Fredagen den 12 januari 1979 kallades klinikchef Britta Törnblom till avdelning 26 på Östra sjukhuset i Malmö. En 93-årig kvinnlig patient, Elsa Jönsson, klagade högljutt över att någon gett henne gift att dricka. Hon skrek att tungan var alldeles uppfrätt och hon hade tydliga frätskador i mungiporna. Alla i rummet kunde dessutom känna en skarp doft av rengöringsmedel, och när de fick lukta på kvinnans andedräkt var de överens om att det rörde sig om Gevisol, ett starkt frätande medel som användes för rengöring och desinficering av sängar och rullstolar.
Törnblom insåg med fasa hur avdelningens alla liknande dödsfall gått till. Hon beordrade all personal att stanna på avdelningen och kontaktade omgående sjukhusledningen.
Läs även: 5 svenska seriemördare som satte skräck i landet
Morden på Malmö Östra sjukhus
När polisen anlände visade det sig snart att 27 åldringar dött de senaste månaderna, de flesta i en obehaglig kvävningsdöd. Många av dem hade haft röda strimmor i huden nedåt hakan och halsen, och polisen fick veta att misstankarna mot en 18-årig beredskapsarbetare, Anders, stärkts under eftermiddagen. Även i två andra liknande sjukdomsfall var det han som slagit larm.
Läs även: Arvid gick för att plocka lingon – hittades död i skogen
Klockan 18 hämtades Anders till förhör. Han hade varit tillfälligt anställd i ett par månader och från första stund uppträtt avvikande. Han klarade inte av arbetsuppgifterna, hade stora sociala svårigheter och gick mest för sig själv. Den pressade personalen kunde inte lita på honom och var till slut nöjd om han helt enkelt höll sig undan.
18-åring misstänktes för sjukhusmorden i Malmö
Anders nekade först till att ha något med dödsfallen att göra. För att skapa förtroende lät polisen honom berätta om sin uppväxt, skolgång och tidigare anställningar och efter hand försvann nervositeten. Han sa då att han tyckte mycket synd om patienterna och att han liksom den övriga personalen omedelbart känt igen Gevisoldoften.
När han pressades på vad som hänt sa han att han sett en annan patient inne på rummet just innan Elsa blev dålig. Förhörsledarna nickade försiktigt utan att ifrågasätta. När de senare återkom till händelsen fick Anders allt svårare att hålla isär begreppen och till slut var det uppenbart att han ljög.
ANNONS
Mördade med rengöringsmedel
Efter två timmar kom erkännandet. Anders sa att han under ett par månader gett desinfektionsmedlen Gevisol och Ivisol till ett stort antal patienter på avdelningen. Han förstod att han gjort fel men menade att han bara ville förkorta deras lidande. Detaljrikedomen i berättelserna var mycket stor och de levererades utan tecken på medlidande eller med andra känsloyttringar.
Han erkände 17 fall av förgiftning där inte alla hade avlidit.
Läs även: Polisen sadlade om – blev yrkesmördare: ”75 kronor för kvinnor”
För poliserna var berättelsen svår att ta in. När de gått igenom allting ett par gånger fick de ytterligare ett bevis för att mannen framför dem inte var som andra. Anders frågade då om han, nu när allt var utrett, fick åka hem till sina föräldrar igen och undrade vilken buss han skulle ta.
Saknade vänner i sin egen ålder
Parallellt med undersökningen på avdelningen kartlade polisen Anders bakgrund. Han var född 1960 utanför äktenskapet och adopterades bort vid bara ett par veckors ålder. Hemmet var kärleksfullt om än väldigt överbeskyddande, jämnåriga kamrater saknades nästan helt och han umgicks istället med föräldrarna och deras bekanta.
En placering i specialklass avstyrdes av föräldrarna vilket fick Anders att under hela sin skoltid känna sig utanför och underlägsen.
Läs även: Danska Dagmar mördades i Helsingborg – utredarna famlade i blindo
Hemmiljön bidrog till att forma en avskärmad pojke utan egna erfarenheter av att hantera enkla vardagsbestyr och sociala situationer. Han besökte regelbundet sin mormor som bodde på ett ålderdomshem i Malmö. Där var han uppskattad och brukade prata med de boende. Särskilt fäste han sig vid att de som led av olika krämpor ibland sa att det skulle vara skönt att få dö.
Anders lämpade sig inte för arbete inom vården
Efter en ettårig hemteknisk linje sökte Anders tjänster som vårdbiträde. Alla vitsord sa samma sak: att han var olämplig för arbetet, initiativlös och hade stora kontaktsvårigheter. Under våren 1978 arbetade han ändå vid Värnhems sjukhus och när han fick veta att han inte kunde fortsätta tog han illa vid sig.
Trots omdömena fick han genom Arbetsförmedlingen i september 1978 tjänst som AMS-arbetare på långvårdsklinikens avdelning 26 vid Malmö Östra sjukhus. Något vårdande arbete var det inte tal om – hans uppgifter skulle vara att sysselsätta patienterna med läsning, spel och promenader.
Fick jobb på Malmö Östra sjukhus
Mönstret gick igen. På avdelning 26 uppfattades han som mycket udda och hade svårt att klara även enkla sysslor. Ganska snart utförde han dock samma uppgifter som den övriga personalen, tvärtemot bestämmelser och sunt förnuft.
