Folkkäre skådespelaren Philip Zandén: ”Jag blir rasande när folk talar högt i mobilen”

Det stora genombrottet kom med ”Amadeus” på Stadsteatern i Stockholm på 80-talet. Nu återvänder han till pjäsen, men den här ­gången som antagonisten Salieri. Folkkäre ­skådespelaren Philip Zandén fyllde 70 i somras, men jobbar ­hårdare än någonsin. Senare i höst följer han med på Icakurirens kulturkryssning.

Vi ses på Kulturhuset Stadsteatern, platsen där Philip Zandén har tillbringat så mycket tid. Här var han fast anställd i många år, numera gör han tillfälliga inhopp. Philip ger ett lite rastlöst intryck. Efter intervjun väntar en klipptid hos Stadsteaterns frisör, och på kvällen är det genrep för pjäsen ”Folkets fiende”, Uppsala stadsteaters stora höstsatsning, som Philip har regisserat.

Hur är du inför en premiär?

– Ganska praktisk. Jag försöker identifiera vad vi behöver justera. Jag liksom skruvar ihop föreställningen. Det kommer ju till en punkt när föreställningen får ett eget liv, och då blir det tydligt vad som måste ändras. Nej, hon ska ju komma in genom den där dörren istället! Jag rytmiserar pjäsen kan man säga.

Philip Zandén

Ålder: 70 år.
Yrke: Skådespelare och regissör. Var i många år knuten till Kulturhuset Stads­teatern i Stockholm.
Bor: Hyr ett hus på Drottningholm, har en övernattningslägenhet i centrala Stockholm.
Familj: Hustrun Maria Salomaa, skådespelare, barnen Maximilian, 39 år, Adrian, 37 år, Alice, 28 år, från tidigare relationer, samt fem barnbarn.
Aktuell: Spelar Salieri i ”Amadeus” på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Premiär 7 februari. Är en av deltagarna i Icakurirens kulturkryssning.

Philip Zandén i nya ”Saltkråkan”

Philip Zandén är en av Sveriges mest kända skådespelare, allt sedan genombrottet 1981 som Amadeus på Stockholms stadsteater. Något decennium senare började han regissera parallellt med skådespelandet, han har satt upp drama, opera och fars, och tolkat dramatiker som Ibsen, Strindberg och Shakespeare. Han har spelat i en rad filmer, däribland ”Bröderna Mozart” och ”Pensionat Oskar”, mottagit kunglig medalj, samt varit chef för Malmö Opera. Bland mycket annat är säkrast att tillägga. Philip Zandéns karriär tycks ha rullat på, han verkar ständigt ha haft häcken full.

”Danmark är annorlunda än Sverige. Det är inte lika moraliserande som det är här. Jag tyckte att det var en befrielse.” Foto: Peter Knutson

I somras fyllde han 70 år, men har inte en tanke på att sluta jobba. Tvärtom, Philip Zandén har ovanligt mycket på gång, och kommer att synas flitigt i tv-rutan det närmaste året. Han spelar Peter Althin, försvarsadvokaten, i SVT-serien ”The Pirate Bay”, som handlar om de tre unga killarna som skapar världens största fildelningssajt. Han medverkar i actionserien ”Fartblinda”, och i en Netflixfilm om Trustor-härvan. Dessutom är han nye Westman, den vresige gubben i ”Saltkråkan”, för nu ska Astrid Lindgrens klassiker återigen bli serie. Ingen kan anklaga Philip för att ligga på latsidan.

– Jag har säkert någon diagnos, men när jag var ung diagnosticerade man ju inte sådant. Jag är så rastlös, och det är väl delvis därför jag gillar att jobba. Dessutom tycker jag att jobbet är så ­roligt, jag ser ingen anledning att sluta. Men jag är frilansare numera, och förstås avhängig att arbetsgivarna hör av sig.

