Ebba Witt Brattström: “Jag har raggat upp alla mina män på bibliotek”

– Välkomna! Min planering har kraschat, jag kom nyligen från simhallen och behöver få i mig något. Är ni hungriga?, säger Ebba Witt Brattström.

Vi besöker litteraturprofessorn, författaren och feministen Ebba Witt Brattström i hennes hem på Södermalm i Stockholm. Orden “känn er som hemma” är överflödiga. Vi hamnar i köket först, där hon påbörjar Boeuf bourguignon till kvällens middag samtidigt som vi pratar. Hit flyttade hon 2014 efter den omskrivna skilsmässan från författaren och akademiledamoten Horace Engdahl. Lägenheten har bokhyllor fulla av vältummade böcker, ett överbelastat skrivbord, “så går det när man har tre jobb” och ett Mumin-dockhus i soffan, “det är barnbarnet Ingrids. Helt underbart att ha en liten flicka i familjen, så jag går loss på tjejgrejer”. 

– Det här är mitt rike, när jag kommer hem från jobbet i Helsingfors ropar hela lägenheten “Välkommen Ebba.” Det var när jag flyttade hit som jag insåg hur ofta jag tidigare varit på spänn och känt mig lite övervakad hemma.   

De stora funkisfönstren flödar av ljus, och efter många år i Gamla Stan, där solens strålar har svårt att ta sig ner i gränderna, njuter hon.

– Jag städar själv, fast fönstren kommer jag inte åt att putsa utifrån, det är därför de ser ut som de gör. Men en bra lösning på det är att bjuda hem folk efter klockan fem när ljuset inte är lika starkt.

Bredvid läsestolen hänger en stor tavla på en ung Ebba, målad av konstnären Eva Ede. Verket har en historia: Tavlan ägs av Horace Engdahl. Han fick den av Ebba när han disputerade 1987. Den var så tung att det behövdes två karlar för att bära in den. Och med tavlan följde ett tal ifrån Ebba om att bakom varje framgångsrik man står en kvinna. 

– Jag tyckte det var roligt, men det tyckte inte Horace – konstigt nog, haha. När vi sedan skulle skilja oss fick han ta vad han ville från vårt hem (det var osmart, jag vet), och när han var klar hängde tavlan kvar. Det kan man förstå. Vem fan tar med sig exfrun? 

Har varit “patriarkalt medberoende”

Ebba visar sig vara full av både dramatiska och dråpliga historier om allt från kvinnor som berättar om hur manliga gode män får mer betalt och om manliga läkare får bättre scheman än kvinnliga kollegor, till berättelser som “jag minns en marsch då vi skanderade ‘sida vid sida’ och en lustigkurre parafraserade oss med ‘slida vid slida’.” Kanske inte så konstigt för en kvinna med en lång feministisk kamp bakom sig, vars formativa år lyckades sammanfalla med kvinnorörelsens uppgång på 70-talet. Redan som 18-åring närmade sig Ebba Grupp 8, och blev snart aktivist och redaktör för gruppens tidning Kvinnobulletinen. Och de senaste årens debatter om kulturmän och metoo har gett henne en ny gnista: Hon har med ilska röjt runt och gått till angrepp mot den manliga genikulten och allt vad den för med sig. Och hon har publicerat böcker i en rasande hastighet. 

– Fem böcker på sex år, det blev så efter skilsmässan. När jag inte längre hade ett överjag frigjordes energi. 

Den senaste, Historiens metoo-vrål, kopplar ihop en tvåtusenårig tradition av kvinnors vittnande om sexuellt våld med dagens metoo-berättelser. Hon refererar till allt från Elin Wägners Norrtullsligan till Märta Tikkanens Män kan inte våldtas – på ett sätt som ger metoo-berättelserna en historia och stabilare grund och stå på. 

Hon berättar att hon satt här i solskenet förra sommaren, läste och grät – och bestämde sig för att skriva boken, som ett led i att ge upprättelse åt alla kvinnor och flickor som genom historien vittnat om mäns sexuella våld. Och hon erkänner att metoo belyste ett självbedrägeri. 

