• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bea Szenfeld: "Jag köper aldrig nya kläder"

    För Bea Szenfeld är kläder djupaste allvar och det roligaste som finns. Hennes praktfulla papperskläder har burits av bland andra vår egen kulturminister.

    Bea Szenfeld: "Jag köper aldrig nya kläder"
    Foto:Margareta Bloom Sandebäck

    Ni minns det säkert: Hur kulturminister Alice Bah Kuhnke gjorde entré på Nobelfesten i en fantastisk plisserad bolerojacka. Det kan inte heller ha undgått någon att hennes jacka var av papper och tillverkad av stjärndesignern Bea Szenfeld, kanske en av Sveriges mest glamorösa personer. 

    Efter ministerns intåg på röda mattan i Bea Szenfelds jacka överöstes Bea av samtal och kommentarer. "Alla" ville prata papperskläder. 

    – Alice Bah Kuhnkes jacka blev en medial succé. Foton på Alice syntes överallt, både i Sverige och utomlands. Det var hypnotiserande att se, hon var så vacker och utstrålade en sådan styrka, minns Bea Szenfeld. 

    Själv bär Bea Szenfeld oftast vintagekläder. Helst kimonor, som den här dramatiska svarta och röda skapelsen från 1930-talet. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Bär favoritplaggen nästan jämt

    Men sig själv beskriver hon sig inte alls som glamorös. 

    – Jag köper aldrig nya kläder, bara vintage. Dessutom handlar jag väldigt sällan till mig själv, säger Bea och skrattar. 

    Hon har några favoritplagg som hon bär "nästan jämt" avslöjar hon. Dit hör en gammal ridrock från 1800-talet som hängt med som höst- och vårkappa under många år. Och några kimonor som hon älskar över allt annat. 

    – Det finns många fördelar med att handla vintagekläder. Du förlorar väldigt sällan på det, eftersom du nästan alltid kan sälja plaggen vidare om du tröttnar på dem. 

    Däremot tar det tid, konstaterar hon, och berättar i nästa sekund att hon har en egen "kimono-kran", en kvinna i New York som Bea köper sina kimonor ifrån. 

    När vi ses bär Bea Szenfeld en av dessa kimonor, en uppseendeväckande skapelse från 1930-talet med blodrött foder, effektfull och välsydd, som får henne att se ut som en blandning av ninja och älva. 

    Vi har stämt träff på Östasiatiska museet i Stockholm, där några av hennes mest omtalade papperskläder för närvarande visas på utställningen Paper gallery. Beas del av utställningen är suggestiv och mystisk. Flämtande lysrör, smutsiga ytor, och som kontrast de fantasifulla kläderna, tillverkade av kritvitt papper. Hon är nöjd med resultatet. 

    – Alltså, vilka personer jag har haft förmånen att få jobba med här på Öst­asiatiska! De fattade exakt vad jag var ute efter, en av dem komponerade till exempel musiken till utställningen på en dag. Han fångade precis vad jag ville förmedla, säger Bea förtjust. 

    Musiken är stämningsfull och på gränsen till lite obehaglig "en blandning mellan Aniara och Aliens" (Beas beskrivning) och ger utställningen en dimension ut­över det vanliga. Blinkande, kallt ljus, rå betong. Smutsiga ytor. Som betraktare blir man stående länge framför de kreativa kreationerna. 

    Utställningen verkar fängsla besök­arna. En kvinna står djupt försjunken i kläderna framför sig – det vill säga tills hon ser Bea Szenfeld som poserar framför fotografen. 

    – Åh… Det är ju du! Vet du, jag har sett flera av dina utställningar, nu senast i södra Sverige, det du gör är otroligt!

    – Redan som liten gillade jag kläder och skapande. Jag hängde mycket med mormor, som tidigt lärde mig att laga och sy om.

    "Kläder är en investering" 

    Bea började sy redan som mycket liten. Nästan lyriskt beskriver hon det kreativa arbetet i mormoderns ateljé i Polen.

    – Mormor var skräddare och lärde mig att kläder är en investering och inte något som man bara kastar. Nej, kläder syr man om, lagar, fixar till eller färgar, säger Bea. 

    Född och uppvuxen i Polen blev det en minst sagt förvirrande upplevelse att flytta till Sverige och Göteborg som elvaåring. Det var som om två tidsperioder krockade, 1980-talets Polen var ungefär som 1940-talets Sverige. 

