Marit: Varför vill inte mamma prata om min döde bror?

Jag förlorade min bror för två månader sedan. Han var alkoholist och hade diabetes. När min mamma var mycket ung, bara 22 år gammal, och hade tre små barn ensam, var hon tvungen att lämna ön vi kommer ifrån eftersom det var så illa ansett i vår miljö att vara ensamstående mamma. Mina syskon och jag bodde hos våra morföräldrar.

Läs även: Vågar jag släppa in min mamma i mitt liv igen?

Vi träffade regelbundet vår mamma och hennes nye man och de barn de senare fick tillsammans, men det var hos våra morföräldrar som vi växte upp, något som alltid har stört min mamma. Min bror och jag tillbringade mycket tid tillsammans som barn. Sedan flyttade jag till Stockholm, medan han stannade kvar i vårt kvarter. Med åren blev han mer och mer beroende av alkohol, men han var fortfarande en mild och varm person som jag höll nära kontakt med.

Min mamma var – och är – förkrossad över hans död, men hon ville inte se honom när han var död och hon försökte övertala mig att inte heller se honom. Det gjorde jag dock och efter många diskussioner fick jag lov att säga adjö till honom. Hon ville också att begravningen skulle ske i tysthet och jag fick kämpa för att min brors många vänner skulle få närvara. Jag kämpar fortfarande med det faktum att min brors död verkar vara något som måste gömmas undan, för inte ens nu går det att prata om honom. Det är nästan som om han aldrig ens har existerat.

Läs även: Jag tror min dotter skäms för hur jag lever

Som ett resultat av allt det här kan jag inte träffa min familj just nu eftersom jag känner mig ensam med min sorg och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag har övervägt att träffa en psykolog, men det är tyvärr väldigt dyrt. Har du något råd till mig?

Marit

Vibeke Dorph svarar: Sorg måste få ta tid

Sorg upplevs på olika sätt och människor i sorg beter sig också olika. Du har ett sunt behov av att prata om din sorg, men det är annorlunda för din mamma. I hennes fall kan jag inte låta bli att tänka att hon – på grund av de svåra händelser hon gick igenom när hon var tvungen att lämna dig och dina två syskon – har lärt sig att lägga ett lock på sin smärta eftersom den har varit outhärdlig.

Läs även: Min vuxne son har vänt mig ryggen

Nu handlar det här inte om din mamma, men det är viktigt att ta med det, eftersom jag tror att din mammas ovilja att prata om din bror inte beror på känslokyla, utan på att hon inte kan. Det är också så att sorg tenderar att riva upp gamla trauman, om det finns några.

I ditt fall tänker jag på det trauma du och dina syskon upplevde när ni övergavs av er mamma som små barn. Idag kan du förmodligen se många rimliga skäl till varför det var så, men det kunde du inte då, som litet barn.

Kanske sköljer en gnutta av den rädsla och hjälplöshet som du kände då över dig nu när du har förlorat den bror som var din närmaste allierade då? Och jag undrar om du inte känner lite ilska å både hans och dina vägnar för att hans död förbigås med tystnad – och ni två hamnar på sidospår igen.

Läs även: Min svärmors alkoholproblem förstör mitt äktenskap

Sorg tar tid och det måste den göra. Du låter som en ganska normal och mycket frisk sörjande person – men om sorgen inte lättar med tiden, gå till en psykolog. Inom öppenvården finns det ett högkostnadsskydd, vilket gör att det inte behöver bli så dyrt. Men börja med att ge dig själv tillåtelse att sörja, för det är inget märkligt med det utan är bara ett tecken på att du är en hel människa som har förlorat någon nära dig.

Vibeke