Svenska filmens glada 30-tal: Åren då svenskarna köade vid biokassan

Ute i Europa mörknade molnen, men på de svenska biodukarna skojades det friskt. 20-talets stumma konstfilm förbyttes under 30-talet snabbt till publikfriande kassasuccéer, med plumpa skämt, glittrande kärlekshistorier och, för det mesta, ett aldrig sviktande humör.

1930-talets Filmsverige ter sig som ett nybyggarland. Ett vilda västern för lycksökande guldgrävare. Ett eldorado för män med vassa armbågar, öga för investeringar och näsa för folksmaken. 

Ofta är vår vana att dela in historien i decennier missvisande: väldigt få fenomen har tagit fart första januari och avslutats på nyår tio år senare. I fallet film är det ovanligt korrekt att faktiskt prata om 30-talet som en sammanhängande och specifik period. År 1930 har ljudfilmsproduktionen satt igång på allvar, vilket mer eller mindre omedelbart förvandlar filmen – från en stum och internationell angelägenhet med konstnärlig svansföring till ett inhemskt och strikt kommersiellt fenomen. År 1939 bryter ett världskrig ut och filmindustrin tvingas omorientera sig, åtminstone en smula. 

Svenskarnas intresse för film ökar och biografkedjor växer

1920-talet är en konstnärlig guldålder för svensk filmindustri. Då gör nämligen regissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller världssuccéer med sina Selma Lagerlöf-filmatiseringar, vilket för både regissörerna och stjärnan Greta Garbo till Hollywood och mer eller inte alls lyckade karriärer. Fotografen Julius Jaenzon experimenterar med dubbelexponeringar i Körkarlen och Sverige är med om att definiera filmen som konstform.

Komediklassikern Söderkåkar från 1932, i regi av Weyler Hildebrand. Filmatiseringen bygger på en teater-uppsättning som gjort succé några år tidigare. I huvudrollerna sågs bland andra Gideon Wahlberg, Edvard Persson och Dagmar Ebbesen (bilden). Foto: Svenska Filminstitutet

I och med ljudfilmen tvärdör världens intresse för svensk film. Film som tidigare kunnat exporteras världen över gör nu halt i Danmark. Å andra sidan växer svenskarnas intresse för att uppsöka kinematograferna, som blir fler och fler till antalet. Det stora bolaget Svensk Filmindustri bygger, efter Hollywoodmodell, sitt eget Filmstaden i Råsunda. Bondpojken Anders Andersson från Tierptrakten har tagit sig efternamnet Sandrew från en konjaksflaska, byggt upp en förmögenhet på sin specerihandel och investerat överskottet i en stadigt växande biografkedja. År 1930 startar tre män med fantasieggande egennamn – Gustav och Per Scheutz och Schamyl Bauman – bolaget Europa Film. När de knyter den storskånske revystjärnan Edvard Persson till sig blir bolaget en maktfaktor att räkna med.

Många filmer under 30-talet – särskilt med lyckliga slut

SF, Sandrews och Europa Film var långtifrån ensamma. AB Kungsfilm, AB Svea Film, AB Wivefilm, Irefilm, Stockholmfilm, Terrafilm, Nordisk Tonefilm och Svensk Talfilm hette konkurrenterna. Tillsammans skapade de olika filmbolagen under 1930-talet 241 filmer – närmare en ny rulle varannan vecka. Ambitionsnivån svajade. Få av producenterna hamnade i branschen för sin stora kärlek till konsten. Enligt en forskare hade 224 av 1930-talets filmer lyckliga slut och blott sex av dem olyckliga. (Elva slutade så kallat neutralt.) Ingen skulle lämna biografen ledsen.

