Povel Ramel

Inte blir jag ett dugg förvånad av att det sitter en vacker svart skylt på grindstolpen med texten “Generale Consulate d’Epuvie”.

Dörren öppnas, jag tar förstås av mig skorna och tassar in i Povel Ramels egen värld i gula villan på Lidingö. Jag frågar efter generalkonsuln och han ger mig historien om det påhittade landet Epuvien som ligger någonstans i Asien, lite obestämt var.

– Jag har fått för mig att det håller inbrottstjuvar på avstånd. Men en gång blev skylten stulen så alldeles säker är jag inte. Nu hänger där en kopia.

Han placerar mig i soffan framför höstens första brasa och här sitter jag nu med kaffekopp och wienerbröd. Bredvid mig sitter en man som följt mig så länge jag varit medveten om ljud och melodier. En man som bjudit på omöjliga ordvändningar kryddade med konstiga ord som “lingonben” och “tummelduns”. Han är så där märkligt välbekant som en gammal morbror kan kännas.

Povel Ramel är adlig, född friherre, vilket bara kan läsas på ett sätt: Född fri herre; en fri fågel som gjort det livat i holken, i svenska slott och kojor, under mer än 60 år.

Nu är han just i färd med att släppa sin första cd-box. Fem fullmatade skivor med mycket av det bästa ur hans digra produktion. Och med fem av hans många sidor: Muntratören, Jazzmakaren, Låtbyggaren, Bearbetaren och Exotikern i en svindlande nostagitripp. Allt från “Titta det snöar” och “Gräsänklingsblues” till “Ta av dig skorna” och “De sista entusiasterna”.

Fortfarande vid 84 finns drivkrafterna kvar. Han har just varit på en veckas turné på Rivieran och är i full färd med förberedelserna för en show på Maxim tillsammans med bland andra Stephan Lundin och sonen Mikael.

Du växte upp i ett högborgerligt hem på Östermalm. Hur blev du den du blev?
– Jag hade en mycket trygg och lycklig barndom. Min pappa var advokat och tanken var nog att jag skulle gå i hans fotspår. Min minnesbild är att han ständigt deklamerade “Fänrik Ståls sägner”. Någon musik lyssnade vi inte på i hemmet men pappa tog varje år med hela familjen på nyårsrevy. Han älskade Thor Modéen. Tänk om pappa fått veta att jag skulle jobba ihop med honom när jag var i övre tonåren!

Men det ville inte ödet. När Povel var femton åkte han och föräldrarna ut på en biltur.

– Jag hade suttit i framsätet men hade just bytt plats med mamma. Än i dag kan jag se den mötande bilen som kommer emot oss på fel sida grusvägen. Kraschen var inte våldsam men mamma dog dagen efter på sjukhuset och pappa ett halvår senare i sviterna efter olyckan.

Povel fick bo hos sin faster Elsie Virgin som uppmuntrade hans pianospelande och tecknande. Det var inte så viktigt det där med att ta studenten.

Han började spela i olika amatörband som hade namn som Bullerdogs (gissa vem som hittade på det) tills det stora genombrottet kom 1944: “Johanssons Boogie Woogievals”.

Det ledde till att han fick erbjudande om att bli dirigent på Södra Teatern.
– Jag kunde ju inte det, men ljög och sa att det var ett jobb för mig. Det gällde ju att få in en fot i den världen.

Sedan blev det jobb på radions underhållningsavdelning hos Per-Martin Hamberg och så Knäppupp från 1952 och decennier framåt. Han har gjort film och revyer med storheter som Karl Gerhard, Hasse Ekman, Hasse Alfredson, Beppe Wolgers och uppträtt med Alla Artister från Alice Babs och Monica Zetterlund till Annelie Rydé och Magnus Uggla.

Roligaste minnet?
– Första Knäppuppen är och förblir det allra roligaste, med Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Martin Ljung som järngäng. Allt kändes nytt och publiken var med på noterna.

Han har inga tankar på att gå i någon sorts pension. Då och då blir det nya melodislingor och en och annan text, bland annat öppningsnumret till nya showen “Povel à la carte”.

Vital, kristallklar med ett minne som den värste kalenderbitare. Hur håller du i gång?
– Med strosing. Jag promenerar så mycket jag orkar. Och med hjärngympa. Jag har problem med synen, med gula fläcken, och det innebär att jag måste gnugga minnet och lära mig alla texter så att jag inte kommer av mig för mycket.

Tiden rinner i väg, kaffet är slut. En och en halv timme känns som en blinkning. Men så är det ju: Underbart är kort.

Av: Rolf Olofsson