Lena Olin: “Jag borde nog ha lagt mig på terapisoffan”

Jobbet har varit hennes fristad från ångest och privata bekymmer. Nu kan vi se henne gestalta två svenska kvinnor från olika sekel.

Hon gör entré som det anstår en äkta ­Hollywoodstjärna. När Lena Olin efter en stunds väntan uppenbarar sig i Hotel Diplomats bibliotek gör hon det i en specialdesignad, drottninglik kreation i gräddvit sidenduchesse. 

– Egentligen skulle jag ha burit klänningen i ”Nyhetsmorgon” imorse, men det blev för stressigt för det. Därför tänkte jag att jag kan visa upp den i Icakuriren istället, förklarar Lena sitt klädval inför våra beundrande blickar. 

Som det superproffs hon är har hon givetvis förberett ett ombyte. Efter att ha konstaterat att det inte finns någon toalett att byta om på inom räckhåll kliver hon resolut ur klänningen bakom en soffa, till synes helt obekymrad om att någon av de andra hotellgästerna när som helst kan passera och se henne i bara underkläderna. Den senaste veckan har varit ett enda långt maraton av intervjuer för familjen Olin-Hallström som är i Sverige för att marknadsföra den nya filmen om Hilma af Klint, men när jag undrar om Lena hunnit bli less på journalister får jag ett bestämt nej till svar.

– När man älskar ett projekt så här mycket känns det bara jätteroligt att intresset för det är så stort. 

Det var på en flygning till en filminspelning i East Hampton utanför New York som Lena för första gången hörde talas om den svenska sekelskifteskonstnären Hilma af Klint – en sann pionjär som revolutionerade måleriet med sina abstrakta konstverk men var så långt före sin tid att hon först många år efter sin död fick sitt riktiga erkännande. På planet visades thrillern ”Personal shopper” där Hilma är omnämnd. När Lena var på plats i East Hampton, där hon skulle porträttera en konstnärinna som hamnat i skuggan av sin berömda konstnärsmake, frågade regissören Tom Dolby som också är konstsamlare om hon kände till sin landsmaninna Hilma af Klint.

– Jag svarade att jag precis hade sett en film där hon nämndes, men att jag inte hade vetat om hon var en fiktiv karaktär eller om hon funnits på riktigt. Då började Tom prata om hur mycket han beundrade Hilma och visa bilder på hennes konst. Lasse var med mig i East Hampton. När jag berättade för honom om Hilma blev han helt fascinerad av hennes öde. Hon stämplades ju nästan som lite galen och fick aldrig njuta frukterna av sitt fantastiska konstnärskap. Vi kände oss kallade att göra den här filmen om henne.

Lasse blev omvänd

Snart hade även dottern Tora smittats av sina föräldrars betagenhet för den svenska konstpionjären. Under fyra års tid har familjen praktiskt taget levt och andats Hilma af Klint. Lasse Hallström, som står för manus och regi, bestämde sig till och med för att uppsöka ett medium för att utforska Hilmas andlighet som utgjorde fundamentet för hennes konst. Även om han enligt Lena blev ”omvänd” efter mötet ser hon sig fortfarande som den mest andliga av de två. Familjen känner att de hade Hilma af Klints ande med sig genom hela filmprojektet. För Tora är det långfilms­debut och en helomvändning rent karriärmässigt då hon lämnade en lovande karriär inom den amerikanska finansbranschen för att porträttera den yngre versionen av Hilma af Klint. 

– Eftersom Tora och jag spelar samma person gör vi tyvärr inga scener ihop. Det hade varit vansinnigt roligt att få göra det för hon måste vara underbar att spela med. Jag älskar skådespelare som inte spelar upp någonting för kameran utan vågar bara vara, och det gör Tora. Hon är helt autentisk framför kameran. 

I år gör Lena Olin rollen som Hilma af Klint, den unga konstnären spelas av dottern Tora. Foto: TT

Skådespelare i generationer

För egen del hade Lena som ung inte riktigt samma avspända förhållningssätt till att tillhöra samma bransch som sina föräldrar, skådespelarna Stig Olin och Britta Holmberg, som Tora har.

– Om mina föräldrar eller någon annan närstående satt i teatersalongen kände jag mig så väldigt naken och liten på scenen. Men eftersom mamma, som sadlat om till sufflös, satt på första raden och sufflerade när jag jobbade på Dramaten var jag till slut tvungen att komma över den känslan.

Elva år och fjorton uppsättningar på nationalscenen blev det. Under de sista åren på Dramaten slog Lena igenom internationellt på filmduken med ”Varats olidliga lätthet”. Samtidigt som karriären gick spikrakt uppåt var privatlivet rörigt. 

– Jag hade precis fått barn och gick igenom en enormt jobbig skilsmässa. Min trygghet låg i jobbet som jag trivdes så bra med. Jobbet har alltid kommit som en utväg för mig. När man som jag brottas med mycket ångest och oro är det en välsignelse att ha ett lustfyllt arbete att hänga sig fast i. 

Livet hade kantats av sjukdomar i familjen, ätstörningar och diverse andra prövningar när hon 1991 landade i Lasse Hallströms trygga famn.