Jag berättar för Philip att jag har lyssnat på otaliga poddar och läst gamla intervjuer med honom i arbetet med den här intervjun.

– Åh, så tråkigt för dig!, utbrister han på sitt karaktäristiska vis.


Träffa Philip Zandén på Icakurirens kulturkryssning – läs mer och boka här


Social och nyfiken på andra människor

Philip är rapp och rolig, och en underhållande samtalspartner. Och trevlig. Det är det inte bara jag som tycker, det är något som folk ofta återkommer till i intervjuer.

– Jag är ju det. Eller jag är väldigt väluppfostrad. Det är kanske lite tvångsmässigt, möjligtvis kan det bli maniskt. Men jag vill vara vänlig och skapa god stämning. Jag tycker att det bidrar till vardagsglädjen i livet. Att umgås, konversera, ta kontakt… det är en del av den jag är. Jag är en social och inte så blyg person så jag kommunicerar gärna. Jag är jättenyfiken på andra människor.

1985. Han blev skådis, inte journalist som det var tänkt. Tidig bild i karriären. Foto: TT

Philip Zandén föddes i Göteborg, men snart flyttade familjen Zandén till Stockholm för att så småningom flytta tillbaka till Göteborg igen. Philip beskriver sin uppväxtmiljö som typiskt borgerlig.

– Men det var en kulturintresserad borgerlighet. Jag kan verkligen sakna den tidens borgerlighet där man högaktade och värderade europeiska, humanistiska ideal, och där empati och medmänsklighet var viktigt. Den nuvarande svenska borgerligheten tycker jag däremot är fullständigt brutaliserad. Jag röstar inte borgligt idag. Jag brukar säga att jag visste vem Botticelli var, men Lenin hade jag inte hört talas om. Mamma var konstnärinna, pappa journalist, och morfar var tonsättaren Gösta Nyström. I min familj hade vi kulturellt kapital, men inga pengar. Pappa jobbade på Sveriges radio och hade statlig lön, och mamma extraknäckte som sjuksyrra. Mamma kom visserligen från en förmögen judisk Göteborgsfamilj, men pengarna hade försvunnit i och med Krügerkrasch och krig.

Mamma Joy Zandén var textilkonstnär

Mamma Joy Zandén ja. Hon är också lite av en kändis, även om genombrottet kom sent. Inte förrän de sista månaderna av sitt 94-åriga liv slog den här textilkonstnären igenom på allvar. Hennes handmålade mönster hade varit undangömda i över sex decennier när dottern Jessica, alltså Philips syster, såg till att de trycktes. Mönsterskatten har gjort succé och även fått internationell uppmärksamhet, och Jessica har numera en webshop där hon säljer prylar med mamma Joys mönster.

Egentligen var Philip Zandéns plan att bli journalist, som pappa Rolf.

– Jag har alltid haft bra betyg, och sökte till Journalisthögskolan. Jag kom till sista provet, och fick frågan: ”Om du inte kommer in, vad ska du göra då?”. ”Åh, det finns ju så mycket roligt att göra”, svarade jag. Fel svar. Jag framstod som helt omotiverad. Så de tog inte in mig, och tur var väl det.

4 snabba frågor med Philip Zandén

Tittar på: Min exfrus (Susanne Bier) Netflixserie ”The perfect couple”.
Läser just nu: Göran Greiders ”Barndomsbrunnen”.
Gör mig arg: När folk talar högt i mobilen. Jag blir rasande, jag får ibland byta vagn. Det händer att jag säger till: ”Kan du tala lite lägre?”. Jag får påslag bara jag tänker på det.
Gör mig glad: Barnbarnen.

Istället blev det skådespeleri. Ända sedan Philip Zandén jobbade extra som scenarbetare under gymnasietiden hade det trots allt varit drömyrket.

