Cancersjuke Wilhelm fick uppleva tre dagar på Arlanda: ”Har betytt så mycket”

Det är tisdag förmiddag. 15-årige Wilhelm Helander spenderar som vanligt dagen hemma i villan i Åkersberga tillsammans med sin mamma Frida och 5-årige lillebror Didrik. Pappa Patrick är på jobbet och syskonen Fredrika och Henry i skolan, också som vanligt.

Själv har inte Wilhelm varit i skolan på ett och ett halvt år. Men två dagar efter vårt besök är det äntligen dags att ansluta sig till klasskompisarna som har fått vänta längre än beräknat på hans återkomst.

– Det blir en hel del för mig att ta igen, men jag har verkligen längtat efter att få börja i skolan, säger Wilhelm längtansfullt när vi har satt oss ner vid köksbordet.

Måndagen den 24 oktober 2022 promenerade han ut från den skandinaviska skola i Spanien, där han då var elev, i tron att han skulle vara tillbaka i klassrummet morgonen därpå. Så blev det aldrig. Ett läkarbesök senare samma eftermiddag vände upp och ner på hela tillvaron.

Familjen Helander tillbringade hösten i Spanien för att Wilhelm skulle ges bästa möjliga förutsättningar att utveckla sin stora tennistalang. Sedan han som 10-åring började med sporten hade han snabbt spelat sig upp till en hög nivå.

– Jag tränade två och en halv timme om dagen och spelade turneringar på helgerna. För mig var det allt eller inget som gällde.

Wilhelm hade en allvarlig hjärntumör

När Wilhelm under en träning började se två tennisbollar i stället för en i sitt synfält bokade föräldrarna en tid åt honom på en ögonklinik. Han kom dit i sällskap med pappa Patrick.

– Vi möttes av en glad och trevlig ögonläkare som mätte trycket i min hjärna med en apparat. När läkaren kom ut till oss efter undersökningen var hennes ansikte gravallvarligt. ”Ni måste åka till akuten nu på direkten!” sa hon. Det var så bråttom att vi inte fick åka hem emellan. Jag fick knappt ens gå på toa, minns Wilhelm.

Efter en röntgenundersökning på ett närliggande sjukhus skickades Wilhelm i ambulans vidare till ett större sjukhus i storstaden Alicante.

– Läkarna där pratade inte särskilt bra engelska. Det enda jag uppfattade av det de sa var att det fanns någonting väldigt farligt i mitt huvud. Jag förstod ingenting för jag kände mig helt normal. Förutom dubbelseendet hade jag inga symtom.

Lika oförstående var mamma Frida när hon anlände till sjukhuset och hittade Wilhelm i en säng på onkologiavdelningen.

– Vad gör vi här? tänkte jag. Jag hörde en läkare säga att Wilhelm hade en allvarlig hjärntumör som måste avlägsnas snabbt, men jag kunde inte ta in hans ord. Hur kunde någon som var så välmående och spelade tennis på elitnivå samtidigt ha en livshotande sjukdom? Det var en ekvation som jag inte fick ihop.

Cancer med hög återfallsrisk

Mitt i natten började Frida över telefon överlägga med försäkringsbolaget och SOS International. Hennes bestämda känsla var att familjen behövde komma därifrån. Att låta sonen genomgå en så omfattande operation som krävdes utomlands kändes alltför otryggt.

Dilemmat var att det höga lufttrycket under flygningen riskerade att förvärra Wilhelms tillstånd och i värsta fall försätta honom i koma. Efter att ha studerat röntgenbilderna gjorde SOS Internationals läkare ändå bedömningen att man skulle skicka ner ett ambulansplan för att hämta hem Wilhelm.

Eftersom familjen vid den tidpunkten var bosatt på Åland flögs han och Frida till Universitetssjukhuset i Åbo.

– Det visade sig vara en lyckträff eftersom man där är extremt duktiga på neurokirurgi. Men man förberedde oss ändå på att utfallet av operationen var väldigt osäkert.

