Det är ofattbart att inte fler flippar ut helt i skolan. Det är närmast ett under. När jag ser på vad som händer i skolan, hur hur betygen sätts, de sjukt märkliga betygskriterierna, och vilken superpress man utsätter väldigt små barn för, ja, då är det närmast obegripligt att inte fler går bärsärkagång.
Skolan ser i stort sett ut som den alltid har gjort – men vad gör de där från allra första början. Vem behöver skolan? Nej, jag skojar inte. Varför är det så självklart?
I gymnasiet var vi några stycken som gjorde en upprorisk skoltidning som hette Tyst i klassen. Vi gjorde bara två nummer, rektorn hotade med polisanmälningar och domstol. Av rädsla för repressalier hade vi från början ingen ansvarig utgivare – det var givetvis ett misstag. Vi riskerade relegering.
På omslaget och på sista sidan i tidningen hade vi publicerat ett ungt tecknat satirgeni som jag tyvärr glömt namnet på. Han var lika bra som Lars Hillersberg eller Carsten Regild! På den ena teckningen satt vår rektor på dass och käkade elever, stoppade i sig hela nävar – ut ur kloakavloppet bakom honom kom sedan restprodukterna, rader av fint marscherande elever, uppfostrade till lojala samhällsmedborgare.
Den andra teckningen var en interiör från ett “demokratiskt” skolrådsmöte där rektorn satt med en elev i knät, höll för munnen på honom och sade: “Om ingen har något att tillägga så förklarar jag mötet avslutat.”
Vi vågar inte ha en genomgripande diskussion om skolan, vi fiskar omkring bland detaljerna, politikerna är livrädda och så jäkla gammalmodiga att man häpnar.
Värst är den välutbildade medelklassen – de vill ha det som det alltid ha varit: En hård men rättvis magister som står längst fram och mässar om algebra, grammatik och antikens historia. Elever som sitter som ljus i bänkraderna och lyssnar entusiastiskt.
Varenda avvikande unge tar man numera om hand med en diagnos. Det är barnen som är sjuka. För något år sedan sade en lärare till mig att min pojke frågade för mycket, i skolan, det ansågs störande! Jag höll givetvis på att få blodstörtning.
Skolsystemet bygger på att framgångsrikt och effektivt leverera utbildade unga vuxna till den samhällsmaskin som sedan skall fördela dem på kontor, fabriker, sjukhus. Det skall garantera och konservera hela systemet.
Kan vi inte ta det från början? Allt håller ju ändå på att klappa ihop, miljön, kapitalismen, hela alltet – dags att vi sätter oss ner och börjar om: Vad är livet, och vad vill vi göra med det? Inte en dag för sent.
