Pensionären Solveig bor i kollektivet Röda Oasen: ”Det håller mig skärpt”

Såg ni SVT:s populära långkörare ”Husdrömmar” i våras, avsnittet som handlade om kollektivet som skapats i det som en gång i tiden var ­Malmös mentalsjukhus?

Här har en grupp på 30 vuxna och 14 barn byggt om en gammal avlång byggnad på Östra Sjukhusområdet till ett kollektiv med flera lägenheter och stora gemensamma ytor.

Äldsta medlemmen i gemenskapen är i dag 71-åriga Solveig Jansson som bor i en liten trevlig, personligt inredd lägenhet på 49 kvadratmeter med eget kök.

– Det är här jag står när jag bakar. Då kommer barnen ofta hit för att få smaka, säger hon med ett leende.

Det är en småkylig kväll och en koltrast sjunger för full hals på det tidigare sjukhusområdet vid Sege Park i Malmö när Icakuriren kommer på besök till Röda Oasen för att träffa Solveig Jansson och de andra medlemmarna i kollektivet.

Gemensamma middagar i kollektivet

Just den här kvällen ingår Solveig inte i kollektivets matlagningsgrupp utan väntar på att maten ska serveras. Fyra vardagskvällar i veckan äter man tillsammans i det gemensamma köket.

– Det är väldigt praktiskt, säger hon. De två kvällarna i månaden som jag ingår i matlagningsgruppen innebär det mycket arbete, men alla de andra kvällarna kan jag sätta mig vid dukat bord och sitta kvar och prata med de andra efter maten istället för att ta hand om disken.

Klockan är 18 när kollektivets medlemmar samlas i matsalen bredvid köket. Barnen placeras vid ett eget bord. Ljudnivån är hög. Det serveras vegetarisk färs.

– All mat som lagas i det gemensamma köket är vegetarisk. Jag är inte själv vegetarian, men jag har absolut ingenting emot det. Vill jag ha fisk eller kött tillagar jag det i mitt eget kök.

Bodde i kollektiv som ung

Solveig kom med i bygg- och bogemenskapen 2020. Hon lockades av tanken på att än en gång få bo i ett kollektiv efter många år som vanlig hyresgäst i Malmö.

– Jag bodde i kollektiv när jag var ung, i London, Lund och Malmö, och trivdes med gemenskapen, att man delade på saker och hjälpte varandra. Solidaritet har alltid varit en stark drivkraft för mig.

Därför blev hon intresserad när hon fick höra talas om gruppen som inte bara ­ville bo tillsammans utan även bygga sitt gemensamma ­boende.

– Men det var inte bara att sätta upp sig på en kölista. Innan jag bjöds in i gemenskapen fick jag komma på en intervju för att man skulle ta reda på om jag passade in.

Om hon vetat hur mycket arbete på helger och ledig tid det skulle innebära hade hon kanske aldrig gått med i ­byggemenskapen. Men hon ångrar ingenting.

– Även om ljudnivån kan vara hög ibland gillar jag det dagliga umgänget med barn och ungdomar – det håller mig skärpt och uppdaterad, säger hon när vi före middagen besöker hennes lägenhet.

---

LÄS ÄVEN: Elisabeth sålde allt – nu bor hon i en husvagn

---

Tryggt att bo ihop

Här har hon eget kök designat av Dagmar Åman och med en bänkskiva från Tyskland. Den minimalistiska bokhyllan har hennes svärson designat. På motsatta sidan en sov­alkov har hon toalett med duschkabin. Trots att det är en av kollektivets minsta lägenheter och boytan bara är 49 kvadratmeter känns det på grund av takhöjden på 3,30 mycket större.

– Men jag fick göra av med mycket av mina grejer när jag flyttade hit, säger hon med ett leende. Jag har dock inte saknat någonting.

Hennes främsta motivation till att åter bo i kollektiv var möjligheten att dela vardagen med andra. Dessutom tycker hon det är en trygghet att alltid ha människor omkring sig.

– Men jag har aldrig varit rädd för att bli ensam. Jag är en mycket social person och har alltid haft många ­vänner.

Fördel med olika åldrar

Innan hon fick möjlighet att bli en del av Röda Oasen planerade hon att flytta in i ett kollektiv på Österlen.

– Nackdelen där var att alla var i samma ålder. Det hade inneburit att det skulle förvandlas till ett ­ålderdomshem inom ett antal år. Styrkan här är de spridda åldrarna. Det enda jag kan sakna är några fler i 50–60-årsåldern.

Vid middagen får vi sällskap vid bordet av Emma Ivarsson och hennes sambo Ludvig Haav som är ett par av drivkrafterna bakom Röda Oasen.

Det var bland andra hon och Sofie Persson, som var byggprojektledare under processen tillsammans med Ludvig, som för tolv år sedan kläckte idén om en bygg- och bogemenskap.

Tanken från början var att hitta ett ställe där de kunde skapa ett kollektiv med människor i alla åldrar, inte bara för barnfamiljer som de själva utan även för studenter och pensionärer.

– Vi hade tänkt oss kalla projektet Gröna Oasen, men det var upptaget så det fick bli Röda, säger hon.

---

LÄS ÄVEN: Sofie lever enkelt i fjällstuga: ”Det var friheten som gjorde att jag ville flytta”

---

Nedlagda mentalsjukhuset blev kollektiv

Drömmen förverkligades när gruppen fick köpa en byggnad på det nedlagda mentalsjukhuset.

Men arbetet med att renovera den nedslitna byggnaden som förr hade galler för fönstren, långa trista ­sjukhuskorridorer och svartmögel i källaren blev dyrare än beräknat, bland annat på grund av kriget i Ukraina och höjda räntor.

– Vi hade från början en budget på 30 miljoner kronor, men vi kommer snarare att landa på 40 miljoner, säger Ludvig Haav.

– De ökade kostnaderna har gjort det tufft och några som var med i byggemenskapen från början har tvingats hoppa av, säger Emma.

Kollektivhuset är på sätt och vis fortfarande en bygg­arbetsplats.

– Vinden och källaren återstår att renovera och sedan ska vi arbeta med utemiljön, säger Ludvig.

När vi lämnar Röda Oasen efter middagen har det redan hunnit bli mörkt. De vuxna medlemmarna i kollektivet sätter sig i den rymliga vinkelsoffan bredvid matborden. Det är dags för torsdagsmöte då driften av byggnaden och beslut om kollektivet ska fattas.

– Vi diskuterar oss fram till gemensamma beslut. Det krävs ingen absolut enhällighet, men vi brukar tillämpa två tredjedelars majoritet, berättar Solveig.