– Operationsdagen var fruktansvärd. Timme efter timme satt jag och min man väntade på att få veta hur det hade gått. Klockan fem ringde kirurgen och talade om att han hade fått bort mer än han hade hoppats på.

Svåra komplikationer efter operationen gjorde återhämtningen lång och kämpig.

Wilhelm var tvungen att lära sig att gå på nytt och träna upp koordinationen i händerna så att han kunde äta själv. Därefter väntade en lång räcka av strålbehandlingar och cytostatikakurer. Eftersom Wilhelm hade en cancersort med hög återfallsrisk fick han ta emot det tyngsta möjliga artilleriet av cytostatika.

– Det är nätt och jämnt att du har överlevt behandlingen, konstaterar Frida.

– Ja, cellgifterna har fört med sig en massa krämpor, instämmer Wilhelm.

– Det värsta är att jag inte har kunnat äta. I vanliga fall älskar jag mat, men sedan jag började med cellgifterna har jag inte haft någon aptit. Det har varit jättejobbigt att leva på sondmat. Nu när jag har avslutat behandlingen har matlusten så smått börjat återvända. Jag tränar på att äta lite varje dag. Inom ett halvår hoppas jag kunna äta enbart via munnen.

Passionen höll honom vid liv

Att Wilhelm är en luttrad cancerkrigare stod klart redan under de första minuterna av vårt möte. När jag kommenterade att jag tyckte han varit modig som utstått alla oangenäma strålbehandlingar av hjärnan genmälde han klarsynt: ”Men man har ju inget annat val heller.”

Nej, så är det förstås. Även om Wilhelm inte är den som klagar i onödan finns det en sorg över allt som sjukdomen har tagit ifrån honom.

– Hela mitt tennisliv är förstört. Jag har inte längre balansen som krävs. I framtiden kan jag säkert spela tennis igen, men att spela på samma nivå som tidigare och tävla, det går ju inte.

Sedan cancern gjorde intrång i Wilhelms liv är det i stället hans intresse för flygplan som har stått i förgrunden. Frida menar till och med att det är flygplanspassionen som har hållit honom vid liv.

– De sämsta dagarna har vi satt oss i bilen och åkt ut till Arlanda bara för att från bilen få se några plan lyfta. Det har förvandlat en dålig dag till en bra dag.

Wilhelm inflikar att han har älskat flygplan lika länge som han har kunnat gå.

– Vad som helst kan gå fel omkring mig, men så länge jag är på Arlanda är allt bra.

Sedan han var liten har Wilhelm samlat på exklusiva modellplan som pappa Patrick beställt åt honom från utlandet. När Wilhelms kontaktsjuksköterska Lina berättade att hon hade nominerat honom till en egen stor dag som skulle anordnas av organisationen Min Stora Dag var valet av aktivitet därför givet.

– En koordinator från Min Stora Dag mejlade mig och frågade vad Wilhelm ville göra på sin stora dag. Hon skrev att vi gärna fick fundera över det någon vecka, men jag svarade med vändande mejl på tio sekunder: ”Jag vet redan vad han vill göra!” Wilhelms högsta önskan har alltid varit att få komma upp i flygledartornet på Arlanda, förklarar Frida.

Wilhelm fick tre dygn på Arlanda

In i det längsta oroade hon sig över om Wilhelm verkligen skulle orka med Arlandabesöket. Hans kropp var svag efter alla behandlingar och den sista cytostatikakuren hade fått senareläggas eftersom värdena inte hade kommit upp till de nivåer som krävdes för att få genomföra den.

Och hur skulle det gå med illamåendemedicinen som Wilhelm var tredje dag fick intravenöst av hemsjukvården? ”Vi kommer ut till Arlanda och ger honom den”, erbjöd hemsjukvården när de fick nys om problemet.

Wilhelm fick nämligen inte bara en stor dag utan tre hela dygn på Arlanda.

Av rädsla för att göra honom besviken ifall ohälsan skulle sätta käppar i hjulet för Min Stora Dag-äventyret vågade inte Frida knysta ett ord om det till honom förrän avresedagen var nära förestående.

– Då blev jag helt lyrisk! utbrister Wilhelm med tindrande ögon.

