Doktor Mouna: “Traumat är min stora drivkraft”

Som treåring var hon nära att dö i de kurdiska bergen, men räddades mirakulöst. Därför är doktor Mouna Esmaeilzadeh, 40, extra besatt av att leva – och tror att vi snart kan leva för evigt.

Läkare, hjärnforskare, medieprofil och entreprenör. Puh. Det är lätt att känna mindervärdeskomplex när jag intervjuar Mouna Esmaeilzadeh, som är lika gammal som jag. Hon har ett enormt driv och har uträttat mer än de flesta 40-åringar gör under ett helt liv.

Mouna Esmaeilzadeh

Ålder: 40 
Bor: Hus i Marbella
Familj: Maken, den danske entreprenören Rasmus Ingerslev, 46, barnen Isabel, 6, och Victor, 4.
Gör: Läkare, hjärnforskare och entreprenör. Doktor Mouna är återkommande gäst i TV4 och syns som vetenskaplig expert vid Nobel­studion på SVT.
Drömmer om: Ett fritt Iran, en värld utan svält och fattigdom.
Drivkraft: Kunskapshunger, nyfikenhet och en lust till att skapa.
Vardagslyx: Mammas persiska teblandning med choklad och nötter. 
Äter helst: Varmt nybakat bröd med nutella.
Aktuell: Varit med och tagit fram ett ­antikroppstest för covid-19.

Vi hörs via videosamtal. Mouna befinner sig i sitt hus i Marbella i Spanien, där hon suttit i påtvingad och strikt karantän med sin man och sina barn under våren.

Men tro inte att Mouna för den sakens skull har suttit sysslolös. Nej, tillsammans med sin bror Saeid, som är entreprenör och bosatt i Sverige, har hon som forskare varit med och tagit fram det första validerade antikroppstestet mot ­covid-19 i Sverige.

– Man måste kavla upp ärmarna och göra det man kan under den här pandemin, säger hon.
Mouna är även rådgivare åt olika företag, organisationer och institutioner och kallas expert på framtidens hälsa. Hon ser stora möjligheter att med vetenskapens och teknologins hjälp förhindra sjukdomar och förlänga liv.

– Jag brukar säga till mina patienter att om du bara ser till att leva tillräckligt länge och hålla dig frisk de närmaste 20–30 åren så kommer vi troligen komma till en tid av radikal teknikutveckling, där vi blir näst intill odödliga.

Där vi blir 1 000 år gamla?

– Ja, eller varför inte 2 000 eller 7 000 år. Det handlar om att vi håller på att lära oss mer om åldrandets molekylära mekanismer och det är bara en tidsfråga när vi lyckas knäcka koden för åldrandet. Den dagen tror jag kommer.

Döden – en del av livet

Samtidigt menar Mouna att döden ju är en del av livet, något som länge definierat oss människor. Är man verkligen en människa om man inte dör?

Ja, det tål att tänkas på.

Vill man verkligen bli så gammal som 7 000 år? Blir man inte uttråkad eller deprimerad?

– Det är lätt att tänka så, men där tror jag att vi människor är uppfinningsrika och påhittiga och att livet får nya dimensioner.

Det här långa livet förutsätter ju också att man får vara evigt ung, menar Mouna.

– Jag skulle inte vilja bli gammal – utan jag skulle vilja leva länge om jag får vara frisk, pigg och ha alla funktioner i behåll. Får man bara vara skarp i huvudet och ha alla sina nära och kära kvar – så varför inte? Om vi inte hittar den biologiska nyckeln till åldrandet, så att vi exempelvis kan gå in med genetiska saxar och klippa och klistra i människans dna, så kommer det med största sannolikhet finnas andra tekniker som gör att vi kan leva längre, menar Mouna. Såsom AI, artificiell intelligens.

Det handlar om att i framtiden kunna gifta ihop den mänskliga hjärnan med en dator.

– Man lär sig koda av olika signaler och kopplar ihop den mänskliga intelligensen med den artificiella intelligensen. Ai-tekniken är än så länge på en ganska dum nivå. Idag kan jag koppla ihop dig med lite elektroder och få din arm att resa sig och styra den. Men det blir något helt annat när jag kan läsa av och styra dina tankar och känslor.

Istället för att skicka ett sms med en fråga om vi ska äta lunch, så kommer vi så småningom att kunna integrera ett dator­chip direkt i hjärnan, så att vi bara kan tänka: “Lunch kl 12?”.

