Minns du sommaren 2018? Det var härligt att det svenska semestervädret överglänste det i Grekland och Spanien med råge. Vi solade och badade på hemmaplan istället för vid Medelhavets stränder. Njöt av tropiskt varma kvällar på uteplatsen. Underbart för alla sol- och värmedyrkande nordbor, absolut!
Det året slogs det ena rekordet efter det andra – varmast, soligast,
torrast. För mig blev det också väldigt tydligt hur vi kommer att påverkas av klimatförändringar som inte bara kan innebära översvämningar och stormar utan även långa perioder av torka.
Efter den extremt regnfattiga sommaren fanns det inte mat att få tag på till hästarna i ”mitt” stall. Den magra skörden i trakten gick självklart i första hand till lantbrukets nyttodjur och vi hästägare stod utan. Vi fick leta i hela Sverige och även utomlands för att få tag på hö – någon kände någon som hade en oslagen äng i Dalsland, det kunde vi få köpa om vi ordnade med allt, inklusive transport. Driftiga stalltjejer löser såklart en sådan utmaning och det var väldigt spännande när den gigantiska långtradaren knixade sig fram på den smala och trånga vägen till vårt lilla stall. Lättnaden var enorm när alla höbalar stod på plats utanför stallet.
Många drabbades betydligt hårdare än just jag den sommaren då människor dog av värmeslag, djur fick nödslaktas och skogsbränder härjade på många håll. Men för mig var det först då, 2018, som insikten om hur sårbara vi är slog till
med full kraft.
