Under påsken är det många kyrkobesökare som tar nattvarden till minne av Jesus sista måltid med lärjungarna. Nattvarden är symbolen för evigt liv inom kristendomen.
Var vinet, som ska symbolisera Kristi blod, kommer från, är inte så svårt att förstå med tanke på att Systembolaget har monopol. Men det är få som funderar på var det lilla kexet, oblaten, som ska symbolisera Jesus kropp kommer från.
Ersta oblatbageri i Stockholm är landets överlägset största producent av oblat.
– Även om jag känner mig trött och har värk är jag alltid glad när jag går härifrån efter en arbetsdag, säger den pensionerade diakonissan Yvonne Fondén, 84, som en dag i veckan arbetar som volontär på bageriet.
Oblat av vatten och glutenfritt mjöl
Det är inte bara inför påsken som det bakas för fullt på Ersta oblatbageri. Landets kristna tar nattvarden vid flera kyrkliga högtider och gudstjänster och de små bröden levereras till församlingar och trossamfund över hela Sverige.
Den här dagen, när vi har kommit till bageriet, som ligger i en liten byggnad till höger om ingången till Ersta diakoni på Södermalm i Stockholm, arbetar det fyra kvinnor i lokalen: den fast anställda oblatbagaren Didi Gesess, som arbetat på bageriet i snart 30 år, och tre volontärer.
Det luktar nybakat och lite sött och det är varmt i köket där Didi blandar ihop ingredienserna till smeten och smörjer de stora våffelliknande järnen med bivax för att inte de runda kakorna ska fastna.
Hon häller sedan ut smet på de 170 grader varma järnen. Järnen är i stort sett identiska med de som köptes från Tyskland när oblatbageriet grundades 1909. På laggarna finns färdiga mönster.
– Smeten består bara av vatten och mjöl. Ingen jäst. Och mjölet är naturligtvis glutenfritt för att alla ska kunna ta nattvarden, säger Didi medan hon lyfter ut ännu en stor rund kaka ur ett av järnen.
Mjölet är en blandning av potatisstärkelse, majsmjöl, rismjöl och guarkärnmjöl. Det färdiga brödet påminner mest om ett tunt kex som är lite knaprigt och som smälter på tungan. Det smakar i stort sett ingenting.
Det är ur de stora runda kakorna, som Didi levererar till volontärerna, som de sedan stansar ut 44 små oblater. De större oblaterna är de som prästen bryter när han läser nattvardsbönen.
Volontärerna hittar vi i ett litet rum bredvid köket – i packrummet, som det också kallas. Här sitter Els-Marie Gullstrand, 81, och Susanne Weissbach, 61, vid varsin stansningsmaskin.
Det hörs ett rytmiskt dunkande när de med högerfoten styr maskinen som stansar ut oblaterna. Timme efter timme kan de arbeta metodiskt och de små nattvardsoblaterna samlas i en låda under deras maskiner.
Det gäller att de är noggranna och prickar rätt. Alla oblater som ska stansas ut från den stora kakan är präglade med en bild av krucifixet från Ersta kyrka.
– Jag kommer hit två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar, och arbetar från klockan nio på morgonen till två på eftermiddagen. Det är skönt att fortfarande kunna göra lite nytta, säger Els-Marie under en paus i arbetet.
Gemenskap med volontärer
Hon är liksom Yvonne Fondén pensionerad diakonissa. Under många år arbetade hon som diakonissa och sjuksköterska på Mariahemmet, ett äldreboende som drivs i Ersta diakonis regi.
– Jag började här på Ersta 1971 och vigdes till diakonissa 1975. När jag sedan efter 32 år gick i pension kunde jag återvända hit till Ersta som volontär. Det kändes bra, säger hon.
Idag vill hon inte vara utan arbetet och umgänget med de andra volontärerna på bageriet. I ur och skur tar hon sig dit ett par dagar i veckan för att landets kristna ska kunna förses med bröd till nattvarden.
Inte ens när hon förra vintern halkade och ådrog sig en fraktur i ena benet stannade hon hemma.
– Jag tog mig hit ändå med hjälp av en krycka.
Yvonne Fondén håller med om volontärverksamheten i bageriet känns meningsfull.
Hon sitter vid ett bord en bit bort från de andra och packar oblater i långa rör.
Varje rör rymmer 90 oblater och hon fyller ungefär 100 rör på en arbetsdag.
– Jag vågar inte ens uppskatta hur många oblater jag har packat sedan jag började som volontär här för fem år sedan, säger Yvonne som tidigare arbetade som sjukhusdiakonissa i Huddinge.
När oblatbageriet grundandes för 115 år sedan var det bara pensionerade diakonissor som arbetade ideellt. Av de cirka 15 volontärer som regelbundet arbetar i bageriet idag är det bara Yvonne och Else-Marie som är det.
De andra volontärerna har en annan bakgrund inom kyrkan, som Susanne Weissbach, som den här dagen stansar ut oblaterna tillsammans med Els-Marie. Hon är prästfru, gift med en kyrkoherde och följde med till Sverige och Stockholm när maken fick arbete som församlingsledare i Tyska kyrkan i Gamla stan.
– Jag började här eftersom jag ville bli bättre på att prata svenska, säger hon. Jag och min man kom till Sverige för sju år sedan och en dag gick vi förbi Ersta diakoni och såg att de sökte volontärer. Jag kände direkt att det var något för mig.
Överskott till sociala verksamheter
Verksamheten på oblatbageriet är mycket viktig för Ersta diakoni som idag driver äldreboenden, hemtjänst, vårdcentral och skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor.
– Det är mycket viktigt att oblatbageriet går med vinst. Överskottet från försäljningen används i våra sociala verksamheter och därför är våra volontärer så viktiga för oss, säger Jemima Bentham som är verksamhetschef för Ersta kyrka.
Det är känslan av att de gör en välgärning som gör att Yvonne Fondén och Els-Marie Gullstrand går hemifrån för att arbeta i bageriet trots värk i kroppen och trots att de sedan länge passerat pensionsåldern.
– Att vara diakonissa är inget vanligt arbete. Det är ett kall och det går man inte i pension från, säger Yvonne med ett leende och
fyller ytterligare ett rör med oblater.
