• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Peter Stormare om mötet med sin fru: "Det var mer än bara kärlek vid första ögonkastet"

    När Peter mötte Toshimi kändes det som en andlig upplevelse. Hans tvillingsjäl stod framför honom. Peter fick kämpa en del för att vinna sitt hjärtas dam men nu har de varit gifta i 25 år.
    – Vi gillar att leva ett enkelt och stilla liv.

    Peter Stormare om mötet med sin fru: "Det var mer än bara kärlek vid första ögonkastet"

    Vi ses på Miss Melbourne Coffee, ett fik som ligger endast ett stenkast från Peter Stormares hus i West Hollywood, Los Angeles. Han växte upp i Arbrå utanför Bollnäs och när vi sitter ner beskriver han sig själv som ett drömmande barn med livlig fantasi.

    – Jag var ganska enslig och gjorde vad jag kunde för att bli omtyckt och passa in.

    Peter berättar att han stod nära båda sina föräldrar även om han inser att han egentligen inte kände dem alls.

    – Så är det väl för de flesta barn, att de inte frågar sina föräldrar tillräckligt. Jag pratade till exempel aldrig med dem om otrohet, sex och sådana intimare saker. Pappa dog när han var 73 och mamma var 91, de var gifta hela livet men mamma var nog rätt ensam alla de där åren utan pappa. Det är mycket man inte vet om sina föräldrar, mina barn vet inte allt om mig.

    De första tre åren i skolan tyckte Peter om, men därefter fick han lärare som kunde ge honom örfilar. Han var varken bråkig eller stökig och han strävade efter att vara "så normal" som möjligt. Däremot stod han alltid upp för vad han tyckte.

    – Jag ogillade regler helt enkelt och gör det än i dag, säger Peter som tror det hade att göra med lärarnas missnöje och slag mot honom.

    I Arbrå visades inte många filmer men så fort det kom en ny film brukade han gå till byns enda lilla biograf. Som barn tänkte han inte på vad en skådespelare var, men hans fantasi var livlig.

    – Precis som andra barn med fantasier om spöken och andra varelser var jag ett ensamt barn. Delar man de där fantasierna och drömmarna med andra försvinner de, förklarar Peter.

    Något som han däremot visste, så tidigt som vid fem års ålder, var att han en dag skulle bosätta sig i Kalifornien.

    – Jag har alltid haft en röst inom mig som säger vad jag ska göra eller vad som kommer att hända mig i framtiden.

    Peter berättar om sin mamma som var synsk.

    – Det var en gåva hon fått från min morfar. Det har aldrig varit något konstigt med det där, men hon kunde se saker som andra människor varken såg eller upplevde. Nu skulle man kalla henne för ett medium, men det var inget hon jobbade med. Jag tror att det var allt för känslosamt och dränerade henne på kraft. Du vet, det är som för en psykiatriker att man verkligen lever sig in i en annan människas liv.

    Så länge Peter kan minnas har han haft en tro och den har i princip inte förändrats alls sedan han var liten.

    –Det är roligt att tro, livet blir så mycket rikare då, säger Peter och beskriver hur han tror på allt från Gud till spöken, utomjordingar och ufon.

     

    Peter Stormare är en våra största Hollywoodstjärnor. I höst är han dubbelt aktuell i svensk tv.

    Älskade Ingmar Bergman

    Peter flyttade till Bollnäs i samband med gymnasiet. Därefter gjorde han lumpen åtta månader på en flygflottilj i Söderhamn.

    I Bollnäs fanns det fler biografer och större utbud av filmer.

    – Det var när jag såg Scener ur ett äktenskap som jag visste. Då kom den där rösten åter till mig, den sa att jag en dag skulle få jobba med Ingmar Bergman.

    Som 20-åring flyttade han till Stockholm. Resten är mer eller mindre historia. Under tidigt 80-tal anställdes Peter på Dramaten och han blev snabbt en av Ingmar Bergmans adepter. De båda fick en nära relation och Peter kallade till och med Ingmar för sin pappa.

    Men även om Peter hade några starka år på teaterscenen är det kanske främst Hollywood-filmer han förknippas med. Han har spelat i en lång rad stora Hollywood-produktioner, bland annat Armageddon, Fargo, Chocolat, Dancer in the dark, Constantine, Million dollar hotel och Minority report.

    Som vanligt ligger många nya filmroller i pipeline, men inget är helt klart eller påskrivet ännu så vi pratar i stället om vad han är aktuell med i svensk tv under hösten.

