Här kan du prova på fäbodlivet – upplev skogens stillhet i svunnen miljö

Det doftar nybakat bröd när vi kliver in i matsalen på familjen Wålstedts gård några kilometer söder om Dala-Floda.

I den öppna spisen brinner en brasa och i köksdelen naggar Meta Wålstedt nästa omgång mjukkakor som ska in i ugnen.

Under högsommaren har gården öppet för frukost varje dag, men nu får vi njuta av det nybakade brödet utan några andra gäster. Vi är här för att uppleva vandringspaketet Fäboro, som alltid börjar med en bondfrukost.

Till kaffet kommer Meta och hennes dotter Linnea och gör oss sällskap. Linnea är fjärde generationen Wålstedt här vid Västerdalälvens strand.

– Det var 1918 som Lennart och Mary Wålstedt flyttade hit – man kan kalla dem dåtidens gröna vågen. Han var från Dala-Järna, men hon kom från Stockholm, var av fin familj och fick utbilda sig på Konstfack. De träffades på Dalaföreningen i Stockholm och bestämde sig för att flytta upp hit, berättar Meta.

Mary var textilkonstnär och Lennart ingenjör, men de delade ett intresse för fåravel och snart började de arbeta med att bevara de gamla svenska lantraserna. De skaffade får och byggde upp jordbruket och ett spinneri på marken de köpt.

Såväl jordbruket som spinneriet ägs fortfarande av släkten Wålstedt. Meta och hennes man Trygve, som är barnbarn till Lennart och Mary, tog över gården 1980. Redan från början odlade de ekologiskt, även om det dröjde till 1985 innan Krav kom igång och de kunde få en officiell stämpel på sina grödor.

– På den tiden var det få som hade erfarenhet av ekologisk odling, så vi har slitit och fått göra alla misstagen. Med Trygves envishet har det gått ändå, säger Meta och skrattar.

Idag är det deras son Per som driver jordbruket, men hon och Trygve arbetar fortfarande på gården med bland annat odling, gårdsbutiken, servering och bakkurser.

Vandring med övernattning i fäbodstuga

När frukosten är uppäten får vi en rundtur på gården.

I rummet intill matsalen finns en stor gårdsbutik där det går att köpa gårdens stora sortiment av grönsaker och rotfrukter, färska ägg och diverse ekologiska produkter som de tar in från andra producenter.

På en åker ett stenkast bort växer tulpaner i långa rader och intill den håller fåren och lammen till. Under högsommaren är det full aktivitet här. Då erbjuds bondfrukost varje dag, men också självplock av snittblommor, ridning för barn och möjlighet att träffa gårdens djur.

Men planen för vår dag är alltså Fäboro, ett dygn som innefattar vandring upp till det intilliggande Vålberget och övernattning i gårdens fäbodstuga. Sedan 2014 har möjligheten att bo en natt i den speciella miljön funnits, men det krävdes en hel del jobb för att göra det möjligt.

– När vi började fundera på stugan på Vålberget hade vi säkert inte varit där på fem år. Vi har så mycket här hemma och vill man vara ledig åker man helst någon annanstans. Så uppe i fäbodstugan hade det börjat regna in och det såg ganska bedrövligt ut. Men eftersom vi hade en plan lagade vi taket och rustade upp stugan. I grunden är det ett väldigt fint ställe, säger Meta.

Linnea fyller i:

– Vi har försökt att inte lämna så mycket åt slumpen. Allt som är i stugan måste passa in i miljön och så är all mat förberedd. Det man måste göra själv är att tillreda maten, koka potatisen och steka köttbullarna över öppen eld. Det gör man inte så ofta hemma. Många gäster uppskattar det lilla, de små detaljerna.

I fäboden fick kvinnorna frihet

När rundturen är avklarad får vi en karta och en korg med kaffe, bullar och nybakat bröd och beger oss iväg mot Vålberget. Vandringen börjar längs Västerdalälven. Solen skiner över åkrarna och sånglärkorna gör oss sällskap en bit på vägen. Snart bär vägen in i skogen och uppför berget.