– Att hitta sin partner och själsfrände var otroligt helande, både för mig och Lasse. Jag vet inte vad det hemliga receptet bakom vår långa relation är, men något som vi har gemensamt är lekfullheten. Vi är superbarnsliga båda två. Ärlighet tror jag är en annan viktig komponent i vår relation. Det är viktigt att våga vara öppen med hur man känner och också ha modet att visa sig själv på riktigt. Jag skrattade nyligen åt ­Lasse när han i en tv-intervju sa att jag är jättebra på att vara jobbig. Det är han också kan jag tala om. 

Kanske är den höga takhöjden i äktenskapet en del av förklaringen till att Lena aldrig har lagt sig på någon terapisoffa.

– Fast det borde jag nog ha gjort. Jag tycker det är toppen att folk går i terapi, men själv har jag inte hittat någon terapeut som jag tycker att jag kan anförtro mig åt. På något sätt har jag hankat mig fram ändå. 

En som förmodligen hade mått bra av några terapisessioner är Lenas rollkaraktär Eva i den romantiska dramakomedin ”Andra akten” som har premiär i början av nästa år. Utåt sett har Lena inte mycket gemensamt med den nyskilda fysioterapeuten Eva som bor i ett anspråkslöst kedjehus och med sonen utflugen och pensionsdagen i antågande kämpar för att hitta en ny mening i tillvaron. Personlighetsmässigt fanns det däremot mycket hos Eva som hon kunde känna igen hos sig själv.

– Framförallt kan jag identifiera mig väldigt mycket med Evas osäkerhet och känsla av litenhet. Folk tror inte det om mig, men jag är inte alls någon tvärsäker person. Tvärtom bär jag på mycket osäkerhet. Eva var en annorlunda karaktär för mig att göra. När vi först träffar henne befinner hon sig på en skuggig plats i livet. Under filmens gång erövrar hon styrka, vilket jag tyckte oerhört mycket om. 

I likhet med Eva som oombedd städar och handlar åt sin vuxna son har Lena också haft vissa svårigheter att släppa taget om sina barn. 

– Jag minns så väl när Tora gick på internatskola och hade legat sjuk i feber. Jag satte mig i bilen och körde i tre timmar för att hon skulle få rena lakan att ligga på. När jag kom fram hade Tora tillfrisknat och undrade förvånat vad jag gjorde där. ”Det finns ingen annan som har en sådan här snäll mamma”, fräste hon och ryckte åt sig lakanen. Hon tyckte bara att det var pinsamt och ville att jag skulle åka hem igen, erinrar sig Lena med ett skratt. 

Svensk uppfostran

Idag är rollerna emellanåt de omvända. Under intervjun tittar Tora försynt in och berättar att hon inhandlat migränmedicin och krämer åt Lena som ligger och väntar på hennes säng. ”Tack snälla älskling!” utropar Lena uppskattande. Tora var bara två år när Lena och Lasse tog det definitiva steget över Atlanten och gjorde villaförorten Bedford utanför New York till sin fasta bas. Jovisst har Lena blivit en aning amerikaniserad under sina 25 år som utlandssvensk, erkänner hon utan omsvep. 

– Dels har jag blivit mer utåtriktad än vad jag var innan, dels mer bortskämd med små praktiska saker, exempelvis att man kan få saker snabbt skickade till sig var man än är. Däremot har vi försökt skydda barnen från moraliserandet i det amerikanska samhället. Vi har inpräntat i dem att de inte behöver bete sig som uppskruvade dockor och vara så beställsamma. De har fått en väldigt svensk uppfostran. 

Arbetsmässigt anser Lena inte att det är så förfärligt stor skillnad mellan att jobba i Sverige och i USA där produktionsapparaten är oändligt mycket större.

– Jag tycker att jag får en väldig uppbackning när jag jobbar här hemma också. Som svensk har jag inympat i mig att det inte är för att jag är himla märkvärdig som jag är föremål för så mycket omsorger utan för att det ska underlätta produktionen. Vissa amerikanska skådespelarkollegor har missuppfattat det där och tror att det är för att de själva är sådana underverk som de ska ha all denna uppmärksamhet. 

Utseendet inte fokus

När Lena Olin omnämns i såväl amerikansk som svensk press är det ofta med prefixet ”den vackra”. 

– Det är roligt så klart, men utseendet har aldrig varit mitt fokus. När det gäller jobbet tror jag att jag är ganska flärdfri. Jag försöker att inte fastna i att jag till varje pris måste se bra ut hela tiden. Om man får höra att man vacker är det nog farligt att anstränga sig för mycket för att leva upp till den bilden.

Även åldrandet säger Lena sig ha en okomplicerad relation till – såväl framför som bakom kameran.

– Många verkar tycka att det är fruktansvärt att bli äldre, men så har jag aldrig känt. Lasse kan ibland beklaga sig över att han tycker att han ser gammal ut. Då säger jag till honom på skarpen att han inte får hålla på så. Så länge man får vara frisk är det en gudagåva att få bli äldre, det är inte alla förunnat. Jag är djupt tacksam över att jag lever och får åldras.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top