Nepo babies: Kändisars barn blir kändisar

Jag får ofta frågan om jag är släkt med Anna Wahlgren, den numera bortgångna författaren och niobarnsmamman. Det är jag inte. Men frågan är säkert befogad. Det ligger nära till hands att tro att den som skriver i en tidning kanske också har en förälder som gör det. 

Nepotismen inom kulturbranschen har varit en följetong i media det senaste året. Det började med att den amerikanska tidskriften New York Magazine listade exempel på barn till filmstjärnor, musiker, rika och kända som fortsatt i samma bransch som sina föräldrar. Fenomenet döptes till slagkraftiga ”nepo baby”. 

Lättare att få den första chansen som kändisbarn

Debatten om kulturbarnen har rört upp känslor också här i Sverige, även om ingen har velat kännas vid några privilegier. Martina Montelius, dotter till författaren Kristina Lugn, är en av dem som inte kan relatera till någon räkmacka. Som kulturbarn kan man få möjlighet att publicera sig en gång, möjligen två, skrev hon i en debattartikel i Expressen. ”Men går det inte bra åker du ut, om du så är barn till Gud fader själv.” 

– Men det är ju just det som är poängen. Att man får den där första chansen, säger författaren och journalisten Petter Larsson, aktuell med boken ”Riggat – hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa”. 

Gösta Ekman sa att han var ”känd redan som spermie”

Nepo baby är egentligen inget nytt fenomen. Skådespelaren Gösta Ekman brukade ju säga att han var ”känd redan som spermie”. Jonatan Unge, son till journalisten Cecilia Hagen, är en mer samtida nepo baby. Han säger sig vara övertygad om att han fick jobbet på Sveriges Radio för att producenten var impad av hans mamma. Och vad då rå? Kulturbarn må ha orättvisa fördelar, men andra har ju ett snyggt utseende eller ett högt IQ, försvarar sig Jonatan Unge. 

Dessutom finns det faktiskt nackdelar med att vara ett kulturbarn, man löper risk att bli hånad, och tvingas tampas med såväl fördomar som höga förväntningar. För vem älskar inte en misslyckad nepo baby? 

Snedrekrytering präglar hela samhället

Men egentligen är alla nepo babies bara ett symtom på ett mycket större problem, påpekar Petter Larsson. Den sociala snedrekryteringen präglar hela samhället, och den berömda klassresan – den som vi i Sverige är så stolta över – är delvis en myt. I själva verket är det vi presterar ofta en följd av vår sociala bakgrund, och av våra uppväxtvillkor. De som är framgångsrika och duktiga är det på grund av goda villkor. 

– Samhällets eliter har säkert både pluggat och jobbat hårt, och de är säkert inte mindre begåvade än andra. Problemet är bara att många andra också har pluggat hårt och är lika begåvade, och därmed har gjort sig lika ”förtjänta” av samma belöningar i form av status, makt och pengar, säger Petter Larsson. 

En hög social rörlighet, där hantverkarens dotter kan bli läkare, och professorns son städare är ett idealsamhälle, och det är så meritokratin är tänkt att fungera.

– Men vi är inte så socialt rörliga som vi tycks inbilla oss. Barn till läkare blir själva läkare. För att inte tala om jägarbarn. Över trettio procent av jägarna har en förälder som är jägare. Och elitskolan Handelshögskolan är den utbildning i Sverige där studenternas föräldrar har högst utbildning, säger Petter Larsson. 

Var tionde svensk har samma yrke som sina föräldrar

Var tionde svensk har faktiskt samma yrke som sina föräldrar. 

– Det låter kanske inte så mycket, men i vissa yrken innebär det en väldig överrepresentation. De yrken som ärvs i störst utsträckning är de som kräver en speciell livsstil, däribland jägare, fiskare och djurskötare, säger Petter Larsson. 

Åtminstone femtio procent av skillnaderna mellan människors framgångar i arbetslivet kan förklaras av deras bakgrund. Och den enskilt viktigaste faktorn för hur det ska gå för en person stavas familjen – den närmaste familjen, men faktiskt också släkten i vidare bemärkelse – mor- och farföräldrar, och föräldrarnas syskon. Den familj man växer upp i har större betydelse än både skola och bostadsområde.

– Exakt vad i alla miljoner interaktioner inom en familj som är av betydelse vet vi inte. Det tycks handla om familjeidentiteten. Man ärver ambitioner och möjlighetshorisont, men förstås också en närhet till specifika branscher. 

Nepotism: naturlag och dolt problem

Att den mest lämpade ska ha jobbet var en gång i tiden en omvälvande tanke. Va?! Är det inte släkten eller familjens kontakter som är gräddfilen till jobbet? Släktbandet har gällt oavsett status, man blev smed för att ens pappa var smed. Vi har ju till och med ett ordspråk för det här: ”Skomakare, bliv vid din läst”. 

Under stora delar av mänsklighetens historia har börd, släkt, kön och kontakter avgjort vem som ska få en ansvarsfull uppgift. Och så ser det ut över delar av världen än idag. På många håll är nepotism närmast en naturlag, och på andra håll ett mer dolt problem. 

Hög social rörlighet i Norden

Men det ska sägas: Under de senaste sjuttio åren har Norden ändå haft en förhållandevis hög social rörlighet. Här tar det i snitt tre, fyra generationer för en familj från de fattigaste tio procenten att nå upp till medelinkomst. I USA och Storbritannien tar det fem, sex generationer, och i Brasilien nio, tio. 

Under 1950-, och 60-talen peakade klassresorna i Sverige, Petter Larsson kallar det ”Susanna Alakoski-perioden”, apropå den finländska författaren som växte upp i en missbruksfamilj, men lyckades bli en av Sveriges mest omtyckta kulturpersonligheter. Men sedan dess har klassresorna sannolikt minskat i antal. 

Mätningar tar tid

– För de som är födda efter 1980 tror jag att det har blivit lite svårare att göra en klassresa. Men det kan vi inte mäta ännu, vi behöver avvakta något decennium. Det är problemet med sådana här mätningar – att de tar tid. Men mycket talar för det, och det beror framför allt på två saker: Att den ekonomiska ojämlikheten har blivit större, och att vi har ett friskolesystem. Och det är ganska lite som talar för att det kommer bli lättare att göra en klassresa framöver.