Det är alltid ett jäkla liv där jag bor. Det är en del av min trygghet. Gatan jag bor vid ligger mitt i Stockholm och den är starkt trafikerad större delen av dygnet. Det ligger minst femtio större restauranger, mindre matställen, kaféer och barer på fem till tio minuters promenadavstånd från mig. Jag har 200 meter till tunnelbanan, apoteket i kvarteret är öppet till 22, tre stora mataffärer likaså. En klubb och en biljardhall i kvarteret stänger fem på helgerna.
Det är alltid folk nere på gatan. När jag ibland tar hunden på en tidig morgonrunda möter jag de sista näktergalningarna på väg hem. Korvmacken är också öppen till fem, folk slevar i sig mosbrickor och räkmajonnäs så det sprutar ur öronen. I just vårt område ligger också en stor beroendeenhet, det är pundare och missbrukare och bostadslösa om vartannat.
Jag har en krog i huset också, det låter rätt bra från köket, även rätt sent om natten. På uteserveringen brötas det också rätt bra och rätt sent, barmusikens basgång fortplantar sig inte sällan upp genom lägenheterna, det luktar ofta mat i trappen, väldigt osigt till och med.
Jag vill inte bo på någon annan gata i Stockholm. Det är så här en stad ser ut – och låter.
Samtidigt, på många andra gator i Stockholm, klagas det högljutt över krog-, klubb- och musiklivet. Bostadsrättsinnehavare tycker sig ha köpt inte bara en central och vacker lägenhet, de tycker dessutom att lugn och ro bör ingå i priset. Många krögare har gett upp efter flera års konflikter med boende och aggressiva bostadsrättsföreningar, flera musikscener har fått stänga ner.
Men det är inte bara natt- och utelivet som stör. I Nacka utanför Stockholm har en grupp villaägare mer eller mindre lyckats släcka ner en hel idrottsplats och en ungdomsklubb med 2 000 aktiva, om än tillfälligt, förhoppningsvis – barnen låter för mycket och alldeles för sent när de tränar fotboll och spelar matcher. Det är ett mycket fridfullt och stillsamt villaområde – om det nu inte vore för barnen.
När blev det så här?
Alla förväntas värna sina rättigheter, och lättkränkta och lättstötta hävdar med eftertryck att de har betalt för tystnaden, bosparat ihop till lugn och ro. De vägrar acceptera att staden bråkar och bullrar.
Barn ombeds sluta låta överhuvudtaget efter klockan 18.00. Efter klockan 22 skall det fan i mig vara tyst. En del boenden klagar också på att det låter för mycket från en del skolgårdar i innerstan, och måste de verkligen ha på elljuset på idrottsplatserna, de ger ju ett förfärligt otrevligt ljus i vissa lägenheter…?
Det har blivit ett mantra att jämt och ständigt hävda sina rättigheter.
Kanske dags att damma av våra gemensamma skyldigheter. Bor man i stan bör man väsnas.