En sömnig Edvard Persson blir väckt i klassikern Söder om landsvägen. Foto: Svenska Filminstitutet

Därmed inte sagt att produktionenvar alldeles likriktad. Det gjordes film för alla smaker och alla befolkningsskikt. Hårdraget kan man säga att SF vände sig till de övre samhällsskikten: 1930-talets flitigaste regissör Gustaf Molander (23 filmer!) lät gärna sina filmer utspela sig i Åre eller på något gods – sin tids Solsidan.(Mycket riktigt gjorde Molander filmen På Solsidan 1936.) Europa Film rörde sig till att börja med bland Söderkåkar (1932) och hamnade senare, via nämnde Edvard, Söder om landsvägen (1936) och i Skanör–Falsterbo (1939). Profilen var folklig och kan väl idag jämföras med den hos SVT:s Leif och Billy.

Komedier och “pilsnerfilmer”

Även om komedierna dominerade gjordes också melodramer, dokumentärer och enstaka försök till både seriöst drama och kriminalthriller. De stjärnor vi minns från tiden hittades främst i de lustspelsbetonade filmerna: den ”glittrande glada” Sickan Carlsson, den eleganta Tutta Rolf, den bullrige Thor Modéen, den rappkäftade Åke Söderblom, ”huskorsen” och ”rivjärnen” Julia Cæsar och Dagmar Ebbesen samt den allestädes uppdykande Edvard. De stora namnen inom melodramgenren – Karin Ekelund, Birgit Tengroth, Inga Tidblad, Håkan Westergren – har försvunnit ur folkminnet, liksom det faktum att den blivande världsstjärnan Ingrid Bergman först var ett affischnamn i Gustaf Molanders allvarligare filmer.

Tidigt stämplades etiketten ”pilsnerfilm” på de snabbproducerade och urvattnade folklustspelen – detta inte främst för att det dricks pilsner i dem (vilket visserligen sker), utan för att pilsnern eller pilsnerdrickan i denna motbokens och alkoholrestriktionernas tid var en produkt i vanrykte, en blaskig och alkoholsvag ersättning för det förbjudna starkölet. Med tiden har ”pilsnerfilm” kommit att betyda i princip all svensk 30-talsfilm. Filmkritikern Jurgen Schildt påpekar i sin bok Det pensionerade paradiset(1990) att beteckningen inte är särskilt träffande om man verkligen utgår från dryckeskonsumtionen i periodens filmer. Då vore ”punschfilm” eller ”brännvinsfilm” en mer rättvisande stämpel.

Thor Modéen går till attack som en ”äkta mexikanare” i Pensionat Paradiset. Foto: Svenska Filminstitutet

”Pilsnerfilm” som nedsättande begrepp kom troligen i svang i och med 1937 års beryktade möte i Konserthuset i Stockholm. Då kallade filmkritikern och förläggaren Carl Björkman till räfst och rättarting mot den filmproduktion som han ansåg slapp, fördomsfull och allmänt urusel. Han backades upp av diverse författare och dramatiker – inte minst Vilhelm Moberg – som i korthet ansåg att filmindustrin istället borde filmatisera deras verk.

Pensionat Paradiset fick representera slapp filmproduktion

Som särskild syndabock framhölls på Konserthusmötet filmen Pensionat Paradiset (1937), som fick representera allt det som ansågs lågt och uschligt. Som exempel på en typisk 30-talsfilm är Pensionat Paradiset lyckad: där hittar vi solig skärgård, motorbåtsjakt (teknikoptimismen är ständigt närvarande på 30-talet), etniska stereotyper (ett skokräms-istället-för-solkräms-insmort blackface, sångnumret En äkta mexikanare och en sol-och-vårare med misstänkt utländskt namn), män i kvinnokläder, slapstick, ”hojtarolja” samt en handling som inte ens manusförfattarna engagerat sig i.

Vidare finner vi Thor Modéen och i mindre roller Julia Cæsar, den krumelurige John ”Botte” Botvid och den bisarra Lili Ziedner. I regissörsstolen satt Weyler Hildebrand, som under decenniet hann med hela tolv filmer som regissör, ofta med den bondkomiske Fridolf Rhudin.