Med Arlanda flygplats som sin slutdestination begav sig hela familjen Helander några dagar före julafton av hemifrån. Wilhelm som två år tidigare hade fått en övernattning på ett hotell som ligger granne med Arlanda i present av sin mormor önskade samma rum som han hade den gången.

– Det var lite konstigt att komma tillbaka dit som sjuk. Förra gången jag bodde där var jag ju helt frisk. Men rummet var lika bra som då. Det hade 360 graders utsikt så att man kunde se alla landningsbanorna.

Drömmer om att bli flygledare

Första anhalten på Arlandaexpeditionen var en närliggande träningsanläggning där Wilhelm fick sätta sig bakom spakarna i en flygsimulator. Bredvid sig hade han en SAS mest erfarna piloter som överöste sin adept med beröm för att hans styrskicklighet.

Dag två vaknade Wilhelm upp till strålande solsken och en molnfri himmel. Vädret var med andra ord idealiskt för det besök i flygledartornet som stod på schemat. Wilhelm och hans pappa Patrick fick komma ända högst upp i det 83 meter höga tornet.

– Det kändes helt overkligt att stå däruppe. Jag fick prata med en jättetrevlig flygledare. Han kallade upp en polishelikopter som flög runt tornet speciellt för min skull. Och så lät han mig tända och släcka landningsljusen. Det är ett minne för livet. Jag skulle vara den lyckligaste människan på denna jord om jag en dag fick sitta där uppe i tornet och jobba som flygledare.

Senare samma dag besökte familjen Helander Arlandas VIP-service där kungligheter, statsministrar, presidenter och andra prominenta gäster vistas avskilda från de övriga resenärerna. Där togs de emot av VIP-koordinatorn Petra som hade dukat upp med lunch och fika. Petras man Sten, som också jobbar på flygplatsen, tog med Wilhelm på en specialtur i sin tjänstebil.

– Han körde runt mig ute på landningsbanan bland alla flygplanen. Det kändes fel att åka omkring där – egentligen får man ju inte det – men tillsammans med Sten fick jag göra det. Det var jättehäftigt!

Den sista dagen kröntes med ett besök i SAS hangar.

– De drog in ett plan där så att jag kunde sitta i cockpit tillsammans med en pilot. Jag ställde honom en del frågor om hans jobb och liv som pilot. Allting var bara som en dröm, konstaterar Wilhelm med ett saligt leende på läpparna.

Min Stora Dag-äventyret betydde allt

Både han och Frida är överväldigade av det hjärtliga mottagandet de fick av personalen på Arlanda som ansträngde sig till sitt yttersta för att ge Wilhelm och resten av familjen en minnesvärd upplevelse.

– Det var en märklig känsla: Varför gör alla det här för oss? Att för första gången på över ett år få se Wilhelm glad var helt ovärderligt. Som förälder till ett sjukt barn är man så inriktad på att bara klara av vardagen att man inte hinner trolla fram en massa överraskningar. Därför är sådant här helt avgörande. Ingen av oss ville att dagarna skulle ta slut. Det var nästan lite sorgligt när vi checkade ut från hotellet, säger Frida.

Som tröst fick familjen åka limousine hela vägen hem till Åkersberga. Tidigt nästa morgon infann sig Wilhelm på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att avsluta sin behandling med den sista cytostatikakuren.

– Det var nog den lättaste kuren av dem alla. Jag fick så mycket energi av mina stora dagar. Alla på sjukhuset ville veta hur jag hade haft det. Det var ett nöje att få berätta om allt jag varit med om och visa dem bilder från Arlanda.

Frågan om vad Min Stora Dag-äventyret har betytt för Wilhelm är egentligen överflödig, men jag ställer den ändå. Wilhelms svar kommer blixtsnabbt:

– Det har betytt så mycket som något någonsin kan betyda. När jag har kämpat med näsblod, feber, infektioner, virus och alla andra krämpor, då har jag tänkt tillbaka på dagarna på Arlanda och bläddrat igenom bilderna därifrån. Jag lever fortfarande på det jag fick uppleva där.