    Dels är han med i Viaplays nya satsning The journey – 15 dagar i Nepal. Tittarna får följa med när Peter tillsammans med Izabella Scorupco, Therese Alshammar, Roy Fares, Kristina Keyyo Petrushina och Alfred Svensson beger sig ut på sin livs resa. De ska under 15 dagar vandra igenom Nepal, en av världens mest mytomspunna och spirituella platser.

    På TV4 är Peter aktuell som Kapten Kaboom i höstens säsong av Fångarna på fortet.

    – Jag har blivit inbjuden för att tävla i det där programmet säkert 20 gånger, men har som sagt alltid sagt nej till alla sådana där tävlingsprogram. Men att få stå på andra sidan och vara gåtfarbror som en andningspaus för de tävlande kändes lite kul, säger Peter.

    Många känner även igen Peter från reklamfilmer för ett byggvaruhus. Peter berättar att han älskar att snickra och visar upp ett blodigt sår i handflatan som han fick precis innan han kom hit efter att ha jobbat med en skruvmejsel med ett bygge i hemmet. Peter tände på idén om hur han och dottern Kaiya snickrar tillsammans i reklamfilmerna. Det är nämligen något de gör även i verkligheten.

    – Kaiya och jag har byggt och snickrat en hel del ihop, säger Peter och ler stolt.

    Peter trivs väldigt bra i Los Angeles. Han har alltid vetat att han en dag skulle bosätta sig i Kalifornien.

    Skrev brev till föräldrarna

    Här i West Hollywood lever Peter ett relativt tillbakadraget liv. Detta beror delvis på att han lider av misofoni (hat mot ljud), vilket innebär att vissa ljud framkallar starka negativa känslor.

    – Jag mår fysiskt dåligt av höga ljud. Jag kan inte vara i folksamlingar med mycket liv och rörelse. Trots att jag och min fru varit gifta i 25 år har vi aldrig haft några större bjudningar eller middagar hemma hos oss. Inga vänner, bara släkt och familj, förklarar Peter.

    Han pekar mot bröstet, men berättar att han får smärtor i hela kroppen så fort han till exempel befinner sig i en biosalong, när någon tuggar på popcorn eller ett äpple intill honom. Han berättar att han lidit av det här syndromet sedan han var barn och liknar det vid att födas in i en klaustrofobisk känsla.

    – Ända sedan jag var liten har jag gått i väg från större barnkalas eller fester och jag undviker ljud. Och jag får till exempel ofta be min dotter att inte tugga så högt när hon äter, säger Peter som hittat sina egna knep.

    Bland annat behöver han gå undan och vara för sig själv ett tag för att samla sig. Han beskriver det som lättare ångestattacker och hans fru är visst likadan.

    – Vi gillar det lugna livet. Och det enkla. Vårt hus är som ett tempel, endast vita väggar, få möbler och ett par egentillverkade bänkar. Vi brukar säga att vi bor i en sakristia. Kanske uppskattar jag det enkla och lugna som en kontrast till det offentliga liv som kommer med mitt jobb som skådespelare.

    Peter träffade sin fru Toshimi år 1995. Han jobbade som regissör och befann sig på en teater där hon jobbade.

    – Jag och min vän som var regissör skulle se en föreställning och där stod hon plötsligt i lobbyn. Hon var så otroligt vacker, det bara lyste om henne. Men det var något mer. Det var mer än bara kärlek vid första ögonkastet, det var något spirituellt, säger Peter och beskriver det som att han äntligen hade hittat sin tvillingsjäl.

    Peter och hans älskade hustru Toshimi.
    Foto: TT

    Det märkliga är att långt tidigare hade rösten inom Peter berättat för honom att han en dag skulle träffa en asiatisk kvinna. Peter berättar att han var den sista att gå in och första att komma tillbaka ut till Toshimi från föreställningen den där kvällen.

    – Vad som visades och sades på den där scenen den kvällen hade jag nog inte en tanke på. Jag ville bara tillbaka till den där kvinnan. Och eftersom hon knappt kunde engelska och jag ingen japanska fick min regiassistent agera tolk under våra första dejter.

    Peter började skriva brev till Toshimis föräldrar för att be om hennes hand och upplevde det som att de befann sig på 1800-talet. Det visade sig alltså inte bli helt lätt. Hon var 16 år yngre än honom och det var inte helt smärtfritt för hennes föräldrar att gifta bort sin dotter till en svensk äldre man som bodde på andra sidan jordklotet och som de dessutom inte träffat.

