppringd av en journalist på en av de stora dagstidningarna. Journalisten vill ha Staffans syn på den senaste händelseutvecklingen i Ukraina. Och Staffan svarar på uppstuds, han formulerar sig som om han vore i direktsändning. Den välkända radiorösten är igång. Jag sitter bredvid och häpnar – hur kan han ha allt i huvudet? Vilket minne!

– Jag har övat upp mitt minne för namn, däremot inte för siffror. Jag skulle inte under tortyr kunna säga regi­streringsnumret på min egen bil. Jag kollar upp en del fakta, men mindre än vad folk tror. Google sitter här, säger Staffan och pekar på huvudet. 

I boken sammanfattar Staffan sitt hälsotillstånd. Han är överviktig, fumlig och har en släng av Parkinsons. Han besväras av högt blodtryck, diabetes, artros, högt kolesterol och ”allt är obotligt”. Dessutom har han överlevt två anfall av covid-19, och på sin franska läkares ordination äter numera han 112 tabletter i veckan, ett tablettintag större än Leif GW Perssons, konstaterar han nöjd. 

Staffan låter sig inte hindras av vare sig ålder eller sjukdomstillstånd, men visst gör sig båda påminda i vardagen: 

– Allt går trögare. Jag är rädd för att ramla, så jag går sakta i trappor. I bostaden är det trappan som bjuder på största risken för skador. Jag är också rädd för att halka när jag stiger ur badkaret. Det är jobbigt, för jag badar nästan varje dag. Jag vill heller inte gå några längre sträckor, det gör mig trött. Framåt eftermiddagen blir jag sömnig och vill sova en halv timmes siesta. När vi kör bil runt i Europa, vilket vi gör nästan hela tiden, så brukar jag köra in i en parkeringsficka och slagga. 

Staffans mamma lämnade landet för att jobba för Röda korset

Att nå en hög ålder handlar delvis om tur, menar Staffan. 

– Min pappa dog i lunginflammation när han var 51 år och jag var fyra. Min bror dog mycket för tidigt, 56 år, av en hjärntumör. 

Av ursprungsfamiljen är det bara Staffan kvar nu. Han beskriver sig som ett andra världskrigets barn. Mamman försvann ur hans liv när han var nio. Hon var äventyrskvinnan som flyttade till Tyskland och började jobba för Röda korset. Staffan växte upp med sin mormor, men spenderade sommarloven med mamma. 

Hur minns du henne?

– Du, vid 87 års ålder får jag ibland skamkänslor över att jag inte var rarare mot henne. Hon hade tre barn att ta hand om och hon var svårt skuldsatt efter min pappas död. Jag hade två äldre syskon som var snälla mot mamma. Syster duktig gjorde allt rätt. Hon var omtänksam, en riktig kanonbrud. Och brorsan är den charmigaste grabb som gått på jorden, han gjorde allt för morsan. Men jag ställde bara till elände. Jag var dålig i skolan, jag skubbade och ljög. Och så gjorde jag ett förfärligt yrkesval, jag blev journalist. Pappa var jurist, mamma hade nog gärna sett att jag också blev det. 

Fick sparken från Aftonbladet efter kritisk krönika om metoo

Jag berättar att jag lyssnat på en podcast där Staffan medverkar. Staffan visslar förtjust. Han gör ofta det när han gillar något jag säger. Det här är bra research tycker han. I podden pratar han om vad som egentligen hände när han fick sparken som krönikör på Aftonbladet efter att ha skrivit en krönika om metoo. 

– Av nästan varje journalist får jag frågan: ”Vad har du lärt sig av metoo då?” Det är en fel ställd fråga, svarar jag då. Frågan borde formuleras: ”Vad har metoo lärt sig av mig?” 

Tiden har gett honom rätt, tycker han. Kändisar från tv- och medievärlden namngavs för påstådda sexuella övergrepp också i traditionella medier, precis som att det inte fanns några press­etiska regler. I efterhand har många som skrivit om metoo fått äta upp förhastade slutsatser. 

Själv beskriver sig Staffan som både gentleman och feminist. 

– Jag är ett mönster av väluppfostran i relationer till tjejer. Jag var jämställd långt innan någon pratade om jämställdhet. Att vara feminist tycker jag är en fullkomlig självklarhet. Jag hade egentligen ingen anledning att ge mig in i debatten, jag hade till och med blivit varnad av goda vänner. 

Men han skrev sin krönika där han kritiserade metoo-rörelsen. Och Aftonbladet valde att avsluta samarbetet med Staffan som då hade skrivit för tidningen sedan 1963.  

– När jag hade fått beskedet gick jag ut i trädgården och mötte Marianne. ”Du ser glad ut”, sa hon. Hon hade rätt, plötsligt kändes det meningsfullt att vara journalist. Som att jag gjorde skillnad. 

Staffan Heimerson vill bevaka ett krig till

Ett år och en ny chefredaktör på Aftonbladet senare blev Staffan återigen knuten till tidningen som krönikör. Staffan är helt ointresserad av att prata i termer av revansch. Han blickar framåt. Han vill bevaka ytterligare ett krig. 

– Jag hade tänkt göra Ukraina. Jag är medveten om att jag inte kan springa så jävla fort om det börjar smälla. Och jag är medveten om att jag kommer att bli lite tröttare än vad jag blev för femtio år sedan. Men jag vill dit. Och så planerar jag för en ny bok. Den här boken handlar om krigen, så nästa får handla om alla intressanta människor som jag har träffat under åren. Jag har titeln klar: ”Jorden runt på 80 år”.