Hon har pärlor runt halsen och en vaniljfärgad klänning när hon smyger fram till mig på en soldränkt servering i Stockholms pulserande hjärta. Det är trångt mellan borden och folk kvittrar, skålar och skrattar som vi gör när solljuset flödar och får oss att tina upp. Hon ber om ursäkt flera gånger innan hon presenterar sig, och jag avvärjer ursäkterna genom att uttrycka min tacksamhet – jag älskar när främlingar kommer fram och vill prata. Varenda människa bär på budskap och berättelser som vidgar våra vyer och fördjupar vår förståelse.
”Du minns mig säkert inte men vi träffades för 26 år sedan i Göteborg när du ledde minnesstunden för brandkatastrofens offer,” säger Negin. Jag mindes inte henne men uppdraget på Scandinaviums scen inför tusentals sörjande som hade förlorat sina barn, syskon och klasskamrater glömmer jag aldrig.
”De svåraste stunderna kan rymma mirakler”
Negins pappa mördades av den iranska regimen och när hon var 15 år kom hon ensam från Teheran till ett ungdomskollektiv med en flicka och 15 pojkar. Ett år senare anslöt hennes mamma och lillebror Amir. ”Eftersom mamma inte kunde språket blev jag som en extramamma för min lillebror. Jag gick på föräldramöten och följde med på hans fotboll och karate. Han var jätteduktig i skolan och ville bli ingenjör.” Amir hade precis fyllt 18 år när Negin körde honom till festen på Backaplan kvällen den 28 oktober 1998. Där dog Amir tillsammans med 62 andra ungdomar.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: ”Mäns röster värderas alltid högre”
Där skulle denna berättelse ha kunnat ta slut, men verkligheten överträffar fiktionen och livet levererar. På rättegången som följde, mitt i den förlamande sorgen, slog kärleken till. Negin mötte mannen som, precis som hon, också hade förlorat sitt enda syskon. Polisen letade i fem dagar innan de hittade ett halsband i askan som tillhörde hans syster Mona som bara blev 15 år. Sorgen sammanförde dem, och de våndades båda över hur de skulle stötta sina förtvivlade föräldrar. Idag är de fortfarande lyckligt gifta och har en 20-årig dotter. ”Vi är väldigt rädda om henne, så hon kanske ibland lider av vår överbeskyddande oro. Tiden läker men såren finns kvar. Det går inte en dag utan att jag pratar med min bror. Jag försöker njuta av varenda sekund i livet, för jag vet att det kan vara den sista,” säger Negin som påminner mig om livets förgänglighet och ödets nyckfullhet, men också om hur även de svåraste stunderna kan rymma mirakler.
Under detta flyktiga möte med en främling blir jag återigen påmind om ljusets förmåga att finna sin väg genom sprickorna. Det är i dessa ögonblick, när vi minst anar det, som livet skänker oss insikter och kraft att fortsätta framåt. Låt ljuset lysa upp de mörkaste hörnen av ditt liv, för där, i sprickorna, kan mirakler uppstå
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou växte upp med våld och missbruk: ”Jag är rädd för män”