    – Det var som att landa i en helt annan värld. Det var kul, men tumultartat och lite läskigt, minns Bea. 

    Hon trivdes, men hängde inte med de balla skolkamraterna. Bea gillade att läsa, måla och sy, och när hon var färdig med skolan utbildade hon sig till keramiker och gjorde sin praktik på Rörstrand. 

    – Keramiken lärde mig att se tredimensionellt, något som jag har haft med mig i min design sedan dess, säger Bea. 

    Visserligen gillade Bea keramiken, men efter några år sökte hon sig till Tillskärarakademin i Göteborg, utvecklade sina sömnadskunskaper ytterligare och gick vidare till Beckmans designhögskola i Stockholm. 

    – På Beckmans fick vi lära oss att jobba i alla möjliga material, jag hade till exempel en persiennperiod. Även där testade vi papper, som faktiskt intresserade mig direkt. 

    Bea visade sig ha talang och fick H & M:s Design Lab-stipendium. Hon startade också ett modehus under eget namn, och året därpå, 2003, sökte hon in till realitysåpan Fashion house, en stor tävling där kända och erkända designer som Anna Holtblad, Roland Hjort och Marina Kereklidou satt i den svenska juryn. Designer från fyra olika länder tävlade under två månader mot varandra, och första priset var en tre månader lång praktik på Stella McCartneys modehus i London.

    – 2007 fick jag stipendium från Konstnärsnämnden för en papperskollektion jag ställt ut på Liljevalchs konsthall. Sedan dess är jag fast – jag älskar papper!

    Beatles-Paul kom med frukost 

    Bea vann hela tävlingen, och dessutom förlängdes praktiken till åtta månader. 

    – Det var en intressant tid. Paul Mc­Cartney svängde förbi varje dag med frukost åt oss alla, och Stella McCartneys kompisar Gwyneth Paltrow och Kate Moss var ofta i studion. 

    Bea Szenfelds åtta månader i London var visserligen oförglömliga och lärorika, men de bestod också av hierarkier och stress. 

    Att vinna den här prestigefulla praktikplatsen måste ha öppnat många dörrar för dig?

    – Nej. Jag var för ung och för oerfaren för att det skulle öppna några dörrar. Dessutom kan man ju fråga sig vad det innebär att lyckas. Är det att sälja? Att kunna göra det man vill? kommenterar Bea, samtidigt som hon viftar lite med den rejält stora sax som hon just packat upp från en av alla påsar hon har med sig. 

    Efter praktikperioden återvände hon till Stockholm. Gjorde en modevisning under Stockholm Fashion Week tillsammans med Gunilla Pontén. Och fick 2007 stipendium från Konstnärsnämnden för den papperskollektion som hon ställt ut på Liljevalchs konsthall. Sedan dess har papper varit hennes favoritmaterial. 

    Men varför papper?

    – Papper är ju inte direkt något nytt material, men det är ett material som alla har någon form av relation till. Det är folkligt. 

    Trots att Bea Szenfeld är erkänt skicklig på att sy tygkläder är det numera papper som gäller, och hon planerar inte att gå tillbaka till det egna, kommersiella klädmärket.

    – Jag har gjort det och är färdig med det. Att jobba med papper kräver sinnesro, dels för att jag redan från början vet att plagget inte kommer att ha så lång hållbarhet, dels för att det tar lång tid att producera ett plagg, konstaterar Bea. 

    Hon visar med ett vanligt vitt A4-papper hur det kan se ut när hon producerar ett plagg. Det är pilligt, det tar tid och det är opraktiskt. Vackert och fascinerande. Varje detalj klipps för hand, att tillverka ett plagg tar 4–7 månader. 

    Papperskläderna har väckt stor uppmärksamhet, och 2014 såg vi till exempel världsartisten Lady Gaga i en vit pappersbjörnsklänning designad av Bea Szenfeld. Även den isländska sångerskan Björk har förälskat sig i Beas pappersplagg och har burit dem flera gånger. 

    – Jag vill jobba nära mina kunder, samarbetet måste kännas både gediget och trovärdigt. När jag till exempel tillverkade Alice Bah Kuhnkes bolero till Nobelfesten hade vi många möten och provningar. 

    Att tillverka ett plagg av papper tar 4–7 månader. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Kläder – en maktsymbol

    Men papper är ett komplicerat material, framför allt när det ska fraktas. Att packa en 30 kilo tung klänning bestående av tusentals minutiöst vikta små pappersfyrkanter är ingen lek, och det kräver enorma förberedelser. Därför är varje utställning en mycket omfattande process.

