”Hans rock var loppbrun”, kunde det stå i 1800-talsromanen, och alla visste förstås att det då handlade om en rödaktig färg som drog åt det bruna hållet.
Idag kan få människor tolka loppbrunt exakt rätt. Inte minst för att det är så ovanligt att i vardagen stöta på den blodsugande parasit som gett färgen dess namn.
Färger får sitt namn efter saker vi ser
Och så där har det ofta varit. En färg får sitt namn efter saker vi ser varje dag. Som till exempel gredelin, från franskans ”gris de lin” som betyder oblekt lingarn, något alla lätt kunde framkalla för sin inre syn i det gamla bondesamhället men som idag ändå kräver ett visst slöjdintresse.
Gredelin var väldigt populärt under det sena 1800-talet men försvann sedan ur språkbruket cirka 1920, efter bara cirka 40 år i ljuset. Men precis innan ridån gick ner hann Elsa Beskow skriva sin berömda saga om tre tanter, som gavs ut 1918…
– Ordet borde egentligen vara utdött, men gredelin är något så ovanligt som en zombiefärg som lever vidare fast att det inte längre används. Äldre personer vet förstås vad det är för färg, men andra kan till och med påstå att det är ett slags sagofärg som inte finns på riktigt. Men färgen utgår ju från tant Gredelins klänning i boken. Den ser däremot lite olika ut i olika tryck, så inte ens där finns en samstämmighet. På sikt tror jag förstås ändå att gredelin kommer att försvinna helt, men exakt när hänger ju lite på hur länge Elsa Beskows böcker fortsätter att läsas för barn, förklarar Susanne Vejdemo, lingvist som skrev sin avhandling om språkutvecklingen av våra svenska färgnamn vid Stockholms universitet.
Rosa eller skär?
Just att det inte längre finns en klar gemensam bild av hur en färg ska beskrivas kan annars sägas vara första tecknet på att namnet håller på att tappa sin livskraft.
Det vanliga är också att det blir en generationsfråga. Man håller fast vid sina gamla färgord och tar dem med sig i graven.
Så verkar det vara med exempelvis skär och rosa som Susanne Vejdemo gjorde en generationsstudie av i sin forskning. 50- och 60-talisterna i undersökningen använde oftast ordet rosa, medan deras föräldrageneration helt klart föredrog skär.
– Skär får därför allt mindre domäner ju längre tiden går. Kan alla svenskar i alla åldrar idag säga att ett hus är skärt? Nej, det är lite tveksamt. Men en gris är väl ändå skär? Tja, fråga en 15-åring. Jag är rätt säker på att även grisen är rosa numera, förklarar hon.
Ordet rosa kommer i sin tur in i bilden på 1880-talet och beskrevs då först i ordboken som ”ett slags blåorange”.
– Hela området var lite kaosigt där i början. Men det är framförallt inom det rosa fältet som vi har fått så väldigt många nya färgnamn i modern tid, kanske för att det är en sån älska-eller-hata-färg. Så fort något upplevs som feminint förknippat så verkar det väcka mycket känslor, men hur man tolkar färger metaforiskt förändrar sig också över tid. På tidigt 1900-tal vet vi att ett amerikanskt varuhus rekommenderade rosa som en pojkfärg, en svagare form av det maskulina röd, medan ljusblått marknadsfördes som en flickfärg, förklarar hon.
Den stora namnvågen för färger började redan på 1400–1600-talet när Venedig och Florens tog över Mellanösterns roll som ledande pigmentutvecklare, och då kom exempelvis violett och ultramarin. Och sedan kom ytterligare en våg när syntetiska anilinfärgämnen kom på 1700–1800-talet, med exempelvis beige och magenta. Idag är de tekniska möjligheterna att ta fram nya färger förstås oändliga.
Lila överglänste violett
– Det kommer också nya färgord varje dag tack vare olika kommersiella aktörer inom mode, kosmetika och inredning. De kan själva bestämma att namnet på en ny rosa ska vara ”twilight passion”. Det absoluta majoriteten av dessa namn dör förstås som bananflugor, men en del hamnar i folkmun och kan med tiden trycka ut tidigare dominerande färgord, som ju lila gjorde med violett.
