Kikki Danielsson: “Jag bär på en trasighet som jag inte vill dela med någon annan”

Bollnäs 1985. Kikki Danielsson har efter 16 timmars värkarbete äntligen fått en smärtstillande epiduralbedövning. Hon svettas och har ont. Doktorn förbereder att ta ut barnet med hjälp av en sugklocka.

Då hör hon sköterskan plötsligt säga: ”Skulle det gå för sig att få en autograf?” Och Kikki skriver. Hon skriver med darrig hand, inte bara en utan fyra stycken.

Det är egentligen en sorglig historia, som samtidigt säger så mycket om Kikki Danielsson. Så snäll och så mån om att ständigt vara omtyckt att hon ofta har glömt bort sig själv.

– I hela mitt liv har jag jobbat med att behovet att bli älskad. Ibland känner jag att jag nästan har förintat mig själv i försöken att ständigt vara till lags, säger hon när vi träffas.

Tillsammans med vännen och musikern Sulo Karlsson har Kikki skrivit nya boken Du vet ingenting om mig. Det är en mening hon många gånger har velat skrika, när hon mötts av menande blickar eller elaka kommentarer efter ännu en löpsedel om hennes sjukdomar, kärlek, sorger och tidigare rattfyllor.

Har blivit kallad fyllekärring

Nej, just det, för hur mycket vet vi egentligen om Kikki Danielsson bortom rubrikerna? Vad tänker du själv? En framgångsrik och hårt kämpande artist eller en dansbandssångare som det är lätt att driva med?

– Den här boken är en sorts revansch, säger hon. Det är så många som tror och tycker så mycket om mig, utan att egentligen känna mig. Jag har blivit kallad fyllekärring, gnällspik, lipsill … De tror att jag vill bli omskriven, att jag ringer upp och ber tidningarna skriva. Så är det ju inte alls!

LÄS ÄVEN: Soraya Lavasani om sorgen efter sin mamma: ”Jag saknar en mormor till mina barn”

Kikki har passat på att ta en tupplur mellan intervjuerna, det är journalister i kö som vill höra mer om nya boken och trots att hon är lite nyvaken, är hon snabbt med i tanken.

– Jag blir så ofta iklädd en offerkofta och den vill jag verkligen inte bära. Att uppfattas som gnällig, bitter och självömkande är det sista jag vill.

För en utomstående läsare är den röda tråden hur mycket Kikki Danielsson har fått offra för sin karriär. I boken framstår hon som väldigt ensam. Hon har nästan inga vänner hon kan lita på och kan knappt prata med en främling utan att det skrivs om ”nya romanser”.

Själv blir jag också arg. Varför har ingen stått upp för Kikki och försvarat henne? För själv har hon aldrig kunnat det. Självföraktet har varit för stort och självkänslan har legat i botten.

– Folk har haft makt över mig i hela mitt liv. Jag är så trött på det!

Hon är övertygad om att kravet på att alltid vara till lags beror på att hon blev bortadopterad som 5-åring. För vad skulle hända om hon inte var snäll och skötte sig? Skulle hon lämnas bort ännu en gång? Dessutom var det hennes eget fel att hon fick flytta, för hade hon hållit tyst om att mamma träffade någon annan när pappa var borta, hade hon kanske fått bo kvar.

– Så var det förstås inte. Men jag har ändå flera gånger lekt med tanken. Vad hade hänt om jag inte berättat? Hade mamma och pappa fortsatt vara gifta?

Kikki Danielsson mobbades i skolan

I stället splittrades familjen och lilla Kikki befann sig plötsligt i en svart bil, omgiven av två okända personer. Det sista hon ser genom bakrutan är sin pappa i tårar.
Slutdestinationen var fosterföräldrarna Ture och Abela Danielsson i småländska Älmhult. Även om de adopterade henne och gav Kikki en bra barndom, så har hon aldrig fått några riktiga svar på varför det blev som det blev.

– Jag får leva med att det finns en massa frågor jag inte kommer att få svar på. Visst har jag och mina biologiska syskon försökt prata med pappa om vad det var som hände men svaret blev oftast: ”Nej, nu tar vi en kopp kaffe istället.”

Att hon inte vågar lita på någon, tror Kikki också kommer från barndomen. I skolan mobbades hon för att hon fått hoppa över en klass, och Kikki blev alltid sist vald på gymnastiken för hon var så liten.

LÄS ÄVEN: Peter Settman: ”Jag är otroligt orädd – det värsta har ju redan hänt”

Inte blev det bättre när Kikki tidigt fick uppmärksamhet för sin vackra röst. Det väckte istället avundsjuka och nya kommentarer.

Revanschen kom 1973, då Kikki blev sångerska i Wizex. Då flockades gamla klasskamrater runt henne och ville mer än gärna vara vänner.

– Men jag kände ingen triumf utan jag blev mest ledsen. ”Jaså nu duger jag.”

Och så har det fortsatt, trots alla framgångar med guldskivor, Melodifestivalensegrar och veckor på Svensktoppen, så har Kikki aldrig känt att hon har varit värd något. På riktigt. Och vem ville egentligen vara vän med den riktiga Ann-Kristin, inte den kända Kikki Danielsson?

Idag beskriver hon sig som en eremit som inte träffar många andra utanför musiken och familjen.

– Det är nog Sulo och min manager Johanna som är mina närmaste vänner, säger hon och konstaterar:

– Nej, vänskap har inte varit min bästa gren. Hur jag än vrider och vänder på det så har jag ett nedärvt utanförskap, en trasighet som jag inte vill eller kan dela med någon annan.

Självmedicinerade med alkohol

I samband med dottern Emmas födelse 1985 drabbades Kikki också av svår reumatism.