– Jag minns när jag öppnade den där dörren, när jag plötsligt stod backstage. Jag blev fullkomligt knockad av allt runt omkring mig. En operakung som sjöng, balettdansöser som hoppade, orkestern som spelade. Folk kramades och skrattade. Går det att vara vuxen på det här sättet, tänkte jag. Jag hade aldrig träffat sådana människor. Jag kände att här vill jag också vara. Jag sökte Scenskolan och hade tur. Jag tillhör en liten exklusiv grupp som kom in på första försöket, och sedan dess har det rullat på.

Philip Zandén har gift sig tre gånger

Privatlivet har inte heller stått stilla, Philip Zandén är gift för tredje gången. Först bildade han familj med sin ungdomskärlek och de fick två söner. Men vid provspelningen till filmen ”Freud flyttar hemifrån” mötte han den danska regissören Susanne Bier. Förälskelsen var ögonblicklig, men inte okomplicerad. Philip bröt upp från sina söners mamma, flyttade till Danmark, och tillsammans med Susanne Bier fick han dottern Alice. Han blev kvar i Danmark i 15 år, men sedan flyttade han tillbaka till Sverige.

2021. På premiär med hustrun Maria Salomaa som även hon är skådespelare. Foto: TT

– Danmark är annorlunda än Sverige. Det är inte lika moraliserande som det är här. Jag tyckte att det var en befrielse. När jag flyttade till Danmark hade jag precis skilt mig. Hemma var det många som hade åsikter. Det var jag som backade ur äktenskapet, och det fick jag höra. Folk kunde vara ganska hårda och fördömande, och på sätt och vis hade de rätt – det var ju ett svek förstås. Men den typen av moraliserande upplevde jag inte på samma sätt i Danmark. Det är lite mer lättsamt där.

Idag är Philip Zandén och Susanne Bier skilda sedan många år. Men de är fortfarande väldigt goda vänner, konstaterar Philip.

Är det också typiskt danskt?

– Det är nog mer typiskt oss. Jag bodde alltid i mitt gamla hus när jag åkte och hälsade på Alice. Då var vi tre vuxna i huset, Susanne, jag och Susannes nya man, som också är i branschen och som jag jobbat med flera gånger. Men ofta var Susanne på jobbresa i Amerika eller England, så då var det vara han och jag. Jag älskar honom, han är underbar. Alltihop var väldigt okomplicerat.

Vilka förebilder, det måste ha varit skönt för er dotter.

– När man skiljer sig när man är 50 är det en skillnad. Det är något annat när man är 35.

Gift med Maria Salomaa

Numera lever Philip Zandén med den finlandssvenska skådespelaren Maria Salomaa. De har varit gifta i över ett decennium. Hans vuxna barn har själva fått barn, och Philip hänger ofta med sina barnbarn.

– Barnbarn är jätteroligt, det är så fint. Samtidigt är det lite konstigt när de ropar ”farfar”. För ett ögonblick kan jag undra vem de skriker efter?

2010. Tillsammans med syrran Jessica i ”På spåret”. Foto: TT

Ännu en viktig person i livet är systern Jessica, som också hon är skådespelare, känd från bland annat ”Tre kärlekar”.

– Vi har en väldigt bra relation. Hon bor på Särö utanför Göteborg, och jag bor ju i Stockholm, så vi ses inte så ofta. Men vi pratas vid flera gånger i veckan. Hon är rolig, vi skrattar otroligt mycket när vi pratar. Vi har den där syskon­jargongen. Men vi kan vara allvarliga också, Jessica vet allt om mig.

Philip Zandén har regisserat både musikal och opera

Konstaterar Philip, och så börjar han nynna med i en låt som spelas på radion i matsalen. Är det något som har varit en röd tråd i Philips karriär så är det väl ändå musiken. Han har både sjungit och spelat piano på scenen, och regisserat såväl musikal som opera.

