Kärlek i det tjugoförsta århundradet är ingen enkel sak. Drömmen om det livslånga parförhållandet ställs mot en ibland brutal Tinder-verklighet. För trots att tekniken och samhällsutvecklingen har förändrat kärlekens spelplan är kärnfamiljsidealet fortfarande starkt. Två föräldrar, två barn, ett hem.
Det står klart när man läser ”Kärlek och kärnfamilj i folkhemmet”, en bok av Lundaetnologerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren. Där beskrivs hur kärnfamiljsnormen uppstår under mitten av 1900-talet. Konstellationen mamma, pappa, barn är alltså inte så evig som man kan tro.
– Fram till 1930-talet dominerade den borgerliga familjen och bondefamiljen som ofta var stora flergenerationshushåll och inkluderade tjänstefolk, säger Jonas Frykman och fortsätter:
– Sedan började medelklassen stiga fram. 30-talet präglades av politisk och social oro, en vacklande arbetsmarknad, inflyttning till städerna och sjunkande födelsetal. Insikten vaknade i de styrande samhällsskikten att kärnfamiljen kunde bli en stabiliserande kraft när ett nytt demokratiskt massamhälle tog form.
Jonas Frykman och Orvar Löfgren beskriver kärnfamiljsnormen som ett samhälleligt och politiskt projekt där kyrkan, skolan, läkarvetenskapen och den socialdemokratiska folkhemsidén tillsammans fostrar fram kärnfamiljen som den helt dominerande samlevnadsformen. Projektet får starkt understöd av populärkulturen. På film, i veckotidningar och schlagers får människor en bild av hur uppvaktning och romantik ser ut, och vad det ska leda till.
Kärnfamiljen är ett kulturellt bagage
– Trots att 30-, 40- och 50-talet känns så avlägset har vi kvar mycket av den tidens syn på familj och barn. Det är ett kulturellt bagage vi burit med oss in i nuet, konstaterar Orvar Löfgren.
Både han och Jonas Frykman har hunnit bli 80 år och få titeln professor emeritus. Jonas säger ironiskt att de tillhör kulturarvet.
– Vi är båda boomers och därmed födda in i det självklara att man ska växa upp i en kärnfamilj, det är så man ska leva. Därför ville vi berätta hur den här starka normen växte fram.
Så växte kärnfamiljsnormen fram
Kärnfamiljsidealet formades inte bara uppifrån, med social ingenjörskonst, utan också nedifrån genom människors vardagsliv, ambitioner och konsumtionsmönster.
Upprinnelsen till boken var att både Orvar och Jonas rensade sina källarförråd och hittade material som var oemotståndligt för två etnologer.
I Orvars fall handlade det om prydligt sparade brev, barnteckningar, fotoalbum och smalfilmer som dokumenterade en typisk 40- och 50-talsfamiljs högtider, fester, födelsedagsfiranden, semestrar, mors dag och fars dag.
– Det handlade mycket om att göra familj, med alla de ritualer som hörde till. Jag fascinerades av att det var så viktigt för min pappa att vi skulle ställa upp framför kameran och visa upp oss som den nya tidens lyckliga familj. Det handlade också om sakerna som skapade dåtidens familjeliv – radion, grammofonen, bilen, tv:n. Det gällde att inte halka efter. Marknadskrafterna bidrog till att romantisera paret och familjen. Det var ett familjebygge i stort som i smått.
Kärlek som grund för äktenskap
Jonas far var läkare och svarade även på läsarfrågor i en tidning. Hans efterlämnade papper gav inblick i den stora genansen och okunnigheten om det sexuella. Somliga visste inte ens hur barn blir till. Och som en kugge i det ideologimaskineri som understödde kärnfamiljsmodellen, redde doktor Frykman inte bara ut biologin (nej, man kan inte bli med barn av att kyssas med öppen mun) utan förordade även giftermål som det enda alternativet för den som ville ha ett sexualliv.
LÄS ÄVEN: Så dejtade vi förr och nu – ordlista för nätdejtare
– Det var då kärleken etablerades som grunden för ett äktenskap. Innan dess gifte man sig inte av kärlek. Mitten av 1900-talet är en inkörningsperiod där människor försöker förstå vad kärlek kan betyda, säger Jonas Frykman.
Hemmafrun var modern
Kärnfamiljen framstod på den tiden som mycket modern, hemmafrurollen som ett framsteg för många av de kvinnor som slitit i jordbruket och med annat dubbelarbete. Ändå började mamma-pappa-barn-modellen krackelera redan på 60-talet. Då startade processer som skulle utmana kärnfamiljen. Sekulariseringen, preventivmedlen, den friare synen på sex och kvinnors ökade möjligheter till lönearbete ritade om kartan för kärlek och familjebildning.
Men vi, vi drömmer fortfarande 1900-talets familjedrömmar.
– Det märks på olika sätt. Exempelvis har ju homosexuella kämpat hårt för att just få gifta sig och skaffa barn, påpekar Jonas Frykman.
Könsrollerna spökar fortfarande
Han och Orvar Löfgren menar att kärnfamiljen är en seglivad modell som dock tvingas återuppfinna sig själv efter ändrade omständigheter. När skilsmässorna ökar får vi i stället serie-monogami och bonusfamiljer. Då är det inte längre mamma-pappa-barn som är familjens innersta kärna, utan barnen kring vilka ett större antal vuxna rör sig: föräldrar, bonusföräldrar, mor- och far-föräldrar, med eller utan biologiska band.
Och de tydliga könsroller som kännetecknade 1900-talets familjer spökar fortfarande i många kärleksförhållanden, trots att den förhärskande attityden är att vi har, eller i varje fall borde ha, lämnat dem bakom oss.
