Det var en kall morgon den 9 februari 1908 då arbetaren Svante Jönsson var på väg hem från arbetet. Han vandrar genom Stattena i Helsingborg och tittar ut över sundet, som låg mörkt i det grå vinterdiset.
Han kom gående längs Erik Dahlbergs gata och tittade ut över det som då var en åker och såg något som låg på en kolhög. Det liknade en människa.
Han gick fram och där låg en död kvinna ovanpå sin knallröda rock.
Läs även: 9 av världens värsta kvinnliga seriemördare
Kläderna var söndertrasade och ansiktet sönderslaget. Runt halsen hade hon dessutom en blå halsduk knuten med dubbelknut och någon hade tryckt ner en blodig näsduk i hennes svalg.
Svante sprang raka vägen till polisstationen och konstaplarna kunde snart konstatera att offret var Dagmar Kofoed. De kände henne väl.
Dagmar var en prostituerad från Köpenhamn som brukade komma över till Sverige med Danmarksfärjan om helgerna. Men för att vara helt på den säkra sidan så sökte de upp några av Dagmars kollegor för att de skulle identifiera henne. De behövde endast ett kort ögonblick för att vara säkra. Det var Dagmar som hittats och nu låg på sjukhusbritsen.
Dagmar Kofoed blev hemlös
Dagmar Kofoed hade inte haft det lätt här i livet, även om det hade börjat bra. Hennes pappa hade varit skomakare med egen verksamhet, och han hade älskat sina tre barn. När han dog fick syskonen söka sig ut i staden för att hitta arbete.
Dagmar, som hade en konstnärlig och känslig sida, sökte sig till teatern. Och ganska snart fick hon anställning på en av Köpenhamns varietéteatrar.
En tid bodde hon tillsammans med en kvinna som försörjde sig som prostituerad. Även Dagmar gav sig in på denna bana och tillsammans gav de sig ut på stadens gator om kvällarna.
Efter en tid hade det uppstått groll mellan de båda unga kvinnorna och Dagmar blev tvungen att flytta ut. Hon levde som hemlös och försörjde sig som kassörska på en vinrestaurang.
Läs även: Polisen sadlade om – blev yrkesmördare: ”75 kronor för kvinnor”
Känslig och intelligent kvinna
Under samma tid fick hon syfilis och blev tvångsomhändertagen, varpå läkarna påpekade att sjukdomen skulle sätta sig på hjärnan – med garanterad galenskap som följd – om hon inte lade av med sitt skadliga leverne.
Dagmar lyssnade inte på deras varningar.
Vid den här tidpunkten hade Dagmar träffat den skickliga trollkarlen Jens Lauritzen, som gick under artistnamnet La Gardi, och paret bodde tillsammans.
Läs även: Medåkersmordet 1953: Alvina, 71, mördades på väg till brorsonen
När polisen berättade för honom att Dagmar hittats död blev han förkrossad. Jens älskade Dagmar och beskrev henne som en känslig och mycket intelligent kvinna.
Han hade alibi för natten och bedyrade att han aldrig skulle kunna skada Dagmar.
Samtidigt stod rättsväsendet i Helsingborg och utredaren JP Ström i det närmaste handfallna.
Glömde spärra av fyndplatsen
Vid Tågaborg glömde polisen av att spärra av fyndplatsen. Nyfikna mordturister kom och gick som de ville och på så sätt försvann också eventuella spår.
Först när en man kom in på polisstationen och berättade att han hittat fem kronor intorkade i en blodpöl femtio meter från fyndplatsen förstod polisen att Dagmar inte dött på åkern.
Fem kronor var summan Dagmar fått betalt av en kund under sin resa från Köpenhamn till Helsingborg.
När polisen sökte igenom platsen hittade de dessutom en halvdrucken vinflaska och en påse med bröstkarameller. Och det här var fattiga tider och gemene man hade sällan råd med karameller.
Butiken i Tågaborg hade mycket riktigt endast haft en kund under lördagen som köpt en sådan påse. Det hade varit en kort och något rundlagd man, som varit ganska trevlig.
Sista gången Dagmar sågs i livet
Enligt vittnen hade Dagmar tagit tåget från Köpenhamn tillsammans med några väninnor klockan halv tio på lördagskvällen. De steg i land i Helsingborg arton minuter över elva och skiljdes åt på kajen. Dagmar hade ensam gått genom staden.
Den första hon stött på var en snäll musiker men han hade inte haft några pengar. Istället kom hon i sällskap med två unga akademiker som gärna promenerade med den vackra unga danskan längs Norra Strandgatan.
