Anne reste runt i Europa i sin folkabuss: ”Skjut inte upp det du drömmer om”

Anne Zibrandtsens mamma var bara 65 år gammal när hon dog i cancer år 2003. 

– Det satte igång många tankar. Skulle jag dö innan jag nådde pensionsåldern? frågade sig Anne.

År 2013 stod hon inför ytterligare en stor omvälvning när hon skilde sig från sina döttrars far. Där satt hon ensam i en stor lägenhet, med skåpen överfulla med saker hon inte alls behövde.

– Det var då jag verkligen började fundera på vad jag ville göra med mitt liv. Jag gav mig själv en utmaning: jag ville leva med minimalt med saker, jag ville leva livet långsammare och jag ville lära mig att njuta av mitt eget sällskap. Och hur gör man det? Du köper en folkabuss från 1966 och kör iväg! Jag hade alltid drömt om att åka till Sicilien och Normandie, men i övrigt hade jag ingen förutbestämd plan alls. 

Svårt att hitta sin folkabuss

Även om Anne fattade beslutet relativt snabbt, var det flera saker som måste ordnas innan hon kunde ge sig iväg. Hon var tvungen att ta tjänstledigt från sitt arbete som chef för ett studieförbund. Och framför allt: folkabussen måste hittas! 

Hon klarade det första hind­ret, att få tag på rätt fordon tog dock längre tid. Men en dag stötte hon på en annons på Facebook, där en kille hade en Volkswagen T1, en klassisk folkabuss, till salu. När hon åkte för att titta på underverket var det kärlek vid första ögonkastet. 

Fixade bilen under 1,5 år

Innan äventyret kunde börja måste dock Charlie, som Anne döpte sin folka till, göras i ordning. Det tog ett och ett halvt år – väl investerad tid, eftersom det gav Anne möjlighet att lära sig allt om bromsklossar, förgasare, bränsleslangar och mycket mer.

Så en vårdag var Charlie redo, liksom Anne själv, även om det var en konstig känsla att ta farväl av barnen med sina respektive och Ellen – hennes barnbarn, som då bara var sex månader gammal. Lyckligtvis erbjöd sig hennes goda vän Gitte att följa med under de första dagarna. 

– Att köra över gränsen till Tyskland var häftigt, nu fanns det ingen återvändo. Jag tog det lugnt i början, eftersom jag behövde landa i allt det nya och försäkra mig om att Charlie klarade av det. Men efter Tyskland flöt det bara på. Jag måste ha kört 150–200 kilometer om dagen, fem–sex timmar varje dag. Jag ville inte ta motorvägen, utan valde att köra på små slingrande lantliga vägar, säger Anne, som inte en enda gång kände sig rädd.

Lätt att hitta vänner när man reser ensam

Tvärtom träffade hon många intressanta och trevliga människor.

– Det är förvånansvärt lätt att få nya vänner när du reser ensam. Jag träffade till exempel en grupp killar på motorcyklar. Som så många andra frågade de: ”Var är mannen?” och när de fick reda på att jag reste ensam bjöd de mig på öl och ärtsoppa i sin husvagn. Nästa dag tog de mig runt Harzbergen på motorcykel. Det var en fantastisk upplevelse och jag har fortfarande kontakt med dem, säger Anne.

Resan fortsatte från Tyskland genom Österrike och Italien till Sicilien, som var hennes första destination. I Matera i södra Italien fick hon sällskap av sin syster. 

Åkte till Sicilien och fick första motorhaveriet

– När vi stod där på färjan och såg Sicilien framför oss tänkte jag: ”Ja, jag gjorde det!” Det var en fantastisk känsla. Men det var också på Sicilien som jag fick mitt första motorhaveri. Det började illa, eftersom mekanikern som kom till platsen inte ville att en kvinna skulle tala om för honom vad som var fel – jag visste exakt var problemet satt. Han blev förbannad, men tog mig sedan till en lokal verkstad för personbilar. Där möttes jag av fyra mekaniker som blev helt till sig av att träffa Charlie. När jag ville betala sa de: ”Antingen betalar du 1 000 euro eller ingenting.” Och så körde jag iväg, utan att det hade kostat mig ett öre, men med ännu en rolig upplevelse.

Härifrån åkte Anne och hennes syster vidare till Etna, de kom aldrig ända upp till toppen men fick en makalöst vacker vandring i området. Vecka 30 närmade sig med stormsteg. Här hade hon resans enda inbokade möte. Hon skulle träffa hela familjen vid Gardasjön. Det var fantastiskt att få träffa döttrar, svärsöner och lilla Ellen igen, men också lite svårt att ta farväl och åka. Som tur var väntade Schweiz och den vackraste bilturen hon någonsin upplevet, på 2 115 meters höjd.

Reste vidare till Schweiz och Frankrike med folkabussen

– Även det klarade Charlie utan problem. Vi körde längs branta bergsvägar och genom små tunnlar. Jag njöt av åkturen, men människorna bakom mig verkade kanske inte helt nöjda med situationen, säger Anne med ett stort leende.

Hon tog sig också till Frankrike, där hennes 84-årige far följde med henne, en oförglömlig upplevelse för dem båda. På det hela taget var det ett fantastiskt halvår med en mängd intryck och många nya vänskapsrelationer över hela Europa. Anne berättar att hon blev förvånad över att resan kom att handla så mycket om människor, eftersom hon hade förväntat sig att tillbringa mycket tid ensam. 

Reste runt i 6 månader innan hon kom hem

Den 2 oktober stod hon utanför dörren till sin lägenhet i danska Vejle. 

– Allt var som vanligt, precis som jag lämnade det. Den enda skillnaden var att mitt barnbarn hade lärt sig att gå. Det var en märklig känsla, för jag kom hem som en annan Anne än den som åkte. 

Numera åker Anne ofta på korta resor med Charlie på sommaren. På vintern är han väl skyddad i sitt garage. Corona satte stopp för de längre resorna, men nu drömmer hon om att ge sig ut på äventyr igen.

– Skjut inte upp det du drömmer om, ingen vet vad som händer i morgon. Det är det raka budskapet från Anne, som tillägger:

– Jag lärde mig så mycket på min resa. En av de viktigaste sakerna är att du inte behöver planera allt i förväg. Tvärtom – de bästa upplevelserna är ofta de som du inte har förväntat dig.