    – Det blev fler och fler brev och jag åkte dit för att träffa dem personligen, vilket underlättade. Sedan kom hon till mig i New York och efter en del resande till varandra gifte vi oss i Palm Springs år 1997. En borgerlig vigsel utan gäster, endast en spirituell ledare jag kände från New York.

    Peter och hans äldsta dotter Kelly har fin kontakt.
    Foto: Per Trané

    Vill gå i pappas fotspår

    Tillsammans med Toshimi har han alltså Kaiya. I en tidigare relation har Peter en dotter som heter Kelly som växte upp med sin mamma.

    – Jag bodde i USA, Kelly och hennes mor i Stockholm. Det var svårt med avstånd och det var tufft för Kelly att ha en pappa som befann sig på andra sidan jordklotet och som dessutom var en känd skådespelare. Anonymiteten finns i vårt dna. Det var sorgligt, men livet är en märklig resa. Jag visste inom mig att en dag kommer vi att mötas. Den inre rösten försäkrade mig återigen.

    Kelly var ett kärleksbarn och Peter beskriver sin relation med Kelly som väldigt nära numera. Peter menar att de, trots det långa avståndet, alltid har varit nära i "själ och hjärta" och att deras själar är evigt sammanlänkade. Hon jobbar inom PR och design och tillsammans är de delägare i ett ölbryggeri i Hälsingland.

    Precis som sin pappa vill Kaiya gärna vill bli skådespelare, vilket Peter tycker känns som en "stor tragedi".

    – Det är en sådan fruktansvärd bransch, framför allt för en ung kvinna. Jag är nog ganska hård som pappa och säger till henne att trots att hon har en gudabenådad röst måste hon göra sångövningar minst en halvtimme varje dag. Med facit i hand kan jag se att jag lärde mig väldigt mycket av dem som piskade på mig.

    Peter menar att har man en talang måste man ge den näring.

    – Man måste ha disciplin så att din begåvning sedan leder dig rätt. Själv satt jag och övade med min gitarr så att fingrarna blödde.

    – Övandet är en del av livet, även jag gör röstövningar varje dag. Flamman inom dig behöver syre och tändvätska för att brinna. Slocknar man blir man en zombie.

    Yngsta dottern Kaiya följer med pappa Peter på filmpremiär.
    Foto: Getty Images

    4 snabba frågor till Peter Stormare

    Vad gör dig lycklig?
    – Att få jobba med det jag gör. Allan Edwall sa en gång till mig, när vi satt på Prinsen då jag var dryga 20 år: "Titta på de där flickorna. Gud så vackra! Livet är så lustigt för trots att kroppen är 60 år så är hjärnan fortfarande 16 år." Jag har, likt Allan, svårt att få ihop de där båda delarna.

    – Min nyfikenhet gör att hjärnan hela tiden behöver stimulans och att jobba med ett yrke som är så kreativt är otroligt stimulerande. Jag tror att de flesta som sysslar med musik, målande eller skådespeleri känner samma sak.

    – Christina Schollin är 85 år och står fortfarande på Dramatens scen. Hon säger samma sak, att det är fortfarande lika kul att repetera och prestera. Kroppen blir gammal och gör mer ont, men min hjärna är ännu som en ung pojkes. Jag är lyckligt lottad som får göra det jag gör. Aldrig har min vision med skådespeleriet varit att bli känd eller tjäna stora summor pengar. Som lyckligast är jag när jag befinner mig i Tokyo eller här.

    Finns det något som skrämmer dig?
    – Kanske inte skrämmer, men just nu är jag otroligt upprörd över det som Putin sysslar med. Jag hoppas han får betala stort för det. Jag lider enormt med Ukrainas befolkning som ger sina liv för att få leva i fred. Om jag var svensk och yngre hade jag åkt och jobbat i Ukraina, kanske inte stridit med vapen men hjälpt till genom till exempel Röda korset.

    Vad drömmer du om?
    – Jag vill fortsätta jobba som jag gör och min röst har sagt till mig att jag kommer att göra ytterligare fem filmer innan jag är färdig. Jag har en del filmer och serier på gång och även ett eget manuskript som jag vill regissera. Men mycket är, som vanligt i denna bransch, oklart. Det är som att jag vandrar på en myr i Hälsingland. Ibland finner jag en fast täppa där jag blir kvar ett tag, sedan vandrar jag vidare över myren.

    Och efter de där fem filmerna, vad gör du då?
    – Då åker jag till södra Japan, skriver mina memoarer och äter nyfångad fisk.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!