– Vi kommer inte behöva skriva eller prata utan det räcker med att tänka. Det blir en direkt hjärnkommunikation, där tekniken ger oss en telepatisk förmåga.

Den här tekniken är givetvis revolutionerande, men kan också bli farlig om den hamnar i fel händer. Det är Mouna, om någon, väl medveten om. Hon upplevde tidigt förtryck, ondska och död i sitt barndoms Iran.

Nödvändig teknik
Trots riskerna menar Mouna ändå att teknikutvecklingen är nödvändig.
– Tänk dig el. Du kan tortera män-niskor med el, något som min pappa har fått utstå, men skulle vi ha tackat nej till elektricitet?
– För även där innovationer kan använ­das för att utföra hemska saker så är nyttan mycket större. Annars hade vi fortfarande levt som grottmänniskor. Jag tror på människans godhet. Vi strävar
efter att göra världen bättre och bekämpa de onda krafterna.
Mouna brinner inte bara för teknologins utveckling utan också för mänskliga rättigheter och demokrati och säger att det är vi som avgör hur den nya tekniken ska utformas.
Mouna föddes i Irans huvudstad Teheran i april 1980. Hennes föräldrar var politiskt aktiva och stod på mullaregimens dödslista för att de ville ha demokrati och frihet i landet. Hennes pappa Nader blev som barn föräldralös och växte upp i ett av de fattigaste slumområdena i Teheran, men utbildade sig till civilingenjör och blev chef på det som motsvarade Televerket.
Den iranska regimen försökte värva honom som minister, men han var inte intresserad av pengar och status utan satte sina värderingar högre. För det blev han, liksom många av hans vänner, fängslad och torterad. Han fick epilepsi av alla slag mot huvudet.
–Tur att hans intelligens inte skadades, annars hade han ju inte kunnat plåga mig med sina avancerade matteklurigheter sedan jag var barn, har Mouna sagt.
Situationen blev inte lättare efter den iranska revolutionen 1979, då shahen av Iran landsförvisades och den islamistiska ledaren Ayatollah Khomeini tog över styret av landet.

Gömde hela familjen

Familjen tvingades gå under jorden och under Mounas tre första år flyttade de från hus till hus i Teheran, ständigt gömda och ständigt rädda för att bli hittade.

– Jag har säkert förträngt det mesta, men jag har minnesfragment av hur jag stod gömd bakom en gardin och höll vakt. Vi spejade efter revolutionens gardister, som åkte omkring på motorcyklar. Jag var väldigt rädd för dem och sprang och gömde mig när jag hörde en motorcykel. Än idag får jag kalla kårar av motor­cykelljud, även om jag gillar snabba fordon, säger hon med sorg i rösten.

1983 blev situationen ohållbar och trebarnsfamiljen flydde till Turkiet över de kurdiska bergen. Det var minus 25  grader och Mouna var inlindad i sin mamma Saras svarta slöja där de red fram. Men när hästen halkade tappade mamman greppet om Mouna, som föll handlöst ner i den djupa snön. Det var mitt i natten och kolsvart, men efter mycket grävande hittade Sara till slut sitt svårt nedkylda barn.

Hon hade ingen puls och andades inte.

– Det måste ha varit helt fruktansvärt för henne. Jag har svårt att föreställa mig hennes situation, säger Mouna, som idag själv är mamma till två små barn.

Familjen fick panik och skyndade till en liten fattig bergsby där några kvinnor drog med sig Sara, med Mouna i famnen, in i ett av husen där det brann en eld. Mounas ansikte var blåaktigt och hennes armar och ben hängde slappt när filtarna lindades av hennes kropp.

“Ett mirakel”

En stor zinkbalja hade dragits fram på golvet och den fylldes med kallt vatten. Kvinnorna sänkte ner hennes kropp och deras väderbitna händer jobbade snabbt med att klippa upp hennes kläder. De masserade hennes små armar och ben, precis som de i generationer hade fått lära sig att hantera en nedkyld kropp.

Mounas mamma stod på huk vid zinkbaljan, bad till Gud och skrek om vartannat, samtidigt som hon strök sin dotters kinder. De kurdiska kvinnorna skakade bekymrat på huvudet. Men plötsligt gick ett sus genom rummet. Den lilla flickan hostade till och öppnade sina stora bruna ögon. Bröderna Saeid och Hamid grät och hennes pappa kippade efter andan.

“Ett mirakel har inträffat”, utbrast de.