Efter ett par kilometer tar vi paus i en glänta och njuter av fågelsången i den nyutslagna skogen. Troligen var vandringen till fäboden annorlunda för de unga kvinnor som förr i tiden tog sig hit ungefär vid den här tiden på året. På försommaren vallade de gårdens djur upp till fäbodarna och blev kvar under hela sommaren. På så sätt kunde markerna nere vid byn användas till
odling.

Fäbodbruket var vanligt i Dalarna från 1500-talet och fram till andra världskriget. Många är de kvinnor som vallat djur i de här trakterna. Samtidigt som livet i fäboden ofta var slitsamt fanns det kanske en viss känsla av frihet. Uppe i fäboden fick kvinnorna vara för sig själva, utan män som styrde över dem. Genom åren växte det fram en unik kultur i fäbodarna som innefattar vallmusik, mathantverk, muntligt berättande och byggnadstraditioner.

Vi fortsätter vår vandring längs den markerade leden. Väl uppe på Vålberget dyker snart några gamla fäbodstugor upp längs vägen. Under flera hundra år var fäbodarna här i bruk. De äldsta bevarade stugorna är från 1600-talet och fäboddriften bedrevs ända fram till 1975.

Fortfarande är naturen här påverkad av att mular betat markerna under lång tid. På de öppna markerna och i de gamla träden finns det gott om blommor och insekter.

En del av berget är numera naturreservat för att bevara den artrika miljön.

Tystand och stillhet i skogen

Familjen Wålstedts stuga ligger lite avsides, så vi fortsätter längs vandringsleden en bit till genom skogen. Efter ytterligare några hundra meter skymtar vi stugan mellan träden. Vi viker av från stigen och kommer snart in i skogsgläntan, där stugan ligger intill två lönnar.

Det känns nästan som att vi färdats i en tidsmaskin på väg uppför berget. Här saknas el, rinnande vatten och andra moderniteter som hör vardagslivet till. Istället får man tystnaden och stillheten i en skog långt bort från större vägar och städer.

Även inne i stugan känns det som att tiden stått still.

En platsbyggd våningssäng, ett matbord med tre stolar, några mjölkpallar och ett rödmålat skåp utgör inredningen, utöver den öppna spisen. I skåpet finns det torrvaror och färska ägg och på bordet äpplen och choklad. Resten av maten finns i jordkällaren utanför huset.

Vi plockar fram ost, sill, smör och bröd och avnjuter lunchen på farstubron till ljudet av koltrastar och bofinkar som håller konsert.

På eftermiddagen tar vi en promenad uppe på berget.

De flesta av de gamla fäbodstugorna används numera som fritidshus. Så småningom leder stigen oss till bergets topp, där utsikten över det omkringliggande landskapet är milsvid. Försommarskogen som breder ut sig sprakar i olika gröna nyanser. Tillbaka vid fäbodstugan börjar regnet falla. Vi tänder i den öppna spisen och tar en sväng till jordkällaren.

Potatis kokad över elden, grillad korv och crème fraiche blir till en enkel men mättande middag. Kvällen tillbringas på bron, där vi konstaterar att vi verkligen saktat in under timmarna här uppe. Lugnet på berget sprider sig i kroppen.

Rikt kulturarv

När det är dags att sova kryper vi ner i sängar bäddade med linnelakan. Troligen är de betydligt bekvämare än de sängplatser som nyttjades förr i tiden i fäboden. Vi somnar snart till ljudet av brasan, som slocknar i den öppna spisen.

När morgonen gryr tänder vi elden igen och kokar kaffe och ägg över lågorna. Efter frukosten packar vi ihop våra saker och börjar vandringen mot gården och civilisationen igen.

För vallpigorna inföll vandringen ner från fäboden oftast framåt höstkanten, ibland till och med senare än så. Då återvände de med alla djur och det smör, den ost och det messmör som tillverkats under vistelsen i fäboden.

Vi har ju bara tillbringat en natt uppe på berget, dessutom under bekväma former, men ändå känns det som att vi fått lite mer kunskap och förståelse för det rika kulturarv som
fäbodväsendet utgör.