Nytt år och nya tag, eller hur! Det jag ska bli bättre på i år är att lyssna på poddar.
Efter att tillsammans med döttrarna ha suttit som klistrad framför Harry Potters tjugoårsgalej “Return to Hogwarts” har jag fått en nygammal crush på min Potter-favvo Jessie Cave (spelar ljuvliga Lavender Brown med det där härliga namnet, om ni minns henne?).
Och på grund av henne är min absoluta favoritpodd sedan ett par månader tillbaka “We can’t talk about that right now”. I den pratar Jessie Cave med sin tio år yngre lillasyster Bebe (också ett enastående fint namn) om livet och döden (de har mycket sorgligt nog förlorat en bror i en olycka) på ett sätt som gör att jag inte kan slita mig. Mest av allt älskar jag avsnitten där de svarar på lyssnarfrågor, och nu senast dök ett ämne upp som gjorde att jag spetsade öronen lite extra noga. Nämligen detta att jobba med eller vilja ha ett kreativt yrke (allt från konstnär till författare).
Jessies och Bebes råd träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Och gudarna ska veta hur sällan detta sker, att jag känner mig så här allvarligt träffad.
Systrarna Jessie och Bebe var skoningslösa och så ärliga man bara kan vara när man svarar på något som man själv funderar mycket på. Systrarna Cave har båda kreativa yrken (författare, komiker och skådespelare) så de vet mycket väl vad de pratar om.
Deras svar fick mig att inse att jag inte är författare. Utan bara skribent.
Man brukar säga att författare inte skriver för pengar. Författare skriver för att de MÅSTE. Lite som att äta, sova. Eller varför inte andas.
Jessie och Bebe bidrog ytterligare till att banka den där berömda spiken i kistan genom att säga att som arbetande i ett kreativt yrke måste man ställa sig följande frågor:
Säger du något som inte sagts förr? (Nej.)
Säger du något som MÅSTE sägas? (Nej.)
Tillför du någon ny vinkel? (Nej.)
Att jag kände mig träffad vore att underdriva å det grövsta. Om jag blev förskräckt? Nej, inte alls.
Snarare fick jag äntligen rätsida på det som jag trott varit skrivkrampen från helvetet. (Jag har inte skrivit en skönlitterär rad på över ett halvår.) Och jag inser att jag har skrivit klart nu.
Jag är ingen författare. Jag är skribent. Det räcker fint det med.