– Det var fruktansvärt. Jag kunde inte byta en blöja på mitt eget barn. Jag orkade ingenting.

Hennes dåvarande make Kjell Roos kunde komma hem till huset och säga ”fan vad här ser ut” utan att riktigt förstå hur orden sårade.

– Jag började att tracka ner på mig själv, jag var värdelös både som mamma och hustru.

LÄS ÄVEN: Patrick Ekwall: ”Oavsett vad jag gör så tänker jag på att Hannah är död”

Det var då alkoholen blev hennes lösning. Med hjälp av den ”rundades kanterna av” som hon säger och det blev lättare att stå ut, både med smärtorna och självföraktet.

– Alkoholen blev en sorts självmedicinering.

Krisen i familjen eskalerade efter andra barnet, sonen Viktors födelse. Kikki och bandet var snabbt ut på vägarna igen och då var Viktor bara 3 månader.

– Jag ville verkligen inte det men vi hade helt enkelt inte råd att inte genomföra våra bokade spelningar. De andra i bandet var ju beroende av inkomsterna, de hade ju huslån att betala.

Och Kikki ställde upp. Som vanligt. Sedan kan vi historien. Kikki kör rattfull och hamnar på löpsedlarna, inte bara en utan flera gånger.

Maken Kjell fattar beslutet att Kikki måste läggas in på Nämndemansgården för att bli av med sitt alkoholberoende.

– Jag ville verkligen inte vara där, det var som ett fängelse. Men det var samtidigt där som rebellen i mig började gro. ”Jag ska fan klara av det här själv.”

– Jag insåg att jag inte kunde leva så här längre.

Hoppas på förståelse

Och även om det tog några år till, så är Kikki Danielsson sedan tio år tillbaka helt nykter. Till sin hjälp fick hon beroendemottagningen hemma i Bollnäs, som förstod och stöttade på rätt sätt.

– Men det är ändå intressant, reflekterar Kikki, hur olika vi behandlar män och kvinnor som dricker. Ungefär samtidigt var sångaren Plura och skådespelaren Mikael Persbrandt omskrivna missbrukare. Jag fick bara skit och blev kallad fyllkärring men Plura fick ett eget matprogram och Persbrandt nya filmroller …

Idag är det barnen som hon mår sämst över. Att Emma och Viktor fått lida på grund av hennes alkoholmissbruk och ständiga löpsedlar. Hon berättar en rörande historia om när sonen Viktor sprang över till bensinmacken med några kompisar efter skolan.

– Sedan ställde de sig framför löpsedeln med mitt namn på för att dölja vad det stod. Han försökte skydda mig till varje pris.

Kikki säger att hon idag har en bra relation till båda barnen och har också barnbarn som hon träffar ofta.

– Alla gör vi fel, jag kan inte göra det ogjort. Istället får vi försöka lära oss något av det. Jag kan hoppas på förståelse och kanske förlåtelse.

Ibland funderar Kikki på att skriva ett brev till barnen och reda ut allting på djupet. Boken är ett led i det. Kanske blir det lättare även för barnen att förstå varför hon ibland reagerat som hon gjort när de läser nya boken.

– Jag tror inte barnen förstår att jag kan känna mig bortvald även av dem ibland. Det är inte så konstigt eftersom jag inte själv kan sätta ord på alla de märkliga känslor som kommer över mig då och då.

Drömmer om pension

I år fyllde Kikki 70 år och hon säger att hon drömmer om att pensionera sig.

– Jag känner att det börjar bli bråttom att hinna med allt. Framför allt vill jag få tid för barn och barnbarn och lära känna dem. Jag som varken har haft mormor eller farmor vet hur viktigt det är.

– Men tyvärr har jag inte riktigt råd att gå i pension än, det är den enkla sanningen. Det är inte helt ovanligt när man har varit frilansande musiker i hela sitt yrkesliv.

Någon stor 70-års fest har det ännu inte blivit, däremot har hon gett sig själv en present – en psykolog.

LÄS ÄVEN: Peter Stormare om mötet med sin fru: ”Det var mer än bara kärlek vid första ögonkastet”

För första gången ska hon gräva riktigt djupt i sig själv.

– Jag har varit så rädd att det skulle göra för ont att uppleva allt jobbigt igen men det har varit en riktig fullträff. Det händer hela tiden saker mentalt.

– Jag vill bli av med mina depressioner och min ångest. Jag vill kunna skratta igen som jag gjorde förr.

Men även gråta, visar det sig.

– Ja, för jag har faktiskt inte gråtit på många många år, och det är inte bra, tror jag. Jag har stängt av så mycket för att skydda mig själv.

Skulle du till och med våga bli kär igen någon gång?
– Absolut. Det finns väl ingen härligare känsla men jag skulle inte klara av det just nu. Jag måste må bra igen men jag känner att jag är på rätt väg.

Vännen Sulo tränar också Kikki på att öka självkänslan. Varje gång tvivlen börjar gnaga, och de negativa tankarna rullar igång, har hon fått ett mantra att upprepa: ”Det skiter väl jag i, jag är för fan Kikki Danielsson och gör som jag vill.”

Hjälper det?
– Jo, det gör det faktiskt. Jag har blivit bättre på att slappna av och inte oroa mig i onödan.

Har det varit värt att offra så mycket för karriären?
– Nej, jag har inte helt kunnat glädjas åt mina framgångar. Men samtidigt är jag ju också väldigt stolt över allt jag har gjort och har ju haft väldigt mycket roligt under mitt liv. Så det är lite blandade känslor då många delar också är väldigt svarta.

– Men jag hoppas det ska ljusna någon dag.

Vad hade du velat säga till den unga Kikki Danielsson idag?
– Ta ingen skit! Bra råd, fast jag hade ändå inte lyssnat …