Liselotte: Mina svärföräldrar var nära att kosta oss vårt äktenskap

Jag var 40 år när jag träffade Erik. Vi gifte oss och var väldigt lyckliga tillsammans men efter bara fyra år krisade äktenskapet. Och det berodde på mina ansvarslösa svärföräldrar.

Erik och jag hade var sitt äktenskap bakom oss. Jag hade två vuxna söner och Erik hade en dotter som bodde i Danmark. Vi lekte med tanken på ett gemensamt barn men bestämde oss för att vänta lite. Snart dök det upp något annat som krävde både energi och pengar.

Redan första gången jag träffade mina svärföräldrar började varningslamporna blinka. Främst berodde det på Arne, min svärfar. Han var en riktig skrävlare som verkade tycka att han var smartare än alla andra. Han och Ingrid, min svärmor, hade startat en butik tillsammans för många år ­sedan men han brydde sig inte längre om att åka dit utan lät Ingrid driva den på egen hand. Han själv satt hemma vid datorn och handlade med aktier. Detta för att han hade näsa för affärer, som han själv sa.

LÄS ÄVEN: På semestern insåg jag hur snål min pojkvän var

Mina svärföräldrar ville låna pengar

Erik och jag hade varit gifta i två månader när ­Ingrid ringde och berättade att de inte hade pengar till avbetalningen på en av bilarna. Kunde vi låna dem några tusenlappar?

– Det är mina föräldrar. Det är klart att vi måste hjälpa dem, sa Erik.

Det där skulle jag få höra många gånger under åren som följde.

Den helgen var vi hemma hos dem på middag men inte med ett ord nämndes det där lånet. Jag antar att Arne var alldeles för stolt för det. Ett enkelt tack för pengarna som Erik fört över var inte att tänka på. Istället pratade han på om sina affärer och den goda ­utdelning som han förväntade sig.

Det dröjde bara några månader innan det var dags för nästa lån. Då var det hyran de inte kunde betala. Vi hade ännu inte fått tillbaka en krona av det första lånet men det fick inte Erik att tveka.

– Det är klart att vi hjälper till, sa han.

LÄS ÄVEN: Våra kompisar utnyttjade oss för pengar

Skyldiga 90 000 kronor

Det där blev ett mönster och det var alltid samma visa. Ingrid ringde till Erik och bad om hjälp. Det gällde främst pengar till räkningar men även sådant som en semesterresa som behövde betalas. Efter det första året var de skyldiga oss mer än 20 000 kr. Fyra år senare hade den summan passerat 90 000. Inte en enda gång nämnde Arne detta när vi träffades. Inte heller hade de gjort minsta antydan till att betala tillbaka. De betedde sig som om vi vore föräldrarna och de två ansvarslösa tonåringar. Jag förstod att detta hade börjat redan innan vi träffades även om Erik inte erkände det.

Vi började gräla om hans föräldrars beteende. Vi slutade prata om ett gemensamt barn. Vi slutade göra upp några framtidsplaner överhuvudtaget. Det handlade mest om att hantera alla gräl.

– Men du kan åtminstone svara på om du tror att de någonsin kommer att betala tillbaka?

Han blev stött och försökte instinktivt ta dem i försvar. Jag tror att han egent­ligen skämdes.

LÄS ÄVEN: Mamma valde flaskan före mig och sina barnbarn

Vårt barn förändrade allt

Men så hände något som förändrade situationen. Jag blev gravid. Vi var överlyckliga och det här gav mig beslutsamheten att sätta ner foten. Erik fick mod att äntligen stå emot. Vi berättade nyheten för mina svärföräldrar samtidigt som vi gav dem en lista över hur mycket de var skyldiga oss.

– Vi har en växande familj att tänka på nu. Så vi behöver komma överens om en av­betalningsplan, sa jag.

Arne blev röd i ansiktet men det här ledde faktiskt till förändring. Vår dotter har just fyllt ett år och hon har mildrat effekten av den pinsamma pengahistorien. Svärföräldrarna har betalat av en tredjedel av skulden. Arne har också dragit ner på sina affärer och börjat tillbringa tid i butiken. Idag har Erik och jag det bättre än någonsin.

Liselotte