Dålig kommunikation och underbemanning bland läkarna gjorde att ingen tog ansvar för den udda beredskapsarbetaren. Om han matade en patient och det var dags för honom själv att ta lunch avbröt han tvärt och hällde ut maten.
Läs även: Bröderna Menendez: Varför mördade Lyle och Erik sina föräldrar – egentligen?
Dessutom märkte personalen att han ljög och fabulerade, bland annat om en påstådd flickvän och våldsam tvillingbror. Han var ett bekymmer och störningsmoment som ingen riktigt orkade bry sig om.
Tvingade patienterna att dricka gift
Bara tre veckor in på sin anställning begick Anders det första mordet.
På rum 1 låg 66-årige Karl Erik Stenberg, nästan blind och ofta förvirrad. Anders tyckte synd om honom. Han hämtade en flaska Ivisol, hällde upp en skvätt i en pipmugg och fyllde på med vatten.
I dagrummet lät han Stenberg dricka av blandningen. Han sa att det var starkt men Anders försäkrade att det bara var medicin. Senare samma dag fick Stenberg mer Ivisol.
Under natten fick han svåra andningsbesvär och kramper, och när Anders på morgonen hjälpte honom in på toaletten fick han en ny dos. Efter frukosten hade Stenberg svårt att tala. I mungiporna syntes frätmärken och flera i personalen var förvånade över att han plötsligt blivit dålig.
När Anders i ett obevakat ögonblick gav honom ännu mer Ivisol spottade Stenberg ut det. Kort därefter avled han i svåra plågor och akut andnöd.
Mördaren fick beröm
Det första dödsfallet stod som mall för alla kommande. Patienter fick andningsbesvär och allmäntillståndet försämrades snabbt.
När sköterskorna så småningom tog upp de märkliga fallen med läkarna, som sinsemellan bråkade, fick de inget gehör.
Anders hade fortsatt fria tyglar och på morgnarna gick han genom avdelningen och bestämde vilka som stod på tur. Varje gång han slog larm om att någon hastigt insjuknat fick han beröm och uppmärksamhet.
Dödsfallen följde med Anders
Den 16 november bytte Anders från den gula till den gröna korridoren. Dödsfallen flyttade med honom utan att någon reagerade. Personalen blev ändå alltmer misstänksam – alla verkade ju dö på samma sätt med samma symtom.
Läkarna lade locket på och lugnade, en av dem talade om hysteri och obduktionsrapporterna visade på naturliga dödsorsaker, mycket beroende på bristfälliga journalanteckningar.
Under tre månader dog ett tjugotal patienter på liknande sätt. Det fanns uppenbara ledtrådar men oförmågan att förstå var kompakt.
Läs även: 9 av världens värsta kvinnliga seriemördare
Sjukhusmorden: Malmö Östra sjukhus
Flera patienter hade klagat över att de fått något starkt att dricka, halvfulla muggar Gevisol hade hittats på flera rum och ett par patienter pekade till och med ut Anders.
Då det handlade om senildementa åldringar togs vittnesmålen emellertid inte på allvar. Flera av dödskamperna skedde med oerhörda plågor: de fick svårt att tala, skakade i hela kroppen, krampade, kämpade för att få luft och dog till slut panikslagna. I flera fall vittnade personalen om att Anders hade stått som en nollställd åskådare en bit bak i rummet.
I januari 1979 riktades ändå allt fler misstankar mot Anders. Vid ett tillfälle blev han påkommen med en flaska Gevisol i fickan, och ett par patienter som överlevt reagerade instinktivt och blev rädda när han kom in i rummet. Men ingenting hände.
Sveriges värsta seriemördare åkte fast
Den 11 januari gav han 84-åriga Anna Greta Andersson Gevisol. Hon fick bara i sig någon klunk innan hon protesterade. Hon berättade för en sjuksköterska vad som hänt och Anders blev inkallad till avdelningsföreståndaren. Han nekade till allt. Samma dag gav han Gevisol till ytterligare två patienter.
Morgonen därefter, den 12 januari, såg han att en av kvinnorna som fått Gevisol dagen innan, Elsa Jönsson, fortfarande levde. När hon nu fick en ny klunk skrek hon högt och Anders sprang ut i korridoren för att kalla på hjälp. Flera i personalen rusade in och kände direkt doften av Gevisol.
Den här gången kom han inte undan.
Läs även: 60 år sedan skolmassakern i Köln: Skolbarn dödades med eldkastare
Dömdes till sluten psykiatrisk vård
Anders åtalades för mord i 16 fall och försök till mord i 11 fall.
För övriga 15 dödsfall saknades antingen vittnesmål eller stöd i journalanteckningar och obduktionsprotokoll. Under huvudförhandlingen i Malmö tingsrätt hördes 32 vittnen.
Domen blev sluten psykiatrisk vård som pågick i mer än 15 år. Rätten menade att den bristfälliga kontrollen möjliggjort Anders allvarliga brott men att läget på avdelningen varit så exceptionellt att något liknande sannolikt aldrig kunde inträffa igen.
Inte mindre än 27 patienter hann dö innan allting uppdagades.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
