Första gången jag hörde doktor Mouna var i P1 strax före sommaren. Jag låg fortfarande i sängen, men blev klarvaken. Det var som om fjällen föll från mina sömntunga ögonlock. Plötsligt förstod jag vad pandemin handlar om, på djupet. Varför det bildas en fan club respektive hatmobb kring Anders Tegnell, varför jag får aggressiva brev om att Icakuriren intervjuar ”massmördaren” Stefan Löfven – ja, helt enkelt varför vi tappar sans och balans när den behövs som bäst.
Hjärnforskaren doktor Mouna beskriver corona som en ångestpandemi. Hur skräckcentralen aktiveras i våra hjärnor. Många av oss får panik och blir plötsligt åsiktsextremister. Doktor Mouna manar till ödmjukhet och samarbete. Det är livsfarligt att låta reptilhjärnan ta över. Ett öppet och fritt samtal är det viktigaste för att hitta lösningar i en kris.
Sedan dess har Mouna varit med om att utveckla ett antikroppstest för covid-19. Och i veckans Icakuriren berättar hon om helt andra visioner. Häpnadsväckande möjligheter som kanske bara ligger 20 år bort: Att i princip upphäva åldrandet. Vi människor kan bli 1 000 eller varför inte 7 000 år gamla. Jag ryser vid tanken. Ser mig själv hasa runt på jobbet som en uråldrig mumie. Och hur ska vi alla få plats?
Några sidor längre fram talar författaren Marcus Priftis om de nya superseniorerna. De som orkar allt. Människor som ger nya viktiga perspektiv på åldrandet. Men tanken gnager… Måste vi alltid jaga ungdomens källa? Nöjt säga att ”70 är det nya 50”. Själv känner jag snarare att 60 är det nya 80. Vi som idag är 50 plus har upplevt så oändligt mycket mer än människor gjorde förr. Vi träffar tusentals personer under ett liv, mot bara något hundratal förr. Vi byter jobb, partners, bostäder och reser runt världen. Livet går i racerfart. Får man inte bli lite trött? Måste vi åka off pist in i evigheten? Jag blir utmattad vid blotta tanken.
I Sverige har vi ett massivt åldersförtryck. Det är obegripligt och förolämpande. Tidningar försöker ofta låtsas att deras läsare är yngre än i verkligheten. Arbetsgivare ratar sökande redan vid 40 plus. Det är viktigare att kunna gå ned i spagat än att ha klok livserfarenhet. Vår strävan efter evig ungdom känns väldigt gammal och omodern.