Mouna tror också på mirakel, om de är baserade på vetenskap och teknologi. Det var inte många som trodde att familjen skulle klara den långa flykten från Iran, men den 6 februari 1983 kom de till Sverige. Med bara sina kläder på kroppen fick familjen starta om från noll. Mouna skulle snart fylla tre år och hade innan den dramatiska flykten aldrig varit utomhus. De hamnade på en flyktingförläggning i Flen, men flyttade efter två månader till stadsdelen Husby i Stockholm.

Doktor Mouna:
1984. ”Mitt första porträtt på dagis, som hette 4:an i Husby.”

Hade aldrig sett en lekplats

Den första tiden i det nya landet var svår. Familjen var traumatiserad av allt de hade sett och känt i Iran.

– Men det var också en stor lättnad. Mamma och pappa som länge levt under dödshot var nu plötsligt fria, även om det var en utmaning med språket och ­kulturen. Och jag som aldrig hade sett en lekplats kunde knappt ta till mig den nya generösa miljön. Jag sprang och gömde mig när jag hörde motorcykelljud, som påminde om den iranska moralpolisen. På grund av den kraftiga nerkylningen vid flykten hade jag fått en tandkötts­inflammation som ledde till att mina framtänder drogs ut. Jag blev kallad “tandlösa Mouna”, har hon berättat.

Miljoner välutbildade iranier har lämnat landet på grund av socialt och politiskt förtryck, sedan Khomeini förverkligade sin dröm och införde en strikt fundamentalistisk islamisk republik, en teokrati, 1979. Men många av familjens vänner lyckades inte fly utan blev istället avrättade.

Det har gett Mouna skuldkänslor, men också en drivkraft att göra något meningsfullt av sitt liv.

– Jag fick en andra chans i livet och vill ge tillbaka.

Hennes föräldrar fortsatte kampen för ett fritt och demokratiskt Iran från Sverige, men åkte även tillbaka för att kämpa. Som barn drömde Mouna om att, likt sina föräldrar, bli revolutionär och göra världen till en bättre plats. Hon ville åstadkomma något stort.

Doktor Mouna:
1986. ”Hela familjen var på bilresa i Sverige. Bilden är tagen i Huskvarna. Från vänster: min mormor Khorsid, min bror Saeid, min pappa Nader, min mamma Sara, min bror Hamid samt jag i mitten längst fram.”

Hon studerade musik, tog en master i filosofi och började intressera sig mer och mer för den mänskliga hjärnan. Hon läste till läkare och disputerade i neurovetenskap, med en avhandling som handlade om hjärnans belöningssubstans dopamin.

– I någon mån har jag kanske uppnått min dröm om att bli revolutionär, för jag försöker revolutionera hälsa och vetenskap.

Mouna började arbetade som skärgårdsdoktor på Åland, men snart väcktes dock en frustration när hon mötte männi­skor som var dödssjuka i sådant som kunde ha förhindrats.

Hon ville se till att det inte hände i hennes familj och började leta efter en klinik i världen som kunde säkerhetsställa hennes föräldrars och bröders hälsa. Hade de lyckats överleva förföljelse och tortyr i Iran och den dramatiska flykten, så skulle de inte få dö av en cancersjukdom eller hjärtinfarkt som kunde förhindras, tänkte hon.

Visst fanns det kliniker som gjorde mer eller mindre avancerade hälsoundersökningar, men hon tyckte sig inte hitta en som gjorde allt. Så 28 år gammal startade den orädda och handlingskraftiga Mouna sin egen klinik.

Hyllades internationellt

På SciLife Clinic använde Mouna och hennes team den senaste teknologin för att förhindra sjukdomar som cancer och hjärtkärlsjukdomar. Genom ett helhetsgrepp på hälsan, där de skannade kroppen och gjorde allt­ifrån genetisk kartläggning till analys av livsstilsfaktorer, kunde de rädda människors liv.

De hyllades internationellt som pionjärer och det började strömma in patienter från hela världen. Kungligheter, världskända artister och framstående företagsledare blev Mounas patienter.

– All död i min barndom har gjort mig besatt av konsten att leva, säger hon.

2016 sålde hon kliniken och flyttade med sin man och sina två barn till ­Marbella, där de båda kan jobba på distans. Det var ljuset och värmen som lockade och i huset på kullen samlas ofta hela den stora familjen.

– Huset i Marbella där jag bor är vårt gemensamma familjehus och min bror och jag älskar att sitta i trädgården och filosofera om existentiella frågor under fruktträden.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top