• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Allt rinner av mig när jag kommer hit!

    Att bara få tänka på sig själv i fem dagar. På Vrigstadgården i Småland får anhöriga till demenssjuka vila upp sig, bli ompysslade och träffa andra i samma situation.

    "Allt rinner av mig när  jag kommer hit!
    Ppå Vrigstagården i Småland får anhöriga en chans att vila upp sig. En promenad före frukost är en härlig lyx, speciellt när man får nya vänner på köpet. Fr v Ann-Marie Wallentin, Ingegerd Holmgren, Kerstin Eriksson (volontär för kommunerna) och Sigbritt Bodin. Foto: Anna Persson

    En allé leder upp till den gamla prästgården i Vrigstad, ett hus med anor. 1945 fick polska kvinnor som räddats från Hitlers koncentrationsläger en fristad här genom biståndsorganisationen IM, Individuell Människohjälp. I dag är huset pensionat och efterlängtat mål för anhörigvårdare från sex småländska kommuner.
    Det är mest kvinnor som kommer hit. Visst finns männen som vårdar, men av dem som vårdar någon i hemmet är kvinnorna i majoritet. De tar hand om sina sjuka män av kärlek och plikt, och ibland för att alternativen är obefintliga eller avskräckande.
    Vardagen hemma består av rutiner, uppoffring och ofrihet.
    – Det är alltid någon annan som kommer i första hand, säger Ann-Gärd Simonsson, vars man drabbades av en massiv stroke för tio år sedan.
    – När jag blir hysterisk och bara vill banka huvudet i väggen tänker jag på MåBra-veckorna och blir påmind om att jag inte är ensam. Det går som en röd tråd mellan oss anhörigvårdare att det är legalt att bli trött och att tappa tålamodet ibland, säger Ann-Gärd Simonsson.
    Så hon tvekar inte att åka hit så ofta hon får. Det har blivit sex–sju gånger de senaste åtta åren.
    – Ingen tjänar på om vi klappar ihop, konstaterar Ann-Gärd.
    Kristallkrona och flygel till trots är atmosfären tillåtande och avslappnad.
    – Det är inget flashigt spa, det behöver inte vara så tillkrånglat, säger föreståndaren Barbro Eckerbom.

    "Som i en annan värld"
    Några deltagare tar en halvtimmes promenad före frukost varje morgon. På morgonkvisten kommer de uttassande från Mellanöstern, Indien och Afrika – rummen i de två nybyggda flyglarna har geografiska namn.
    – Och här är verkligen som i en annan värld, allt rinner av mig när jag kommer hit, säger Sigbritt Bodin, 74 år, från Jönköping och klappar en av arbetshästarna som följer vandrarna i nyfiken trav. Slingan de promenerar tar dem över ån, förbi öppna ängar och gamla gårdar. Det är vackert. "Och fritt", säger någon. "Morgonbestyren hemma tar tre timmar. En promenad är en utopi."
    Det är rätt vanligt att anhörigvårdare går in i väggen och bryter ihop. Det var ju nu de skulle sluta arbeta. Bli pensionärer. I stället blev det ett nytt jobb.
    De flesta här är en bit över 70, ofta med egna krämpor. Att slå sig ner vid dukat bord, med tända ljus och hemlagad mat är extremt uppskattat. Att slippa lyfta, leda, stödja, duscha, klä på, peppa, lugna, handla, koka, duka, diska… Att slippa, trots kärleken.
    – Vi har varit tillsammans i 56 år och alltid gjort allting tillsammans, min man och jag. För fem år sedan förstod jag att något var fel, säger Ing-Marie Brinck, 77 år från Jönköping. Hennes man hade drabbats av alzheimer. Nu är hon på MåBra-vecka för första gången.
    – Jag har tyckt att en sväng med bilen har räckt som avlastning, men kommunens anhörigkonsulent har tjatat på mig. Konstigt nog har jag slappnat av och inte ens ringt hem än, tillägger hon.
    Efter frukosten drar sig någon undan för att läsa, och till massören är det kö.
    – Man blir så varm i hela kroppen, från topp till tå, och nästan lite groggy, säger Sigbritt Bodin med ett leende.

    Av Anna Persson

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!