Anneli: Min styvdotter var nära att förstöra våra liv

När jag träffade Bo var jag 40 år och hade inte fått några barn. Jag hade aldrig träffat den rätte. Bo närmade sig 50 år och jag blev väldigt attraherad av hans trygga manlighet. Han var pålitlig och rak på sak.

Efter min förra sambo var det en befrielse.

Per hade haft ett stort bekräftelsebehov och när han inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet flörtade han med andra kvinnor för att göra mig svartsjuk. När jag slutligen genomskådade hans beteende falnade mina känslor snabbt.

Bo hade en tonårsdotter. Hon var 16 år och inte alls vad jag förväntat mig. Hon var kraftigt sminkad, klädd i svart och såg på mig med öppet förakt. Hon letade fel på allt jag sa och gjorde.

– Felicia har haft det lite tufft. När vi skildes hamnade hon i kläm. Hon var känslig och jag tror att hon tog mer stryk av den perioden än vi förstod just då, förklarade Bo.

Läs även: Min nya pojkvän visade sig vara en riktig mansgris

Skilsmässan påverkade dottern

Jag visste att skilsmässan hade utlösts av att Bos hust­ru haft en affär. Nu berättade han att den andre mannen hade flyttat in nästan direkt efter att han själv flyttat ut.

– Jag kunde inte se Louise utan att bli förbannad. Inget barn kan må bra av att se sina föräldrar behandla varandra som vi gjorde.

Det var uppenbart att Bo fortfarande kämpade med dåligt samvete över vad den perioden hade exponerat Felicia för. Två år senare hade även hennes styvpappa försvunnit ur bilden och när hon nådde tonåren hade hon förändrats. Från att ha varit en mild, bokälskande flicka hade hon blivit en trotsig rebell med hårt sminkad yta mot om­världen.

Jag kände medlidande och försökte ha överseende med hennes nästan hatiska sätt gentemot mig men samtidigt måste jag dra en gräns någonstans. När några månader hade passerat och ingenting hade blivit bättre, sa jag ifrån.

– Jag förstår om du tyckte att det var enklare när det bara var du och pappa. Och du måste inte gilla mig. Men jag vill be dig att åtminstone försöka respektera att din pappa vill ha mig i sitt liv. Kanske kan det här bli något som är bra för oss alla, sa jag lugnt.

Hennes ögon glödde ilsket och hon fnös men hon sa inget.

Läs även: Som liten var jag mobbad av hela min familj

Gjorde mer och mer uppror

Bo och jag hade varit tillsammans i ett år när jag behövde hitta en ny bostad. Jag hade hyrt i andra hand och mitt kontrakt skulle snart gå ut. Vi kom överens om att det var dags för oss att leva ihop. Felicia bodde varannan vecka hos Bo men efter att jag hade flyttat in började hon demonstrativt tillbringa mer tid hos sin mamma. Bo pratade med henne men det hjälpte inte. Jag hoppades att den där fasen snart skulle gå över och att vi med tiden skulle kunna bli vänner.

Men de följande åren gav mig inget hopp om den saken. Det blev istället en vana att Felicia ställde till med problem. Hon misskötte skolan och kom inte hem när hon skulle på kvällarna. Vi försökte skaffa hjälp till henne men det fungerade inte. Hon vägrade träffa en terapeut och skolans insatser gjorde inte heller någon skillnad.

När hon var 17 år träffade hon en kriminell kille som dömdes för stöld och misshandel under deras tid tillsammans. När han äntligen försvann ur Felicias liv drog vi en suck av lättnad men den känslan varade inte länge. Hon började umgås med ungdomar som använde droger och en av dem blev hennes nye pojkvän. Vid det här laget var hon 18 år och hade flyttat hemifrån. Hon tog studenten och avgångsbetygen hamnade långt under hennes kapacitet. Det kändes onödigt men inget vi försökte med tycktes göra någon nytta.

Hon fick olika ströjobb men miste allihop förr eller senare på grund av att hon misskötte sig. Antingen försov hon sig eller gjorde sig osams med chefen.

En dag upptäckte jag att flera smycken som jag fått av Bo var borta. När vi såg efter saknades också några dyrare keramikföremål och en snusdosa av silver som Bo ärvt efter en farbror. Vi konfronterade Felicia som skrek att vi inte hade några bevis innan hon försvann iväg och smällde igen dörren efter sig.

– Jag vet att det där är min dotter och att jag borde älska henne oavsett men hon gör det förbannat svårt!

Läs även: Vi adopterade barnbarnen när vår dotter dog

Ett nytt syskon förändrade allt

Jag led med Bo samtidigt som jag var evinnerligt trött på alla dessa problem som hon orsakade. Jag var sårad och besviken. Ett av smyckena som hon tagit var det första han gett mig och ett annat var hans första julgåva. Jag undrade om hon hade valt just dem med flit. Om hon njutit av att få såra mig.

Det allra värsta var att hennes beteende slet på mina känslor för Bo. Jag älskade honom men livet hade inte blivit som jag trott. Jag hade träffat någon att älska men jag hade fortfarande inte fått några egna barn och det berodde till stor del på situationen med Felicia. De första åren hade vi varit fokuserade på att få det att fungera med henne och sedan hade jag blivit osäker på om relationen med Bo verkligen skulle kunna överleva alla problem. Om Felicia aldrig accepterade mig, kunde han leva med det? Kunde jag? Nu var jag 45 och insåg att det inte skulle bli några barn för min del. Och då, när jag hade accepterat att jag skulle förbli barnlös hände det – jag blev gravid.

Graviditeten ställde allt på sin spets. Djupt inom mig väcktes en ny kraft och jag var plötsligt helt säker på att jag ville dela livet med Bo – min tvekan var som bortblåst.

Han blev först ganska chockad över graviditetsbeskedet men sedan reagerade han som jag. Vi var överlyckliga. Jag hade ett avgörande samtal med Felicia. Jag sa rakt upp och ner vad jag tyckte och kände. Att jag skulle bli mamma och att hennes pappa skulle bli far igen och att det var upp till henne själv att välja hur hon ville att framtiden skulle se ut.

Läs även: Mamma valde flaskan före mig och sina barnbarn

Hon kunde se sitt blivande syskon som något att glädjas över eller så kunde hon hålla fast vid sin ilska och vrede. Allt det som inte förde med sig något positivt in i hennes liv.

– Det här syskonet som du får kommer att se upp till dig och vilja göra det du gör. Det är du som bestämmer vilken sorts förebild du vill vara.

Jag vågade inte hoppas att det skulle göra någon skillnad men vår lilla dotter blev det som till slut förde hela vår familj samman.

Idag är Ida tre år och Felicia har blivit en underbar storasyster. Hon har fått ordning på sitt liv, studerar och är tillsammans med en skötsam kille. Jag kan numera ärligt säga att jag har två barn i mitt liv som jag verkligen älskar. Jag är oändligt lättad och tacksam över att vi tog oss hit.

Anneli