Läs även: Arvid gick för att plocka lingon – hittades död i skogen
Av en tillfällighet fick männen se en mystisk slätrakad man på andra sidan gatan. De mindes sig ha sett honom tidigare under kvällen och trodde att han förföljde Dagmar.
I samma ögonblick kom en polis promenerande och Dagmar rusade plötsligt efter honom. Det var sista gången man såg henne i livet.
ANNONS
Misstänkt självmord
Den fjortonde samma månad genomfördes obduktionen av stadsläkare Hallengren som meddelade JP Ström att Dagmar inte blivit våldtagen.
Ström funderade ett par dagar över resultatet och lade sedan ner utredningen. Han motiverade det hela med att Dagmar, som led av syfilis, var trött på att leva. Hon hade därför iscensatt sitt självmord så att det skulle likna ett mord.
Ström argumenterade intensivt för att Dagmar hade slitit sönder sina egna kläder, slagit sig i ansiktet och tryckt ner en näsduk i halsen medan hon strypt sig till döds med halsduken.
Märkligt nog sa ingen emot honom.
Läs även: 5 svenska seriemördare som satte skräck i landet
I januari året därpå fick Helsingborg en ny landsfiskal i Henrik Stjernström från Halmstad, som hade läst om Dagmars fall, och han öppnade utredningen på nytt.
Stjernström var säker på att det rörde sig om mord och hade dessutom ett annat mord i färskt minne. Kjersti Jönsdotter i Vegeholm utanför Ängelholm hade hittats strypt på samma sätt som Dagmar 1903 och Henrik Stjernström trodde att det kunde vara samma gärningsperson.
Polisen fann en misstänkt
Genom polisen i Ängelholm fick han reda på att det bästa spåret i jakten på Kjerstis mördare var en dansk man med ett ärr i nacken.
Stjernström förhörde alla vittnen på nytt och gick igenom den tekniska bevisningen. Inte minst försökte han att få tag på mannen som köpt bröstkarameller i Tågaborg samma dag som Dagmar mördades, men fann inga spår efter honom.
Om det inte varit för att Stjernström en dag fick ett brev av en dansk fångvaktare på Jylland, som läst i tidningen om utredningen kring morden på Kjersti och Dagmar.
Läs även: Mördande journalistik: Reportrarna som skrev om sina egna brott
I hans fängelse satt en man som stämde in precis på beskrivningen, Hans Kristian Madsen.
Madsen hade gripits när han försökt våldta en banvaktarhustru och satt nu inlåst på fängelset.
Madsen stämde in på gärningsmannabeskrivningen och Henrik Stjernström kontaktade de danska myndigheterna för att försöka få Madsen utlämnad.
Blev igenkänd
Några veckor senare, sommaren 1909, kom Madsen med fångtransport till Helsingborg. Fången var vresig och förnekade att han överhuvudtaget varit i Sverige tidigare. Men Stjernström hade en stark magkänsla och började valla runt honom i trakten.
På en gård fem kilometer utanför Helsingborg bodde en tysk lantarbetare som sa sig känna igen Madsen. De hade arbetat tillsammans på gården vintern då Dagmar blivit mördad.
Tysken berättade att fredagen den 7 februari året innan hade han och Madsen tagit häst och vagn in till Helsingborg för att roa sig. Väl i staden hade de bestämt sig för att ta färjan över sundet och hitta en bra krog.
På tillbakavägen hade tysken sett hur Madsen kommit i samspråk med en ung vacker danska i en mycket påfallande röd kappa. Precis en sådan som Dagmar burit vid överfallet. De hade lyssnat på Frälsningsarméns orkester som spelat för de överförfriskade resenärerna.
Madsen erkände brott
Vidare berättade mannen att de vid återkomsten till Helsingborg gått till en krog för att äta och ta ett par supar. Efteråt skulle Madsen hämta hästen och vagnen men istället försvann han.
Tysken hade aldrig sett honom igen. Inte förrän nu när polisen kom med honom.
Henrik Stjernström ansatte Madsen hårt. Plötsligt erkände han mordet på Kjersti Jönsdotter, bara för att ta tillbaka det igen kort därpå.
Läs även: Bankrånaren hade varit polis – avrättade sina gamla kollegor
Henrik Stjernström undersökte tyskens berättelse. Den verkade stämma på varenda punkt, förutom att Frälsningsarméns orkester inte hade spelat på båten den här fredagskvällen, utan helgen därefter. Därför var de tvungna att låta Madsen återvända till fängelset i danska Horsens.
Henrik Stjernström försökte under hela sin poliskarriär att lösa fallet.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