Vilhelm Moberg upprördes av “pilsnerfilmerna” Foto: Wikipedia

Som exempel på en särskilt dålig 30-talsfilm är Pensionat Paradiset däremot inget vidare. Den får tvärtom sägas vara gjord med ovanligt gott humör och med det komiska batteriet Modéen i sprakande högform. Detta räckte dock inte för de högkulturens självutnämnda riddare, som dömde ut den som ”folkförledande” 1937 – och som återkom i ny skepnad 34 år senare.

Pensionat Paradiset har fortsatt väcka rabalder

När SVT:s filminköpare Nils Petter Sundgren 1971 köpte och visade Pensionat Paradiset fick han stå till svars för sina handlingar i debattprogrammet Kvällsöppet. Filminstitutets grundare Harry Schein, skapare av begreppet ”kvalitetsfilm”, ansåg att filmen stred mot Radionämndens klausul om ”god underhållning”. Vilhelm Moberg satt med i panelen även nu, liksom på Konserthuset 1937, men kunde nu erkänna att filmen fått ett visst underhållningsvärde. Schein kontrade med att citera Mao: ”Dynga luktar inte bättre för att den blir gammal.”

När Pensionat Paradiset 80-årsjubilerade 2017 anordnades en specialvisning i gamla Filmstaden. Nu hade ytterligare en tids värderingar tillkommit, varför en så kallad triggervarning uttalades före visningen: publiken varnades inte bara för blackfacescenen utan också för en sekvens där Thor Modéen hotar att skicka en papegoja till Hitler om den inte är tyst. (Papegojnäbben kunde uppenbarligen associeras till en judisk näskarikatyr.)

Tre gånger under en 80-årsperiod har alltså Pensionat Paradiset lyckats väcka harm och rabalder. Inte illa för en filmfars som verkligen ansträngde sig för att vara oförarglig.

Glädjen närvarande på 30-talets filmer

30-talets filmepok utmärks för sitt goda humör. Inte för inte kallade en av decenniets flitigaste regissörer Gösta Rodin (13 filmer) sina memoarer Den svenska filmens glada 30-tal (1976). Glädjen var ständigt närvarande på duken, och enligt vittnesmål också bakom – åtminstone på filmbolagens kameralavdelningar. I sin essäbok Det pensionerade paradiset påpekar Jurgen Schildt hur film efter film från tiden propagerar för samförstånd, försoning, förbrödring – och hur detta så gott som alltid sker vid ett högtidstal vid ett dignande middagsbord. Oavsett om filmerna utspelar sig i en våning på Strandvägen eller i ett torp i Skåne så har det bullats upp med delikatesser, inte minst med de drycker som restriktionerna skapade en neurotisk fixering kring.

Två av svensk filmindustris mest inflytelsrika personer under den tidiga ljudfilms-epoken: Anders Sandrew och Schamyl Bauman. Foto: Wikipedia

Att åtskilliga skådespelare söp ihjäl sig var inget som det minsta märktes i några filmer. Inte heller syntes Hitlers Macht-übernahme 1933 och stämningarna som följde på det – tvärtom fortsatte judarna på de svenska dukarna att vara opålitliga ockrare (1933 års Pettersson & Bendel ansågs av självaste Goebbels vara ”staatspolitisch wertvoll”). Att Sverige gjorde sig redo för krig resulterade i uppsluppna militärfarser som 65, 66 och jag (1936) och Landstormens lilla Lotta (1939), där den återkommande roligheten är att den överviktige Thor Modéen blir inkallad. 

Att larviga filmfarser med Thor Modéen i för liten lumparuniform kunde vara så lukrativa kan ses som en oförlåtlig blåögdhet, givet världsläget. Det kan också ses som ett tecken på en evig allmänmänsklig sanning: ju mörkare mörker, desto större är vårt behov av ljus. 


Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top