Bosse: Jag försonades med min vän – men mamma förlät jag aldrig

Redan vid sju års ålder började jag spela fotboll men det var först runt elvaårsåldern som jag verkligen började tycka att det var kul med fotboll. Tidigare spelade jag mest för att mina kompisar spelade. Min bäste kompis Svenne spelade också fotboll under alla de år som jag höll på. Vi hängde ihop i vått och torrt i skolan, på fritiden och på träningarna. Där Svenne var, där var jag.

Det gällde ända tills den där ödesdigra dagen då jag var 18 år och fick reda på den hemska sanningen om varför min mamma var engagerad i fotbollen. Det tog lång tid innan jag kunde umgås med Svenne igen. Ja, det är först det sista året som vi har blivit vänner igen. Tänk att det skulle ta 40 år att få upp kontakten igen.

Båda mina föräldrar följde ofta med på matcher och cuper. Pappa hade själv spelat fotboll när han var ung. Och inte såg jag något konstigt i att mamma var med, för det var flera andra mammor också. Jag tänkte mest på att hon var social och tyckte om att vara ute bland folk. Hon pratade alltid med alla och för säkerhets skull gärna högt för sig själv också.

Läs även: Min biologiska mamma ville inte träffa mig

Mamma frågade ofta om tränaren

Mamma körde mig ofta till fotbollsträningarna när jag var liten och inte kunde ta mig dit själv. Hon var väldigt engagerad och alltid var det något hon skulle fråga tränaren om efter träningen. Antingen något om mig eller om information av något slag. Typiskt mamma, tänkte jag. Hon är alltid orolig att någon information ska gå oss förbi.

Men ibland körde pappa till träningen. När pappa kom hem hade hon alltid tusen frågor om vilken tränare det var och vad vi gjort under träningen. Pappa svarade så gott han kunde men han mindes inte namnen på tränarna vilket mamma så klart gjorde. De viktigaste frågorna var alltid: Var Lennart där idag? Sa han något speciellt? Lennart var alltså en av tränarna.

Lennart var pappa till Svenne. Han var en bra tränare och på plan kunde man inte ana att det var Svennes pappa för det var ingen favorisering överhuvudtaget av Svenne. Han fick precis lika mycket uppmärksamhet som alla andra killar i laget.

Läs även: 40-årskrisen tog nästan livet av min man

Mamma följde med på alla cuper

När jag var elva år fick jag åka på min första cup. Det var över en helg. Jättespännande tyckte jag. Det var bra om några föräldrar ville vara med, sa tränarna, och självklart ställde mamma upp. Henne kan man lita på, tänkte jag då. Glada i hågen hoppade vi in i bilen. Det var jag och Svenne och två grabbar till i bilen. Mamma körde glatt iväg. Det blev en härlig helg och vi kom trea i cupen. Denna cup kom att följas av många fler cuper och mamma var alltid med.

Jag var 18 år den sommaren då jag var med på min sista cup och då glädjen över fotbollen försvann. För det första var det inte kul att vara 18 år och ha med mamma på en cup. Svenne hade förstås sin pappa med också men det var ju för att han var tränaren. Det var inget konstigt med det. Föräldrar fick följa med om de ville, det hade Lennart berättat, men det var bara min mamma som var med.

Jag var arg och irriterad på henne när vi åkte iväg men jag försökte att inte bry mig. Jag var med Svenne och de andra kompisarna. Vi spelade våra matcher och lirade med bollen under dagen. På kvällen var vi på disco i stan. Vi hade väldigt kul men stack tillbaka till våra campingstugor strax efter tolv på kvällen. Det var trots allt match dagen efter och vi ville vinna cupen. Det var därför vi var där.

När vi kom tillbaka hörde vi ljud inifrån en av campingstugorna. Det var från stugan där Lennart bodde. Försiktigt tittade vi in genom fönstret och det jag fick se fick både mig och Svenne att skämmas ögonen ur oss.

Läs även: Min dotter vill inte veta av mig längre

Jag upptäckte sanningen

Min mamma och hans pappa hade ett intimt möte där inne! Vi drog oss diskret undan båda två, chockade av det vi sett. Visst hade jag sett att mamma var lite extra fin när vi var på cup och att hon var lite rosig om kinderna, men aldrig hade jag trott detta. Svennes familj såg ut som den mest lyckliga familjen i världen och jag tyckte att vi också var en lycklig familj.

När jag lugnat ner mig knackade jag bryskt på dörren och sa att jag sett vad de gjort och bad dem öppna dörren.

Först blev det alldeles tyst, precis som om de försökte ­låtsas att jag inte var där. Men efter flera dryga minuter öppnade de dörren och släppte skamset in mig. Var Svenne var vet jag inte. Jag skällde ut dem och sedan sprang jag ­gråtande därifrån. Där och då insåg jag varför mamma var så engagerad i fotbollen. Hur länge hon gått bakom ryggen på sin familj vet jag inte. Men där och då dog mitt intresse för fotbollen. Min vänskap med Svenne dog också.

Mina föräldrar skilde sig och mamma flyttade ihop med Lennart. Jag har aldrig träffat mamma efter det. Jag förlät henne aldrig och nu finns hon inte mer. Hon gick bort för snart ett år sedan.

Jag har aldrig spelat fotboll sedan den dagen och jag har vägrat låta min son spela fotboll. Svenne såg jag lite då och då i samhället men varje gång vek vi båda undan med blicken. Ingen ville se den andra. Båda skämdes för sina föräldrar.

Läs även: Min man insisterade på ett femte barn – sen lämnade han oss för en ny familj

Försonades efter 40 år

Men nu, för ett par månader sedan, tog jag tag i saken och ringde upp Svenne. Först la han på luren i örat på mig men tio minuter senare ringde han upp mig och undrade vad jag ville. Jag sa att jag ville bli vän med honom igen. Vi hade alltid haft så roligt när vi var unga. Varför ska vi vara osams bara för det våra föräldrar gjorde mot oss? Efter en lång stund, som kändes som flera timmar, sa Svenne:

– Okej, ja visst kan vi bli vänner igen!

Men tänk att det skulle ta 40 år innan jag vågade lyfta luren och bli vän med min bästa kompis igen. Nu kan vi skratta åt saken och vi har kul tillsammans våra familjer. Och så här i efterhand känner jag att jag borde ha förlåtit mamma. Hon var bara en människa och människor kan göra misstag. Hon blev kär i Lennart och kanske var det meningen att det skulle bli så. Jag ångrar nu att jag aldrig förlät henne när hon levde. Nu är det för sent.

Bosse