Fråga Jag träffade en kvinna för några år sedan efter att ha levt ensam i större delen av mitt liv. Har inga barn, och inte hon heller. När vi beslutade oss för att bo ihop “på riktigt” flyttade hon till mig och sade upp sin lägenhet.
Nu har vi bott ihop i en månad och det går inte bra. Vi småtjafsar om nästan allting. Jag erkänner att det mest är jag som bråkar, för jag orkar inte riktigt med hennes slarv. Hon lägger aldrig tillbaka saker och sprider sina grejer över hela huset. Jag vill säga på en gång, av hela mitt hjärta, att jag vill att hon ska stanna kvar, för det är på de allra flesta sätt ändå underbart. Men om det fortsätter så här är jag rädd för att vi (jag) gnäller sönder alltihop.
Snälla, snälla ge mig ett råd om hur jag kan bli litet mer tolerant.
Lasse
Ingemar svarar: Kära Lasse, jag tror att många känner igen sig i din beskrivning.
Det där med att flytta ihop och börja dela på utrymmen man tidigare haft helt för sig själv är inte alldeles konfliktfritt. Kanske var det ett misstag att flytta ihop hos dig? På ett sätt blir hon nu en sorts inkräktare på ditt “revir” och breder ut sina saker över ditt välordnade hem. Skulle det kunna underlätta om ni flyttade till en gemensam bostad, en som ingen av er kunnat boa in privat, utan som ni måste möblera och arrangera tillsammans? Som alltid är jag övertygad om att man inte kan förändra andra utan bara sig själv. Det betyder att du aldrig kan “dressera” din kvinna till att uppföra sig på ett sätt som exakt passar dig, utan att leva ihop handlar om att ta och ge samt att anpassa sig. Men jag tror verkligen på att göra mer av det som fungerar och försöka undvika det som leder till tjafs och bråk.
Ge akt på vad och hur du gör när det fungerar bra respektive dåligt. Gör mer av det som leder till trevligt umgänge och försök, så långt det är möjligt, undvika sådant som framkallar gnissel.
Jag är övertygad om att om ni verkligen vill leva ihop kommer ni att lyckas. Ni har ju trots allt varit ihop i flera år nu och haft det bra.
