Ingrid: Efter 23 år fick jag äntligen träffa min halvsyster

Mamma! Vem är det här? Hon är väldigt lik mig men det är inte jag!

Jag hade hittat ett stort, skrynkligt kuvert i sekretären hemma hos min mamma. Kuvertet hade jag nog sett tidigare men jag hade inte öppnat det. Nu gjorde jag det och i kuvertet fanns foton på för mig helt okända människor. Det fanns ett stort foto på en ung man med lockigt hår men framför allt flera foton på en liten ljushårig flicka som var mycket lik mig. Vem var det?

Mamma, som stod och diskade, suckade och satte sig vid köksbordet samtidigt som hon också bad mig sitta ner.

– Det här skulle jag ha berättat för dig för länge sedan men det rätta tillfället har ­liksom aldrig infunnit sig. Flickan som du tycker påminner om dig är din halvsyster. Hon heter Kristina.

Det är nu många år sedan upptäckten. Jag var 16 år när jag fick veta det här och som enda barn hade jag i hela mitt liv önskat mig ett syskon. Nu hade jag plötsligt fått det.

Frågorna hopade sig. Varför har hon inte bott med oss? Hur gammal är hon? Var bor hon?

– Jag vill träffa henne!

Läs även: Jag försonades med min vän – men mamma förlät jag aldrig

Föddes utom äktenskapet

Mamma blev åter konfronterad med sina bortträngda minnen. Det svåra beslutet, gråten och förlusten av ett barn. Beslutet i ljuset av den tiden, skammen och fördömandet av att ha fött ett barn utom äktenskapet. Ett då så kallat oäkta barn.

Tankarna och känslorna virvlade åter omkring i hennes kropp och själ. Hur förklarar man det här för en tonåring i mitten av 1960-talet?

Hur förklarar man sin förtvivlan över att bli avskedad från sitt arbete för att graviditeten börjar synas? Och att inte vara välkommen i sitt barndomshem när förlovningen slagits upp för att mannen varit otrogen?

Hur förklarar man känslan av att bli avvisad av sin mamma och för att överleva tvingas ta plats och arbeta i ett främmande hem långt borta?

Hur förklarar man hur det kändes att under sin första graviditet, som egentligen skulle vara en lycklig tid, tvingas leva och arbeta som om ingenting hänt?

Läs även: Jag blev deprimerad när barnen flyttade ut

Min halvsyster ville inte ha någon kontakt

– Mamma, jag måste få träffa henne! Snälla, ring henne och fråga om det går bra.

Mamma befann sig fort­farande i chock över att hemligheten, som hon burit på ­under så många år och gjort sitt bästa för att begrava, hade kommit upp till ytan.

Hon svarade att det inte var helt enkelt och utan smärta det jag begärde av henne. Det gällde alla inblandade. Kristina, som min halvsyster heter, adopterades av en man och en kvinna som inte kunde få egna barn.

För min skull ringde ändå mamma fru S och fick veta att Kristina hade en egen lägenhet och arbetade i en skoaffär.

Fru S sa att Kristina visser­ligen var myndig men att hon inte ville att någon av oss skulle ta kontakt.

Ett dygn senare stod jag i snömodden vid motorvägen för att lifta de elva milen till staden där Kristina bodde. Jag hade skolkat från skolan för att jag ville se min halvsyster. Jag ville förstå att hon verkligen fanns.

Läs även: Min styvdotter var nära att förstöra våra liv

Jag sökte upp min syster

Det var februari, isande gråkallt med snötyngda moln som hängde lågt. Efter en stund stannade en långtradare och jag klev med viss tvekan upp i förarhytten. Chauffören hade många frågor om vart jag var på väg och varför men jag svarade mycket knapphändigt. Väl framme tog det ett tag att hitta rätt affär. När jag sedan stod framför skoaffären där min syster arbetade slog hjärtat snabbt. Jag kände mig både pirrig och nervös. Genom skyltfönstren skymtade jag konturer av människor som måste vara kunder och där fanns också min syster. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren.

Det måste vara Kristina. Hon hade ungefär samma längd som jag och håret var ljusare än mitt. Jag tänkte att jag inte fick stirra så att hon märkte något.

Hon pratade med kunderna och log men hade hon inte ­något vemodigt i blicken?

Jag kunde inte låtsas vara skointresserad kund så länge men jag fick inte ta kontakt. Med gråten i halsen gick jag ut på ­gatan. Snön hade börjat falla och jag blev stående, vemodig och tom.

Var detta allt?

Läs även: Mina svärföräldrar var nära att kosta oss vårt äktenskap

Ringde efter 23 år

23 år senare ringer telefonen och en kvinna säger:

– Hej, jag heter Kristina och jag är din halvsyster.

Kristina, som då hunnit bli 44 år, är gift och har tre barn, har i hela sitt vuxna liv funderat över vem hennes biologiska mamma var och varför hon blev bortadopterad. Hon berättade att hon har kämpat med känslor av att känna sig bortvald och oönskad och inte kunnat förstå hur en mamma kunde ge bort sitt barn.

När båda hennes adoptivföräldrar avlidit kände hon sig befriad från löftet att inte söka upp mig eller sin bio­logiska mamma. Tiden var nu inne för att ta kontakt och kanske få svar på alla frågor.

Kristina tog beslutet efter ett samtal med prästen som begravt hennes adoptivpappa. Han hjälpte henne också att spåra upp mig.

Kristina skulle på kurs i min hemstad och önskade att vi skulle ses. Hon var nyfiken på mig liksom jag var nyfiken på henne. Vi kom överens om att hon först skulle komma till min lägenhet för att också få möta min familj. Sedan hade vi planerat att gå ut och äta middag tillsammans för att prata, bara hon och jag.

Läs även: Min biologiska mamma ville inte träffa mig

Mamma kunde inte glädjes över återföreningen

När dörrklockan ringde och jag öppnade dörren stod hon där. En stilig kvinna ungefär i min längd och hår ljusare än mitt och kanske något vemodigt i blicken.

Många frågor fick tveksamma svar. Det är svårt att i efterhand veta vad som faktiskt hände. Den viktigaste frågan om varför Kristina egentligen adopterades bort vägrade min mamma att svara på. Att ­anledningen skulle vara min pappas krav på det kan enligt en släkting stämma.

Allt som hade hänt före, ­under och ­efter graviditeten ville mamma helst inte prata om. Hon var aldrig bra på att bearbeta händelser i livet. För att försöka glömma stoppade hon undan allting i sitt innersta och mörkaste skrymsle. Tyvärr ledde det till att hon blev en ensam och bitter ­person. Hon förmådde ledsamt nog aldrig visa glädje över att åter ha fått träffa sin äldsta dotter Kristina – min syster.

Ingrid