Ingrid i Sverige blev brevvän med Svetlana i Sovjetunionen — nu ser de varandra som systrar

I brytningspunkten mellan den stränga Sovjetdiktaturen och glasnost och perestrojka under Michail Gorbatjov får den unga ryskan Svetlana ­Diatchkova en oväntad brevvän i Sverige.

– Det började med att min bror såg ett rosa kuvert som låg och skräpade i en av korridorerna på universitetet där han studerade. Alla andra gick förbi det, men av en slump blev han nyfiken och tog upp det, berättar ­Svetlana.

Brodern tog med sig brevet hem till Svetlana i staden ­Zaretjny som ligger i Uralbergen på gränsen till Sibirien eftersom han tyckte att hon behövde muntras upp och få något positivt att tänka på. Hon hade precis fött sin dotter Anja och förstår i dag att hon hade drabbats av en förlossningsdepression.

Svetlana som studerat engelska vid universitetet hade inga problem med att förstå vad den märkliga kapitalistiska kvinnan från det lilla nordeuropeiska landet skrev. Hennes bror övertalade henne att skriva till svenskan. Avsändaren av brevet var Ingrid Winterhof från det lilla skånska samhället Bjuv. Hon var nyfiken på att få veta mer om hur vanliga människor hade det i Sovjet­unionen och hade skickat iväg brevet på vinst och förlust.

– Jag brevväxlade med många över hela världen på den tiden. Bland annat med en man som satt i en dödscell i USA och väntade på att bli avrättad.

Från ett brev till en livslång vänskap

Ingrid hittade en rysk adress i Postens brevvänsförteckning, skrev ett brev där hon presenterade sig själv och skickade iväg det. Sedan gick månaderna och hon tänkte inte mer på det.

Till slut fick hon ett svarsbrev från Svetlana. Det skulle leda till en flerårig breväxling och en livslång vänskap mellan kvinnorna som i dag betraktar sig själva som systrar.

Nästan 40 år efter de första breven sitter vi med de båda väninnorna i Ingrids trädgård ett stenkast från havet i Vejbystrand. Sedan ett par årtionden bor de bara några mil från varandra i Skåne och kan träffas så ofta de vill.

– Ödet har verkligen gripit in och förändrat mitt liv på många sätt, säger Svetlana.

För ett par år sedan bestämde de båda kvinnorna sig för att skriva en bok om den fantastiska historien om hur de blev väninnor – uppmuntrade som de var av personer i deras bekantskapskrets som fascinerades av deras berättelse.

---

LÄS ÄVEN: Många män saknar nära vänner: ”En rädsla för att vara sårbar”

---

Det resulterade i boken ”Ryska posten” som gavs ut på förlaget Lava i somras.

Men det var mycket nära att det inte blev någon vänskap mellan Svetlana och Ingrid. Dels skiljde det oceaner mellan dem i vardagslivet i dåvarande Sovjetunionen och Sverige, dels gjorde sovjetiska myndigheter sitt bästa för att försvåra deras brevutbyte med varandra. Det var i början dessutom många kulturkrockar och missförstånd.

– Jag tänkte först inte skriva till Ingrid. Jag var tveksam och funderade på varför en kvinna i ett kapitalistiskt land skulle vilja ha kontakt med mig. Dessutom var hon äldre än mig. Hon var 29 år, gift, hade barn och hund och bodde i ett eget hus med sin man.

Många brev försvann på vägen

Hennes bror övertalade henne att skriva ett svarsbrev, men när han fick se vad Svetlana skrivit om sig själv beordrade han henne att kasta det och skrivit ett nytt.

– Jag hade skrivit att jag gillade rysk litteratur och musik av Tjajkovskij och andra ryska tonsättare. Min bror sa att en svenska aldrig skulle skriva tillbaka om jag skrev det. Han fick mig att skriva att jag gillade Led Zeppelin och Kiss och modern litteratur. 

Ingrid blev förvånad och lite besviken när hon fick Svetlanas brev. Hon hade förväntat sig att hon skulle gilla rysk litteratur.

– Dessutom ljög du som en häst travade, säger Ingrid med ett skratt och vänder sig mot väninnan som sitter bredvid henne i trädgårdssoffan. Du skrev att du var 27 år.

– Ja, jag trodde inte att du skulle skriva tillbaka om jag skrev hur ung jag var.

De båda kvinnorna började växla brev med varandra. Men det kunde dröja flera månader mellan breven, om de ens kom fram. Många försvann på vägen och de två kvinnorna misstänkte att de censurerats av myndigheterna.

– Efter att Olof Palme mördats 1986 skrev jag ett brev med kondoleanser till Ingrid. När jag fick hennes brev långt senare skrev hon ingenting om det utan bara hur bra hon och hennes man haft det på semestern. Jag tyckte det var okänsligt och kallt, men trodde det var typiskt kapitalistiska kvinnor.

I efterhand har de förstått att det brevet var ett av dem som försvann på vägen.

– På breven som kom fram kunde man se att man ångat upp kuverten och läst vad vi hade skrivit.

Första besöket i Sverige tog död på fördomar

Hösten 1988 fick Svetlana till slut sitt pass och året därpå fick hon utresetillstånd för att besöka Ingrid. Men det krävdes en officiell inbjudan av Ingrid och att hon garanterade Svetlanas uppehälle.

– Det var modigt gjort av dig att resa ensam till Sverige. Vi hade bara brevväxlat med varandra. Inte ens pratat i telefon.

Svetlana stannade två veckor i Sverige vid första besöket och Ingrid visade henne Skåne och Göteborg och de gjorde även utflykter till Danmark.

Svetlanas föreställningar om hur kapitalistiska kvinnor var förändrades liksom Ingrids bild av ryskor som hårda och känslokalla kvinnor.

Men det blev problem när Ingrid senare under 1989 ville resa och hälsa på Svetlana. Hennes hemstad Zaretjny dominerades av en kärnkraftsanläggning och hela staden var därför omgärdad av en rigorös säkerhetskontroll.

– Det var omöjligt att få inresetillstånd som utländsk privatperson, men däremot tog de emot studiebesök vid kärnkraftverket.

---

LÄS ÄVEN: Marianne: Jag känner mig varken sedd eller hörd bland mina väninnor

---

Det löste Ingrid genom att med sin båda döttrar och en grupp andra högstadieelever på skolan i Bjuv sätta ihop en grupp som fick tillstånd att göra ett studiebesök på kärnkraftverket.

Det ledde till ett utbyte mellan skolorna i Zaretjny och Bjuv och en grupp elever, där även Svetlana följde med tillsammans med skolans rektor, gjorde ett liknande svarsbesök i Skåne.

Svetlana flyttade till Sverige

Efter Sovjetunionens fall blev det lättare för de båda väninnorna att besöka varandra och de rosa kuverten ersattes med mail. 

2001 skilde sig Svetlana från sin man och två år senare flyttade hon till Sverige med sina båda barn. Hon lärde sig svenska, kompletterade sina universitetsstudier och arbetar i dag som biblioteks­pedagog på en skola i Helsingborg.

De två väninnorna har redan börjat planera för att skriva en uppföljare till ”Ryska posten”.

– Boken handlar bara om tiden fram till att vi träffade varandra 1989. Det hände mycket intressant även de följande åren, säger Ingrid och fortsätter:

– Det största av allt var kanske att jag blev mamma till ett barn som Svetlana hjälpte oss att adoptera från Zaretjny. När allt var klart ringde Svetlana och sa ”Gratulerar, det blev en pojke”.