– Jag har varit patriarkalt medberoende i mina två äktenskap. Och jag vet att jag inte är den enda, vi är många som inte velat tro det värsta om våra närmaste. Dessutom lever många män ett slags dubbelliv, där de förnekar i den ena rollen vad de propagerar för i den andra. Men varför skyddar vi och stöttar dessa män på vår egen bekostnad? Det är nog nu. 

– När DN:s artikel med de 18 vittnesmålen om kulturprofilen kom, kände jag mig så rutten. Jag hade inte velat se hur vidsträckt problemet var. Klart att jag visste att Jean-Claude Arnault var en löjlig, pretentiös estradör som kladdat på kvinnor, han försökte klättra på mig också på Filmhuset 1972. 

Drar sig inte för att vara obekväm

Tidigare levde du själv med en man som i alla fall i debatten varit allt annat än feminist.

– Som frontar sig som antifeminist, menar du. 

Ja, hur har det påverkat dig? 

– Det är plågsamt… Vi hängde ihop i 33 år, och var gifta i 25. Långsamt kommer man fram till att den man lever med är en annan än den man trott, eller velat se. Han ramlade in i mitt liv lite från sidan, när han åkte ut från sitt andrahandsboende, och satte fart på mina moderskänslor. Jag hade just skilt mig och köpt en trerummare, svart, för pengar jag hade jobbat ihop sedan jag var 14. Initialt fanns det väl en kärlek, antar jag, men jag var också en ganska bra pensionatsvärdinna. 

När hennes ex sedan kom med i Svenska Akademien blev hon alldeles kall, för hon hade inte sett någon överleva den uppgiften som en sansad människa. Hon tog sig samman med förnekelsens kraft, och intalade sig själv att hon på det här sättet kanske kunde göra en insats för att historiens kulturkvinnor skulle skrivas in i rullorna. 

– Det var såklart självbedrägeri, men jag satt där med en tvååring och tre barn till, och vad gör man då? Jo, man försöker lite till. Eller, det gjorde jag i alla fall. Jag tänkte att det kanske går över, men det gjorde det inte, det blev bara värre. Låt mig säga att jag har varit glad över mitt yrkesliv, för jag har kunnat vara mig själv på den arenan. Jag har alltid haft stadga där. 

Hur är det att leva med dig? 

– Jag kan nog upplevas som ganska påfrestande, eftersom jag är duktig på att organisera vardagen och få mycket gjort. Det gick inte att mala ner mig i blöjor och hushållsarbete. När barnen hade somnat så reste jag mig som en fågel Fenix och satte mig och skrev halva natten. Det är nog lätt att känna sig underlägsen om man själv är en långsammare typ, säger hon och funderar en stund: 

– Ibland under småbarnsåren kände jag en slags sportstolthet, “titta jag klarar allt”, men sedan kan man bli retroaktivt trött på sig själv. 

Vila hittar Ebba i simbassängen eller när hon går på opera – hon tipsar om att man kan gå dit spontant och köpa lyssnarbiljett. 

– Mina doktorander pratade för ett tag sedan om hur deras mammor skulle ta hand om barnen så att de kunde åka iväg, bo på hotell och gå på spa. Jag tyckte det lät astråkigt.  När jag simmar blir jag först av med mina frustrationer, men sedan börjar kroppen producera nya tankar – och så får jag nya idéer. Ja, någon som lever med mig kan nog bli trött på att min hjärna ständigt är igång. 

Tankarna ventilerar hon ofta i samhällsdebatten. Och hon drar sig inte för att vara obekväm. 

– Jag har alltid sagt vad jag tycker. Har man föräldrar som flytt från förtryck – min pappa från tyska Gestapo och mamma från Sovjets ockupation av Estland – så förstår man att yttrandefrihet inte bara är en rättighet, utan också kommer med förpliktelser. En livaktig intellektuell debatt är ett sätt att värna demokratin.  

Raggat upp sina män på bibliotek

Feminist blev hon när hon klev ur flickskolan Franska skolan, som hennes föräldrar placerade döttrarna i, och mötte den verkliga världen. 

– Det var en chock, jag tog studenten som 18-åring 1971 och åkte på en språkkurs till Frankrike. Då hade den svenska synden en höjdpunkt, och jag kände mig som lammkött på en marknad, så jag tror att jag kastade mig in i kvinnorörelsen för att rädda min själ och slippa ruttna bort på diskotek. Sedan dess har jag raggat upp alla mina män på bibliotek. 

