Linda Skugge: ”Om jag ska sluta äta kött? Förmodligen”

Veterinären Lina Gustafssons bok Rapport från ett slakteri har blivit en väckarklocka för många köttätare. För Icakurirens Linda Skugge blev läsningen dubbelt plågsam.

Linda Skugge: ”Om jag ska sluta äta kött? Förmodligen”

Kan du inte skriva om grisboken? undrar redaktören. Den förtjänar mer uppmärksamhet. Och du är ju djurvän!

“Jo, hm, hm”, svarar jag och är tacksam för att förfrågan sker på mejlen. Så att min förlägenhet inte syns.

Jag måste börja med en bekännelse. Jag äter bara kött. Alltså BARA. Långt över den nya rekommendationen på femhundra gram per person och vecka. När jag käkar bacon drar jag i mig ett helt paket. Själv. Skulle lätt få i mig två. Vem blir mätt på en skiva bacon, liksom?

Och djurvän? Ehm, jo, jag har ju, liksom, haft katter i hela mitt liv. Jag älskar hundar. Planerar att skaffa minst en hund inom ett par år. En röd-svart cavalier king charles och en collie.

Så det är med stor fasa jag tar mig an uppdraget att läsa Lina Gustafssons bok Rapport från ett slakteri – en veterinärs berättelse, där hon skildrar sina åttiofem dagar som kontrollant på ett grisslakteri. Lättpåverkad och blödig som jag är inser jag hur svår läsningen kommer att bli och jag förstår hur det kommer att inverka på min kosthållning.

Jag vet att jag egentligen inte behöver läsa ett enda ord i Gustafssons bok för att få mycket svårt att närma mig matbutikernas charkavdelning. Det dåliga samvetet kommer att bli förödande. 

Hur ska jag någonsin kunna äta gris? tänker jag i vanmakt. Eller kossa eller kyckling med för den delen?

Mitt kött-tabberas började i samband med min första graviditet för över tjugo år sedan. I samma veva som min sköldkörtel började att balla ur. Jag fick gravidhypertyreos, det vill säga för hög ämnesomsättning.

För att gå upp något överhuvudtaget var jag ­tvungen att äta. Mycket. Och väldigt metodiskt. Och bröd och bullar gav absolut ingenting. Det enda som fick mig att inte svälta ihjäl var… just det: kött! Då räckte nog inte ens två paket bacon. När jag tänker efter. Eller ett halvt kilo köttfärs. Jag gick ingenstans utan fyra rejäla rostbiffmackor. Eller ­kycklingklubbor.

Efter tre barn och enorma problem med olika former av struma/för hög ämnesomsättning har jag så äntligen fått eliminera sköldkörteln. Så nu befinner jag mig på motsatta sidan. Hypotyreos. Inte bara för LÅG ämnesomsättning, utan INGEN EGEN ämnesomsättning. Alls. Viktuppgång brukar bli ett stort problem.

Och finns det något sätt att försöka undvika att möta ålderdomen som överviktig, med alla hälsorisker det medför? Jajamän! Lösningen stavas KÖTT. En massa kött. Det är både kalori- och kolhydrat­snålt. Så jag äter följaktligen bara kött. Och ägg. Och grönsaker.

Jag finner ingen annan lösning än att läsa Gustafsson med skygglapparna på. Hur dåligt kan det vara på slakterierna, liksom?

Fruktansvärt illa, visar det sig.

I sin anteckningsbok skriver hon ner vad hon bevittnat under en enda dag:

Hostande grisar, svansbitna grisar, haltande grisar, grisar med inflammationer, grisar med lung­inflammation, grisar med sår, grisar med bölder.

Det sorgligaste är inte vanvården, alla slag, eller övervåldet. Scenerna där en gris står och maniskt tuggar på en annan gris som har fått rektalprolaps (en del av tarmen hänger ut som ett stycke blodigt kött) och som har blivit helt apatisk. Utan grisarnas flyktförsök som får henne att stänga in sig på toaletten och gråta. Att grisarna är så söta. Att de interagerar med varandra och försöker bringa någon ordning i den lilla yta de fått sig tilldelad. Att någon tar tag i hennes hand, likt en hund som lägger sitt tryne i ens handflata. 

Trynet är spänstigt. Läpparna mjuka. Att ett par av grisarna lagt sig tätt tätt, som om de vore kultingar igen. Ögonkontakten hon får med grisarna. Att de är blinkare. Att de likt katter vinner vilken blinkningsfajt som helst.

Att blinka är ett sätt att kommunicera. Jag tänker att de säger det gör ont, jag mår inte bra, rädda mig.

“Är det inte det enda vi kan sätta emot? Att leva i världen som vittnen?” skriver Gustafsson och citerar Kristian Lundbergs Yarden.

Men hon står till sist inte ens ut att vara ett vittne, utan säger upp sig.

“Hela idén om djurskydd känns som en charad vi iscensätter för att stå ut med att vi berövar dem allt.”

Om jag ska sluta äta kött? Förmodligen. Varför måste livet vara så svårt?

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top