Walter Seifert, född 1921, ett par år efter Första världskrigets slut, växte upp i Bickendorf-distriktet i Köln tillsammans med sin pappa, som var glasslipare, och sin bror. Efter avslutad skolgång blev Walter lärling vid en maskinfabrik. Han avancerade till fullärd metallarbetare 1939, samma år som Andra världskriget bröt ut.
Som så många andra unga tyska män värvades han till krigsmakten. I Walters fall innebar det att han kom att arbeta med vapenteknologi för Luftwaffe, det tyska luftvapnet. Mot krigets slut deltog Walter Seifert aktivt i striderna som luftvärnsartillerist. Han fångades in av de allierade styrkorna och tillbringade krigets sista månader som krigsfånge.
Efter kriget anslöt sig Seifert i november 1945 till den tyska ordningspolisen, Schutzpolizei, huvudsakligen verksam i landets större städer. Dock kom han att drabbas av tuberkulos och som en följd av sjukdomen kunde han inte fortsätta arbetet inom poliskåren.
Avskedandet år 1946 fick Seifert att ta illa vid sig. Han kände sig orättvist behandlad och klagade över att inte ens få någon form av pension.
1953 förklarades Seiferts tuberkulos vara inaktiv, och han deklarerades till sjuttio procent arbetsför. Själv ansåg Walter Seifert att sjukdomen var ett resultat av hans krigsfångenskap. Därför, ansåg han, borde han vara berättigad till skadestånd.
Detta höll dock myndigheterna inte med om, något som gjorde Walter än mer förbittrad.
Personlig tragedi
1954 utvärderades Seiferts hälsotillstånd. Den undersökande läkaren ansåg att ingen behandling behövdes, men rekommenderade att Seifert togs in på sanatorium och övervakades. Till dessa råd fogade läkaren ett antal oroväckande observationer, bland annat identifierades stråk av paranoia, märkligt vindlande tankebanor och hur Seifert ständigt log när han inte borde göra det.
Den undersökande läkaren diagnosticerade Walter som paranoid schizofren, men lade till att han inte föreföll farlig för sin omgivning.
1955, verkade Seiferts liv äntligen ta en vändning till det bättre. Han gifte sig med en lokal flicka och det dröjde inte länge förrän de två kunde meddela att de väntade barn. Kort därpå vändes allt återigen i tragedi. Förlossningen började långt innan utsatt datum, och både Seiferts fru och det ofödda barnet dog i barnsäng.
Walter Seifert tog det mycket hårt, och han återföll i att leta efter syndabockar. I ett 120 sidor långt brev, ställt till olika myndigheter och sjukvårdsinstanser, anklagade han förlossningsläkaren för mord och kallade det tyska samhället ett kriminellt system. Läkaren beskrev han som ”den största massmördaren bland de fattiga i mänsklighetens historia”. Seifert lade sedan till att ”Terror kan bara utrotas genom mot-terror, och den som försöker hindra mig från att beskydda lagen är den som sätter vapnet i min hand.”
Formuleringen skulle sedermera visa sig vara profetisk.
Seifert sjönk nu in i en mångårig period av självömkan och bitterhet mot samhället. Han förvandlades till en sjudande tryckkokare och det var bara en fråga om var, hur och när samhällsföraktet skulle få sitt utlopp.
Vittnesmål från den här tiden berättar om en man som miste mycket av sitt umgänge och som av en del betraktades som udda eller ”halvgalen”. Andra röster talade istället om en hjälpsam man med ett stort hjärta för barn. Med facit i hand är det lätt att se att Walter Seifert sjönk allt djupare, vilket ledde till hans besök på den Katolska skolan 1964.
Kom beväpnad till skolan
Skolan bestod av en större huvudbyggnad och fyra träbaracker. Åtta lärare handhade där 380 elever. När Walter Seifert den 11 juni 1964 gick in genom en av skolans båda grindar, iakttogs han av tre skolpoliser som hade till uppgift att lotsa skolans elever över de trafikerade gatorna på sin väg till skolområdet.
De tre antog att Seifert var en reparatör; ett grindlås var sönder och skulle repareras. De tre frågade Seifert om hans ärende, men han ignorerade dem och fortsatte in på skolområdet. Han bar på en del utrustning i form av en metallklubba, något som såg ut som ett slags spett och en stor metalltub.
I själva verket var utrustningen ett urval hemmagjorda vapen. Spettet var ett vasst metallspjut och tuben en hemmagjord eldkastare, ett lärospån från Luftwaffes utbildning under kriget. Seifert hade konverterat en metallbehållare avsedd för insektsbesprutning. Insektsmedlet i behållaren hade han bytt mot en eldfängd blandning av gammal motorolja, thinner och toluen, även känt som metylbensen.
