Korngrynsgröt och kristidskaka – Marie lagar mat som under ransoneringen

Första gången Marie Andrée hade bestämt sig för att leva en vecka på kristidsmat à la 1942 irrade hon runt alldeles vilsen i butiken. Var hittar man konserver på svenska råvaror? Livsmedel som varken är frysta eller importerade? Det slutade med att Marie kom genom kassan med en kålrot, som hon inte hade en aning om vad hon skulle göra av.

Väl hemma plockade hon fram sitt enda ägg och bestämde sig för att steka det.

– Sedan stod jag utan ägg hela veckan. Där fick jag min första lärdom: Den som spar hon har.

”Det svåra är att få det gott”

Kunskaper och planering är vad som krävs om man ska klara sig genom en livsmedels­kris, då som nu.

– Det här är enkel mat med få ingredienser och den är lätt att röra ihop. Det svåra är att få det gott, säger Marie medan hon vant skjutsar in en kristidskaka i spisen på Beredskapsmuseet, där vi hittar henne fem år senare.

Hon har just avslutat sin sjätte kristidsvecka och äntligen satt det! Under veckan har Marie satt filbunke och svängt ihop en fiskaladåb, mumsat på svensktillverkade kroppkakor och druckit stora mängder nässelte.

Falsk leverpastej

Eftersom mjölken inte var ransonerad var den, tillsammans med potatis och rotfrukter, en bra bas i matlagningen under beredskapsåren. Ersättningsmedel, som kaffesurrogat och äggersättning, var en stor grej liksom rätter som falska köttbullar på konserverad svamp och falsk leverpastej på torsklever och råmald potatis.

Vad var det då som fick Marie att vilja testa kristidsmaten i praktiken?

För att få svaret på den frågan får man gå många år tillbaka i tiden.

Grundade Beredskapsmuseet 1997

1997 grundade Marie och hennes make, historikern Johan Andrée, Beredskapsmuseet på det som från 1940 till 1990 var Batteri Helsingborg. Försvarsanläggningen vid Öresund bestod bland annat av pjäsvärn, kulsprutevärn, stridsledningscentral, skyddsrum och en underjordisk sjukhusbunker.

Många av besökarna under museets första år var i 75–80-årsåldern och hade upplevt krigstiden.

– Och var och en av kvinnorna frågade ”Varför berättar ingen om oss? Om vårt slit?”

Lyfte fram kvinnornas perspektiv

Så startade Maries intresse för beredskapstidens kvinnor och deras hushållning. 

En efterlysning sattes in i bland annat Icakuriren. Den resulterade i massor av brev och telefonsamtal. 

Marie samlade berättelserna, läste på i det tunga verket ”Hur Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världskriget” och gav ut den första upplagan av ­”Beredskapsmuseets kristidskokbok”. Hon började också skriva på den bok om krigets kvinnor, som hon fortfarande håller på att färdigställa. ­Beredskapsmuseet fick en permanent utställning om kristidsmat.

Kristidsmaten var inte svältkost

För att nå ut bredare startade hon dessutom Facebook-gruppen ”Kristidsmatlagning på riktigt!” Där kan de 3 000 medlemmarna följa hennes praktiska försök att hushålla med ransonen från andra världskrigets dagar – och själva anta utmaningen.

– Jag hoppas att deltagarna får perspektiv och ser hur himla bra vi har det i dag. Men också att de får tips om hur man kan leva billigt.

Marie vill gärna slå hål på de myter som grasserar, som att kristidsmaten skulle vara någon sorts svältkost. Människor gick inte hungriga.

– Man kopplade in dietister, som näringsberäknade ransonerna. Barn, gravida och kroppsarbetare fick mer, berättar hon och fortsätter:

– Folk åt bra mat. Egentligen borde vi äta så i dag också, både för hälsans och miljöns skull. 240 gram kött i veckan är ju perfekt!

Många kvinnor hade gått i hushållsskola

Däremot krävdes det mycket planering och fiffighet i vardagen för att få ihop bra måltider. Kupongerna skulle räknas, klippas, klistras och kontrolleras. Allt medan männen låg inkallade, vilket både gav kvinnorna ensamansvar hemma och krävde att man tog sig an nya uppgifter i arbetslivet.

En fördel på den tiden var att många kvinnor hade gått i hushållsskola. Det gavs också ut många böcker med tips och recept.

– Men även då fanns det förstås de som var usla på att laga mat. Att äta ute var inte så ovanligt, säger Marie.

Landsbygdsbefolkningen och människor med släkt på landet klarade sig bättre. Det gjorde även stora familjer, där man kunde spara av ransonerna för att till exempel baka en kryddig kaka.

Tuffast för ensamstående

Även vid en ny kristid skulle det nog bli tuffast för ensamstående i städerna, tror Marie.

– Och ensamhushållen är många i dag!

Än mer bekymrat ser hon på Sveriges låga självförsörjningsgrad numera. Om det skulle uppstå en ny krissituation med avskurna transportvägar skulle situationen bli mycket värre än under andra världskriget.

– Att vi har så mycket färre jordbruk i dag oroar mig. Vi borde besluta om att det ska finnas ett visst bestånd av kor i landet och odlas en viss mängd spannmål och andra grödor, anser Marie.

---

LÄS ÄVEN: Kommer maten att ta slut? Så välfyllt är det blågula skafferiet

---

Det som räddade folkhushållningen då ligger utom räckhåll i dag. Det är svårt att hitta en enda grönsakskonserv där innehållet har odlats och förädlats i Sverige. Sillen fiskas i Barents hav. De flesta nutidssvenskar saknar dessutom kunskaperna som krävs för att själva odla mat och trolla med knäna vid spisen.

Men tillbaka till köket på Beredskapsmuseet. Marie väger upp grynen till en av sina favoriträtter: korngrynsgröten.

– Det finns många fina råvaror, som vi borde återupptäcka. Inte minst potatisen, säger hon.

Ny utmaning på gång

Med tiden har Marie inte enbart lärt sig hur man genom att dryga ut och vara påhittig kan få de ransonerade varorna att räcka och bli till fullständiga måltider. Hon har också lärt sig att uppskatta smakerna.

Kanske kunde hon sätta punkt för experimenterandet nu. Men icke. Hon har redan en ny utmaning i tankarna.

– Det var ju drivmedelsransonering också. Jag funderar på att anpassa mina transporter efter det en vecka. Men först måste jag läsa på, säger Marie, som inte lajvar beredskapstiden på lek utan på historisk grund och som en förberedelse för vad som i värsta fall kan komma.