Färgnamn kommer och går alltså. Men vid väldigt sällsynta tillfällen kan det hända att folkrörelser uppstår och försöker hindra naturens gång.
Facebookgruppen ”Våga vägra orange” håller fast vid det äktsvenska ordet brandgult, som har sina anor i 1500-talet, och alltså inte är importerat från vare sig franskan eller engelskan. Dessutom ligger det mycket bättre i munnen när man ska prata om saker i plural än vad orange gör, menar förespråkarna.
– Nej, brandgult kommer tyvärr också att dö ut, om inte något alldeles särskilt händer. Kanske har det en chans om den där Facebookgruppen till exempel startar ett populärt modehus som säljer enbart brandgula kläder, spekulerar Susanne Vejdemo.
3 antika färgord
- Violbrun förekom visserligen sparsamt under 1800-talet, men speglar ändå den idag udda synen på lila och brunt som ungefär samma färg. Språkforskaren Susanne Vejdemo vill gärna inflika att vi idag betraktar exempelvis turkost som ett slags blå eller grön, och även detta kommer att förändras med tiden. Tendenser till att turkos nu utvecklas till en helt egen färg syns i hela Europa. Så i framtiden kommer vi förmodligen inte alls förstå hur vi ens kunde se den som en variant av blått.
- Chair blev ett av de allra först använda orden för rosa i Sverige, och kommer från det franska ordet för ”kött”. Till en början, på 1800-talet, så användes chair mest för att beskriva hudtoner. Uttal och stavning försvenskades sedan till skär, som fick en mer allmän rosa betydelse.
- Ljusröd användes innan vi hade särskilda ord för rosa, som ju länge uppfattades som en lite urvattnad röd färg av dålig kvalitet, så före 1700-talet var det ändå inte speciellt populärt att använda rosa i vare sig inredning eller kläder. Men sedan kom rokokon och Madame de Pompadour satte pastellen på kartan!
3 färgord som är på väg bort
- Skär kom alltså före rosa, på 1840-talet, och tryckte därmed ut tidigare populära ljusröd. Men väldigt länge var skär mer en synonym till ”ren”, än ett färgord. ”Ren och skär” säger vi ju fortfarande och Skärtorsdagen har fått sitt namn efter när Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Men som färgord varade det skära väldet ändå väldigt länge, fram till mitten på 1900-talet, då skär förlorade på knock-out av rosa.
- Violett var länge ett mycket livskraftigt ord för det purpurfärgade, och användes i Sverige under hela 1800-talet, ända fram till 1980-talet, då lila vann det slutgiltiga slaget. Hade inte gredelin hade haft sina 40 år i ljuset, 1880-tal till 1920-tal, så hade Elsa Beskow med stor sannolikhet skrivit sin saga om tant Violett istället!
- Cerise kom till svenskan i mitten av 1800-talet, och beskrevs först som en rödbrun färg, från det franska ordet för körsbär. Men när cerise sedan fick sin stora renässans på 1980-talet, så hade ju färgbetydelsen blivit både ljusare och mer intensiv. Idag är ordet en modefärg, och det behövs att ett färgord används i fler språkkategorier än kläder och inredning om dess framtida existens ska vara tryggad…
3 färgord som är ”still going strong”
- Grön har funnits sedan fornsvenskan, med ursprung i urgermanskan ”gröniz”. Även besläktat med ordet ”groa”, med betydelsen att växa. Och fortfarande frodig!
- Röd är oftast det första riktiga färgordet som uppstår i ett språk, efter svart och vitt. I grottmålningarna användes ofta röd järnoxid. Det svenska ordet har sitt ursprung i fornnordiska ”rauör”, som i sin tur har rot i urindoeuropeiska ”reud”.
- Blå kan verka självklar, men har inte alltid varit det. I Odysséen beskriver Homeros havet som ”vinmörkt”. Grekerna hade helt enkelt inget eget ord för bara den blå delen av regnbågen, och det är de inte ensamma om. I många språk i världen görs ännu ingen skillnad mellan blått och grönt, utan de får ett gemensamt färgnamn. I svenskan användes från början ordet blått även i betydelsen av svart. Harald Blåtand var alltså känd för sina dåliga, svarta tänder, inte för att han hade ätit blåbär…
