Språkvetaren: Kan du tyda nutidens hieroglyfer?

“Jag fattar inte”, säger jag.
Någon hade kommenterat mitt inlägg på Instagram, och efter kommentaren satt en bild på en man med en käpp och en bild på en hund.

Nu kommer några av er att tycka att jag är riktigt ungdomlig som över huvud taget har ett instagramkonto eller ens vet vad Instagram är. (Instagram är en app som fungerar ungefär som ett offentligt, digitalt fotoalbum, där vänner eller främlingar kan kommentera ens bilder.) Men jag är alltså också så pass gammal att jag behöver ta ungdomen till hjälp för att tyda kommentarerna jag får.

Annat var det på 1990-talet. “Vad betyder det här?” frågade kanske då någon förälder eller lärare i 40-årsåldern och pekade på min chatthistorik, full av symboler och förkortningar som de inte förstod. Den vanligaste var *s*, vilket användes som en förkortning för “skrattar”. Asteriskerna på varje sida indikerade att avsändaren gjorde något i verkligheten (eller låtsades göra det), och chattkonversationerna var fulla av asteriskhandlingar såsom *tjurar*, *rodnar* och *springer och gömmer mig*.

Nu använder ingen *s* längre, och en genomsnittlig tonåring vet troligen inte ens vad det står för. Chattskrattet har genomgått en lång utveckling: Från *skrattar* till *s* och *asg* (som betyder “asgarv”) till den skrattande emojin, engelskans LOL (som betyder “laughing out loud”) och det enkla “haha”. Dagens ungdomar använder gärna en dödskalle, vilket lär ha symboliken “skrattar ihjäl mig”. För den ej invigda kan en del kommentarsfält därför se mordiska ut, men de uppradade dödskallarna är alltså bara god stämning.

Det är inte bara skratt som behöver förmedlas på nya vis, när det ska pratas i skrift. 

Hur kommunicerar man till exempel den sortens ironi som i samtal understryks med tonfall? Vissa väljer att vara tydliga och skriva “obs ironi”, andra lägger en smiley (till exempel en blinksmiley) efter det ironiskt skrivna. 

Men på sociala nätverket Twitter, där ironin är en
konstart och vissa användarprofiler är rena parodikonton, har också andra, subtila sätt spridit sig. Ett populärt grepp att signalera ironi eller parodi är till exempel särskrivningar! Twittraren @detkanvarafadde är en av dem som gjort en konstart av särskrivningar och bjuder bland annat på “el av brott”, “skäms kudde”, “maga luff” och ett återkommande “av gå”. Parodiprofilen @EdvinAlpros beskriver sig i sin presentation som “ledar skribent” och “värdegrunds konsult” – en signal till den som förstår att tolka den. 

Glöm skiljetecken

Ett annat stilgrepp som används flitigt på Twitter är satsradning utan kommatering. “politikerna vill språktesta tvååringar jag orkar inte” kan det till exempel stå – och då är det inte säkert att bristen på skiljetecken beror på avsändarens bristfälliga kunskaper i ortografi. Satsradning utan kommatecken kan nämligen användas för att visa på matthet, nonchalans eller helt enkelt att det skrivna ska läsas som om det sägs i en utandning utan pauser. 

Naturligtvis finns det en risk för att den som exempelvis har dyslexi och oavsiktligt särskriver eller satsradar kan tolkas som ironisk eller obrydd utan att det var meningen. Den politiker som ger sig in på Twitter och särskriver radikala förslag kan räkna med att feltolkas som parodi!

Interpunktionens särskilda betydelse på internet slutar inte där. För några år sedan började unga internetanvändare uppfatta sms och korta chattmeddelanden som bryska och hårda om de avslutades med punkt. Det är lätt att se hur det gått till: Många människor chattar på det viset att de skriver en mening, skickar den och sedan skriver nästa mening. Den funktion som punkten har, tas alltså över av att grafiken visar varje skickat meddelande i en separat bubbla, vilket öppnar för att punkten rationaliseras bort. Nästa steg, när de flesta (unga) slutat använda punkt i korta meddelanden, är att punkten får en ny funktion! 

Punkten är inte det enda som kan uppröra en ung chattare. Den som vant sig vid att skriva i versaler bör avstå från den vanan på internet, då det uppfattas som att man skriker. En annan rekommendation är att avsluta sitt meddelande med en vänlig emoji, om den annars riskerar en tvetydig tolkning. 

Skriver mormor “DET FINNS MAT I KYLEN.” i ett sms till sitt barnbarn, krävs det alltså en god relation, kunskap om äldre generationers kommunikationsmönster och visst överseende för att barnbarnet inte ska reagera negativt på meddelandet.

“Inte alla boomers!” utbrister nu kanske någon 60-plussare som bland annat vet att hens generation kallas boomers (och inte alls blir arg på att jag just skrev “hens”). Och det stämmer förstås, vi skriver ju alla på olika vis, är olika uppdaterade och anpassar oss i olika hög grad till nymodigheter. Det finns säkert 80-åringar vars emoji-game jag inte kommer i närheten av, och det finns femtonåringar som sätter punkt efter fullständiga meningar trots den påverkan det riskerar att få på deras sociala liv. Det finns till och med tonåringar som läser böcker, vad vi än tror!

Några av dem var på en finlandsfärja som jag åkte med efter ett författarframträdande på Åland. “Öh ursäkta”, sa en representant för ett tiotal pojkar födda 07, “är det du som har skrivit En stark nolla?”

Vafalls? Vad menas?

Mötet slutade med att jag tog en gruppbild, som jag lade ut på Instagram och som snabbt fick många kommentarer av vuxna som älskar läsande ungdomar. Pojkarna hittade snart inlägget och började också kommentera det. “Underbara killar”, skrev en av dem och avslutade med två emojis: mannen med blindkäpp, och en hund.

Vafalls? Jag rådfrågade genast alla tonåringar jag kände. “En blind man”, sa de. “Med en ledarhund.” Vad betydde det? “Kanske att han är lost, som kommenterar på sig själv”, föreslog en. “Ja, eller att han dissar sina kompisar genom att insinuera att han är blind som tycker att de är underbara”, sa en annan. “En blind man kan också betyda att något är så bländande bra att man blir blind”, föreslog en tredje, medan en fjärde sa att killen ju härmade alla vuxna som kommenterat och att bilden därför kunde föreställa en gubbe med käpp och hund, en boomer.

De motstridiga svaren gjorde mig lättare till mods. Om inte ungdomarna själva kan tolka varandras hieroglyfer, så är det i alla fall inte jag som inte hänger med. *s*