Systerskapet är fortfarande en central tanke för Ebba. Både i det lilla vardagliga, men även på samhällsnivån. På 70-talet var den väldigt pragamatisk, det var den politiska strategin: Om vi håller ihop så kommer vi någon vart. Även om jag inte tycker om dig som person, så kan vi förändra saker tillsammans. Ja, ett liknande tänk som ligger bakom arbetarrörelsens stora triumfer. 

– Jag har pratat om det som en slags majoritetsfeminism. Alla behöver inte vara organiserade, men feminismen måste alltid vara för alla flickor och kvinnor. 

När den nya feminismen utvecklade sig och systerskapet blev mer av en identitetsmarkör tyckte Ebba först inte att det var riktigt bra, men: 

– På 70-talet la vi grunden, men det som händer nu med metoo, där unga går ut och med pondus och säger att “det här tänker vi inte tåla”, tycker jag är fantastiskt. Jag blir så jädra glad. Man bara måste stödja dem!  

Hon säger att nästa bok kommer att bli en berättelse om kvinnorna i hennes släkt, om hennes mamma och mormor. 

– Jag vill att Ingrid ska få veta vilka starka kvinnor som funnits i hennes släkt. Min pappa var en underbar söndagspappa, men det var kvinnorna som bar upp världen, precis som de gör över hela jordklotet. 

Med några års mellanrum fick hon fyra söner, vilket hon tyckt varit fantastiskt roligt efter att ha vuxit upp med systrar, gått i flickskola och engagerat sig i kvinnorörelsen. 

– Sedan vadade jag runt i smutsiga kalsonger, haha. Jag har aldrig känt att mitt liv var förfelat för att jag inte fick en dotter, tvärtom. Pojkarna var så söta och underbara, och jag tänkte ofta “Vad är det här? Hur funkar de?” Man brukar ju säga att kvinnor är det gåtfulla könet, men för kvinnan är det ju mannen. 

Kan tvivla på sig själv

På frågan om vad hennes söner tyckt om hennes uttalade feminism, svarar hon att man aldrig vet vad barn tar till sig av sina föräldrar. Men har de lärt sig att bli ödmjuka, lyckliga människor så är hon nöjd. 

– Fast jag kan se att de inte är rädda för bra, starka tjejer, vilket jag tycker är ett gott betyg till mig. Eller… de gör ju som sina pappor. Shit, så har jag inte tänkt på saken tidigare, säger hon med ett skratt.  

Efter senaste årens turbulens, tror du fortfarande på kärleken? 

– Oh ja. Fast jag har haft norra Europas sämsta omdöme vad gäller män, så visst kan jag tvivla på mig själv i relation till val av män (inte manliga vänner). Sedan vore det nog svårt för en man att ta sig in i mitt liv. Tänk dig om jag skulle dra ut någon på röda mattan. Det vill man inte utsätta någon för, särskilt inte någon man tycker om. Men det är klart att jag har laborerat med andra lösningar, på så sätt är det bra att ha ett jobb i ett annat land.

Vad drömmer du om? 

– Primärt drömmer jag om praktiska saker, som att kunna betala av på lägenheten så att jag har råd att bo kvar, för det blev en dyr skilsmässa. Jag skulle vilja ha råd att gå i pension om några år, och vara mer med barn och barnbarn. Och jag önskar att Ingrid ska få växa upp i en värld där kvinnor och män värderas lika, där kvinnor inte behöver tona ner sig själv för att männen inte ska känna sig kränkta. 

Det är dags att avrunda. Köttgrytan måste smakas av, små crudité-sallader med senapsvinägrett fixas och bordet dukas. Snart kommer vännerna.

– Vi är en trio som kallar oss Snack-ademin. Men vad som sägs där är hemligt, precis som det brukar vara i sådana församlingar, säger hon och lägger av ett garv. 

Innan vi går tar Ebba fram sin telefon och visar ett foto på sina fyra söner – alla uppklädda i kavaj.   

– Ibland när jag undrar om jag har åstadkommit något i livet, så tar jag fram och tittar på den här bilden och känner att jo, det har jag. 

Och med de orden överlämnar hon en systerskapsgåva: Vetskapen om att vi alla, även en Ebba Witt, ibland har stunder av osäkerhet.