    För Bea är kläder lika lustfyllt som allvarligt. Förutom det rent praktiska som ska fungera när hon producerar ett plagg – det får inte vara tyngre än att det går att bära (vissa av Bea Szenfelds kreationer väger 40 kilo), det ska gå att röra sig i det och man ska kunna sitta i det – är det många andra aspekter att ta hänsyn till.

    – Kläder är en stark maktsymbol, ett sätt att kommunicera, förklarar hon. 

    För det spelar ingen roll vad vi anser, det vi väljer att klä på oss på morgonen förmedlar något. Det du klär på dig berättar vem du är, eller vem du vill vara. 

    Som stylist samarbetar jag med flera artister. Bland annat gjorde jag Ola Salos kläder när han ledde Grammisgalan 2012.

    Retro-rebellisk stil

    Hon tar all världens first ladies som exempel, där det ligger mycket tankemöda bakom urringningens djup, kjollängd och färgval. 

    – Man ska inte underskatta det faktum att det man väljer att klä på sig till stor del påverkar de möten man har med olika människor under dagen. Att bära rätt kläder vid rätt tillfälle spelar roll och påverkar hur du blir bemött, men också hur de du möter känner sig.

    Själv lägger Bea Szenfeldt en hel del energi på hur hon ska klä sig när. Fast å andra sidan, konstaterar hon, har hon inte jättemycket att välja mellan. Svart eller svart, klänning eller kjol. 

    – Har man en gång börjat med kjol eller klänning vill man fortsätta med det. 

    Hennes stil är skönt retro-rebellisk. Håret uppsatt, som alltid, i den karaktäristiska flätfrisyr som hon numera klarar av att fixa "nästan utan att se sig själv i spegeln".

    Men så är hon stylist också. Det må vara så att hon är mest omtalad för sina papperskreationer – brödfödan tjänar hon på samarbeten med företag som Ikea och Granit och på att styla artister som Ola Salo och Lena Philipsson.

    Hemma i lägenheten i stan är det inte bara kläder som ska ha en historia för att falla Bea i smaken. Också porslinet och besticken ska vara gamla, precis som glasen, som ska vara handblåsta och gärna tillverkade av kristall. 

    – Det kostar inte många kronor att köpa, men känslan är oslagbar. Visst tar det längre tid att diska, eftersom det inte går att köra i diskmaskinen, men det är det värt. 

    I nästa sekund säger hon att "det är väl lätt för henne" att omge sig med vackra prylar som måste handdiskas, hon, som bara har sig själv att ta hand om. 

    Det temat återkommer hon till en stund senare, hon berättar om sitt val att bli vegan i början av 1990-talet, då det fortfarande ansågs vara ganska extremt att varken äta kött, ägg eller mejeri­produkter. 

    – Då var det lite av ett heltidsjobb att hitta bra vegansk mat. Idag är det enormt mycket lättare. Dessutom mår man så mycket bättre. 

    Bea Szenfeld drömmer om att ställa ut på MoMa i New York eller på Victoria & Albert Museum i London. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Drömmer stort

    Kvinnan som redan sett flera av Beas utställningar har återkommit, denna gång för att ta en selfie på de två. Bea tar snällt en paus från intervjun, ler framför kvinnans mobiltelefon och tackar sedan artigt och än en gång för de vänliga orden. 

    Du har sagt att du "har studerat lika länge som en överläkare, men tjänar som en kassörska". Vad drömmer du om egentligen?

    – Ah, man måste drömma stort. Så jag drömmer om att ställa ut på MoMa i New York eller på Victoria & Albert Museum i London. Problemet är att mina verk är så svåra och tunga att packa. Dessutom går de sönder innan jag hunnit skapa en större samling. 

    Tanken på vad det innebär att lyckas har gnagt hos henne under intervjuns gång, och hon är ännu inte redo att släppa den. Vi enas om att det många gånger kan vara svårare att lyckas om man inte redan har en ekonomisk trygghet eller ett stort kontaktnät. 

    – Då är det svårare att ta risker, eftersom man inte har något att falla tillbaka på om man misslyckas. 

    Men bara det faktum att Bea Szenfeld gett sig in i pappersklädesbranschen vittnar om ett mod utöver det vanliga. Så, nog ligger det något i hennes utseende: Bakom hennes älvlika yttre härbärgeras en rebellisk ninja. Det råder ingen tvekan om den saken. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!