”Jag är en talande sångare, och en regisserande dirigent”, säger Philip som har både sjungit och spelat piano på scen – och regisserat musikal och opera. Foto: Peter Knutson

– Helst av allt hade jag nog velat vara dirigent. Men morfar var en sådan ­musikprofil, och det finns bara plats för en sådan i familjen.

Regissör är väl ganska likt dirigent, du dirigerar ju ensemblen.

– Faktiskt. Jag är en talande sångare, och en regisserande dirigent.

Spelar Salieri i ”Amadeus” på Stockholms stadsteater

Men hur redo är du att lämna över Amadeus till en yngre skådespelare?

– Det är verkligen dags. Det kändes jätteroligt när jag fick frågan att spela Salieri. Att få knyta ihop den där Mozartpåsen. Pjäsen har ju blivit en klassiker, och många stora skådespelare har gjort Salieri. Det är fantastisk roll, inte minst eftersom Salieri talar direkt till publiken. Därmed öppnas hela teaterrummet, och det intresserar mig jättemycket. Det är inte vad som händer på scenen, utan vad som sker i hela teaterrummet som är avgörande. Kommunikationen mellan scenen och publiken är ju teaterns själva väsen. Men allt för ofta uppstår aldrig den där kommunikationen. Publiken sitter och tittar på något som de egentligen inte bryr sig om.

Philip Zandén talar engagerat, det här tycker han är viktig. Folk som jobbar med teater måste höja blicken, menar han.

– När jag regisserar brukar jag säga till ensemblen: ”Glöm inte att ni är ­i ­underhållningsbranschen”. Ibland kan teatern bli självtillräcklig, ungefär som att pjäsen är till för skådespelarna och inte för publiken.

Du är ju van att regissera, kommer du att kunna låta bli att lägga dig i regissörens arbete i Amadeuspjäsen?

– Ja, jag kan skilja på när jag gör det ena och det andra. Jag har stor förståelse för regissörens process. Jag kan känna en lättnad att bara vara skådespelare, det är skönt att inte behöva ha det stora ansvaret. Men jag tycker också att det är skönt att bara vara regissör, för då slipper jag oron att lära och bära en lång text. Jag får allt svårare att lära mig långa textpartier utantill, det har väl med åldern att göra. När jag var 25 år kunde jag repa en scen ett par, tre gånger, sedan satt texten. Den hade liksom åkt in köksvägen. Nu är det annorlunda.

Philip Zandén: Mina tre mest betydelsefulla roller

Succén ”Amadeus”, 1981. Philip som Mozart, Frej Lindqvist som Salieri. Foto: André Lafolie
  • Amadeus, Stadsteatern i Stockholm
    En vändpunkt, det var ju mitt genombrott. Jag var först i Skandinavien att spela Amadeus, och rollen passade verkligen mig. Den fart jag har i kombination med Amadeus fart… det hände något. Vi spelade över 120 föreställningar, och det är mycket för att vara en institutionsteater. Än i dag kommer folk ihåg att jag spelat Amadeus. När jag går på Ica kan det komma fram en gammal dam och klappa mig på kinden och säga ”Åh, Amadeus”. De äldre kvinnorna har alltid varit min fanclub.
  • Albert Speer, Göteborgs stadsteater
    Också en roll som påverkade mig på djupet. Det fungerar ju så – det stora rollerna förändrar en inte bara som skådespelare, utan som människa. Jag fick en annan syn på yrket, men också mig själv, efter att ha spelat Albert Speer. (För rollen som Albert Speer belönades Philip Zandén med Thaliapriset år 2002.)
Philip Zandén som Tevje. Foto: Malin Arnesson
  • Tevje, Malmö Opera
    Jag spelade huvudrollen som den fattige mjölkhandlaren Tevje i Malmöoperans version av ”Spelman på taket”. För första gången fick jag sjunga, och jag kände att jag fixade det. Jag tycker att det är jättekul med musikteater. Jag har alltid velat göra lite allt möjligt, inte velat fastna i en genre.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top