Han satte kurs mot en öppen plats på skolgården där läraren Anna Langohr ledde en hälsoundervisning för en klass flickor. Langohr var bekant med Seifert och gick emot honom för att höra i vilket ärende han kommit i.
Hon och hennes elever möttes av en sex meter lång eldsflamma och lämnades som brinnande mänskliga facklor.
Därefter fortsatte Seifert till en av barackerna. Där slog han in ett av fönstren med sin metallklubba innan han riktade sin eldkastare mot de panikslagna eleverna i klassrummet.
Sköt prick mot barnen
Många av barnen hoppade ut genom barackfönstren, medan Seifert pricksköt mot dem med eldkastaren. När bränslet i metalltuben tagit slut, slängde han den åt sidan och greppade sitt spjut istället. Den första som föll offer för vapnet var lärarinnan Gertrud Bollenrath som sprang ut på skolgården. Hon fick ett dödande hugg i bröstet.
Därefter tog sig Walter Seifert till den intilliggande baracken, och försökte öppna dess dörr. De båda lärarna därinne, fru Kunz och Ursula Kuhr, kämpade för att hålla dörren stängd. Seifert tvingade dock upp den, varvid Kuhr slets ut och föll nerför trappan ut mot skolgården. Innan hon hann på fötter igen var Walter Seifert över henne och körde sitt spjut i hennes båda ben och därefter mellan skulderbladen.
Ursula Kuhr dog på skolgården.
Gertrud Bollenrath överlevde transporten till sjukhus, bara för att avlida någon timme efter dramat. Åtta av eleverna, i åldrarna nio till tolv år, dog av sina brännskador. För någon av dem tog plågorna slut sex dagar efter attacken, medan andras lidande drog ut på tiden ända fram till den 20 juni, nio dagar efter att de hade bränts. Tjugo elever överlevde sina brännskador, men alla ärrades för livet, både psykiskt och fysiskt.
Svalde insektsmedel
Vid det här laget hade också elden inom Walter Seifert slocknat. Han flydde skolgården och försvann springande i riktning mot en banvall. En sopbil som passerade skolan i samband med Seiferts attack tvärbromsade, och renhållningsarbetarna rusade in i de brinnande lokalerna och hjälpte barnen ut ur dessa.
Man stoppade sedan bilar på gatan utanför skolan och såg till att förarna tog med sig de illa brända eleverna till närmaste sjukhus.
Andra stadsbor, runt tjugo till trettio personer, satte iväg efter den bortflyende Seifert. Framme vid banvallen hann de ikapp gärningsmannen. Denne lyckades hålla dem på avstånd med sitt spjut. När tillkallad polis anlände klockan 9.38 sköts Seifert i benet, efter att han försökt sticka sitt spjut i en av polismännen.
Walter Seifert fördes nu till sjukhus för att få vård för sin skottskada. Det skulle dock visa sig att han hade andra och större problem. Han hade svalt insektsmedel för att ta livet av sig, men då medlet var utspätt kom det att ta ända fram till 20.35 på kvällen innan Seifert drog sin sista suck.
Innan dess hade polisen förhört honom ingående. Bland annat hade man frågat honom om motivet till dådet. Seifert hade då angivit sin frus och sitt barns död som orsaken och berättat att han ville hämnas på läkaren som han menade låg bakom tragedin. När de häpna poliserna tog del av påståendet ställde de ytterligare en fråga: Varför ge sig på oskyldiga skolbarn och lärare om man ville hämnas på stadens läkare?
Svaret Seifert gav var kännetecknande för hur hans tankebanor ofta hamnade på irrvägar:
– Det var nog ingen vidare bra idé.
Askan flyttades
Walter Seifert kremerades efter sin död, och det sades från myndighetshåll att hans aska spritts på ett avlägset, icke namngivet ställe. Det skulle dock visa sig att det inte var sant. I själva verket hade urnan med Walter Seiferts kvarlevor begravts i den grav där hans mor låg. På samma kyrkogård låg flera offer för Seiferts dåd begravda, och när detta uppdagades blev protesterna många och högljudda. I slutändan tvingades urnan med Walter Seiferts aska grävas upp och begravas på hemlig ort, långt från Köln och den Katolska skolan – som utlovat från början.
Efter dådet kom två skolor i Köln att uppkallas efter de båda döda lärarinnorna. Anna Langohr, som överlevde dramat, tilldelades ett antal hedersbetygelser för det mod hon visat i försöken att skydda sina elever. Bland annat delades ett minneskors ut till henne av påven Paulus den VI.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
